Blodad tand från gårdagen och då bidde det nästan 8 kilometer blandat skog och hav i gympadojorna idag. Gick i liiite högre än behagligt promenadtempo, förutom när jag stannade för fotopaus femtiosjutton gånger (vilket tydligen var såpass ofta att det i kombo med ljudbok och ett kortare telefonsamtal fick mobilens batteri att ge upp, något jag verkligen inte är van vid), och avslutade med långsam jogginglunk de sista 1500 metrarna hem. Eftersom de första 800 av dessa innebär en höjdökning på ungefär 25 meter så fattar jag inte riktigt varför jag gjorde min joggkilometerdebut just här… men till mitt försvar så var det kraftig medvind och jag hade rätt bråttom pga skulle hjälpa barnen med kvällsmat inför deras kvällsaktiviteter, så… äh… det gick klart över förväntan och jag hade bara lite ont 😀 Men mest var det promenad. Och energitankning.
Bilderna då? Jodå. Ett axplock kommer här!
Jag började i skogen:
Sen fortsatte jag ner längs havet:
Skylten ovanför är nödvändig för oss som inte vuxit upp i denna viken och skolats av vattensportare… Apelviken är idealisk för surfare eftersom den är långgrund och ganska djupt c-formad (det heter säkert nåt annat på geografi-språk men du förstår nog vad jag menar?). Att det är långgrunt gör att vågorna kan få fart men botten blir därför också ganska gropig, något att tänka på när en badar med små barn på en sånhär strand. Varför finns då skylten där? Jo. Det syns inte supertydligt på mina bilder att det är många, starka och höga vågor i viken idag, men om du kan förstora fotot ser du att det precis bakom skylten är helt stilla. Sannolikt är det där havsströmmen går ut och hamnar du i den kan det bli jobbigt att ta sig in mot land. Det händer varje sommar att människor nästan drunknar i denna långgrunda vik. Havet är ljuvligt men farligt och inget att leka med om du inte förstår dess signaler! Jag är lika fascinerad av havet som av hundar, dvs ett skräckblandat och åtminstone i havets fall förtjust intresse.
Efter Solviken i Apelvikens norra ände kan en välja att promenera genom skogen bort mot gamla sanatoriet, eller vika av ut på den förhållandevis nya strandpromenaden mot Subbe fyr. Jag valde havet framför skogen:
Här upptäckte jag att jag hade 8% batteri och 3 kilometer kvar hem. Ljudboken fick stryka på foten och jag vågade inte använda kameran mer. Sorgligt nog kände jag mig lite otäckt utsatt utan tryggheten i mobilen. Det är verkligt ödsligt där ute kring Subbe fyr, och OM någon skulle dyka på mig (sannolikheten är nästan obefintligt liten, jag vet) så hade jag varken haft en chans att försvara mig, göra mig hörd eller kunna larma. När jag kom ut på Strandpromenaden bortanför Kusthotellet kändes det lite bättre. Här rör sig iaf folk sporadiskt – även en rejält blåsig dag som denna – och jag upplever miljön som lite mer skyddad. Mot våld alltså. Mot havet var jag inte ett dugg skyddad när vågorna slog hårt fem-tio meter nedanför och mina glasögon blev helt ogenomskinliga av allt salt som yrde! Att jag inte hade möjlighet att på nära håll fotografera detta naturens underbara svider såklart i fotofingret, men.. det kommer nya möjligheter. Nu får du försöka anamma känslan av skummande vågor och saltstänk och ilsket grått hav och vinden som ylar ändå, alldeles utan min bildliga hjälp!
ps. i en gammal nosning från januari 2018 har jag lite vågiga foton minns jag, om du är sugen på livligt hav? Framför allt den allra sista bilden gör skummet lite rättvisa så scrolla ner till den för go västerhavsfeeling in da AW!