Det kliade liksom i kroppen att få ge sig ut denna söndagskväll. En försiktig joggpromenad längs havet blev det. Jag har nog inte joggat sen i höstas (på Gran Canaria) och konditionen är så bortblåst den kan bli. Men nånstans måste en ju börja?
Jag bryr mig inte om att notera eller kommentera exakta tider, men att det blev en ungefär 7,5 kilometer strax över timmen tyder ju på att jag faktiskt inte gick hela vägen. Så fort kan jag nämligen inte gå – utan att få ont.
Sen stannade jag ju och tog kort ibland: sånt sänker ju tempot avsevärt :p men det är det lätt värt när naturen bjuder in till dessa underljuva motiv!
Att löparknät gav sig till känna nästan efter första kilometern sätter sig såklart i skallen. Jag förstår att jag måste rehabba seriöst om jag ska kunna ta tag i löpningen igen. Men asså, blä så bedrövligt tråkigt det är!! Varför kan det inte bara läka av sig själv?!