Min älskade lilla farfar ❤️ 4 mars 1920 – 26 november 2017

Sent igår eftermiddags dog plötsligt min farfar. Efter nästan 98 år på jorden tog en massiv hjärtinfarkt på bara några timmar kraften ifrån honom och oväntat lämnade han oss i ett andetag. Vi hann träffa, krama på och prata med honom innan han gick ifrån oss. Han höll länge min hand med samma styrka och omtanke som tagit honom genom livet.

Liv och död, smärtan och kärleken. På ett ögonblick är det över. Kroppen var färdig, farfar också. Han var fridfull och inte rädd. Ett vackert sätt att dö. Med människor han älskar i sin närhet.

Tillsammans med oss fick töserna se honom bara en kort stund efter att själen var ur kroppen. Det kändes självklart och naturligt och av eget val för de små. Min farfar var ju trots sin ålder klar och frisk, bara gammal. Han bodde i egen lägenhet, var full av liv och har alltid funnits i barnens liv. Att de inte skulle ges möjlighet att få uppleva hur ofarlig döden faktiskt kan vara var aldrig ett alternativ. Särskilt Milla tog det hårt men hon var hela tiden trygg hos mig. Hennes armar om min hals, hennes tårar blandades med mina. Hennes lilla hand i min när vi lämnade rum 4 på avdelning 5c.

Jag saknar dig så mycket farfar. Redan känns förlusten tung, men jag vet att du nu äntligen är med farmor och har det bra. I våra hjärtan finns ni båda tillsammans och trots att tårarna rinner är jag så glad över den tid vi fått tillsammans. Tidigare i sensomras, på din älskade Ingas hundraårsdag, när vi satt tillsammans i minneslundens stillhet: Vi satt på en bänk en lång stund i ro och efteråt har du flera gånger tackat mig för den stunden. Jag var så glad att kunna hjälpa dig till kyrkogården och jag lovade att vi skulle göra om utflykten. Och nästa gång jag är i minneslunden är du med mig, i hjärtat. Men när vi satt där i augusti, din hand i min. Kanske visste du redan då? Kanske hälsade du farmor att du snart kommer efter? Nästan sextioett års äktenskap. Tolv år som änkeman. Det är en oändlighet i sorg och saknad efter ett gemensamt, långt och lyckligt liv. Nu är ni tillsammans igen och på andra sidan regnbågen håller ni varandras händer för evigt!

Aldrig aldrig tidigare har det varit så hemskt att hissa och hala en flagga som idag. Första gången på halv stång i vår trädgård och jag fick en märklig känsla av närvaro från den kraftiga vinden som nästan slet linan ur händerna på mig. Katten Lakrits satt vid sin syster under plommonträdet och mjauade och jag kände både farmor och farfar fara genom mig. Detta huset, det vi bor i, har i nästan femtio år varit hemma för Eric och Inga. Vi känner er hos oss och älskar er för vad ni varit och gjort. Alla skratt i detta hem! All kärlek, alla lyckliga barn och alla glada människor som funnits här! Alla härliga galna roliga fester, alla små katter. Vi för arvet vidare och försöker leva upp till det ni gett oss ❤️ TACK! För allt!