Egentligen ses väl höstlovet som förbi nu när det är helg, men jag räknar dagens kulturaktivitet som en förlängning av det teaterkollo EmmaLi varit deltagare på hela veckan. Vi är verkligen glada att jag fick tips om denna aktivitet! – tack Jenny ☆
Flera timmar om dagen, måndag till torsdag, har äldsta dottern ihop med en liten bunt andra barn i samma ålder spenderat tillsammans med skådespelare på Teater Halland. De har haft ett späckat schema med teori och praktiska övningar men också pjäsrepetitioner inför sitt framträdande på torsdagskvällen. Helt fantastiskt att kommunen fixar sånt här! Alldeles gratis har det varit också och dom har bjussat på både lunch och fika varje dag! Å för EmmaLi, som älskar drama och har valt det både som fritt ämne i skolan och som aktivitet på fritiden, känns det superroligt att hon fått möjlighet att lära och inspireras av riktiga proffs!
Idag besökte vi alltså Teater Halland igen igen:
Pjäsen bygger på ett viktigt tema kring död och liv och är tänkt för årskurs 2-4. Många fina tankar fick vi med oss efteråt och ensemblen känns verkligt sammansvetsad inför det tunga som behandlas på scen. Milla la sin lilla hand i min ibland och jag är glad att vi så ofta och diskuterar sånt här hemma. Döden är oundviklig och måste få vara ett odramatiskt men naturligt och försiktigt samlat inslag i vardagen. Mer om Teater Hallands pjäs kan du läsa här.
På vägen hem passerade vi Polislekplatsen (som tydligen heter ”Kyrkoruinen” såg jag på en skylt; vi har aldrig kallat den nåt annat än Polislekplatsen eftersom polishuset ligger precis intill – vilket iofs den gamla kyrkoruinen från medeltiden gör också… men det kändes spontant mer passande att uppkalla en lekplats efter polisen än efter en gammal kyrkoruin!?) och Milla fick svänga runt en smula.
Sen gick vi hem och på vägen passade åttaåringen på att göra nytta. Temavecka återvinning i skolan har gjort vårt lilla barn till en skillad skräpsamlare:
EmmaLi gick under tiden hem i förväg och det kändes lite nostalgiskt att hon ensam lämnade just denna plats där vi spenderat så många timmar när barnen var små. Nu är hon inte längre liten. Om några dagar är hon elva, och asså… en elvaåring är väl knappt ett barn utan lever i gränslandet mot ungdom? Tänk. För elva år sen såhär dags var jag höggravid och hade dagen innan varit på halloweenfest! Liten i magen visade sig inte det minsta nyfiken på att komma ut och på kvällen för exakt elva år sen gick vi på restaurang, Mattias och jag, för att liksom för sista gången ever vara avslappnat bara han och jag. Två dagar senare började pinvärkarna och med max tio minuters mellanrum hade jag sedan i två hela dygn värkar innan jag alldeles utmattad – det blir rätt vissen sömn när en vaknar var åttonde minut – gick med på att vi skulle åka till sjukhuset och förlossningen. Sen tog det tre ombyten personal, mängder av oxytocin och ytterligare femton timmar innan lilla bäbin med läkare fick hjälp ut i världen utanför! Då mådde hon prima och jag också som aldrig varit så lycklig tidigare i mitt liv! Från den dagen fick mitt liv mening. Så enkelt det var. Svaret på den eviga frågan var för mig nämligen inte längre ”42” utan ”mitt föräldraskap”. Så enkelt. Och så oändligt svårt.