Det handlar om valet2022. För fyra år sedan förvägrades jag rätten att lämna min röst. Mitt namn var redan förkryssat i vallängden. Därför blev det förtvivlan, besvikelse och tårar när jag insåg att jag inte skulle få rösta i 2018 års val. Du kan läsa mer om min upplevelse här.
Min röst räknades!
Eftersom jag ser otur som statistisk hade jag faktiskt inte en tanke på att eländet igår skulle upprepas. Lättnaden blev ändå stor när jag inte bara fick lov att lämna mina kuvert, utan att det var jättebra rutin kring mottagandet. Fin kommunikation mellan valarbetarna och uttalad dubbelkontroll (”nummer 000 och namn XXX?”, ”ja””) inför avkryssandet i längden. Vill tro att det kan ha att göra med fadäsen förra valet när jag efteråt fick fin respons (och ursäkt) av inblandade ansvariga.
Att gå och rösta är en självklarhet. Känslan att då förvägras min medborgerliga plikt och möjlighet… den går faktiskt inte att beskriva. Kanske trodde jag därför att glädjen över att i år tillåtas det som normalt är helt normalt skulle vara större? Men årets valrörelse har inte varit som alla andra. Och årets valresultat är inte som vanligt eftersom det inte längre bara handlar om rött mot blått. I länken resultatet från min vallokal.
Valet2022
Valet2022 har kommit att bli ett av de kanske svåraste på många många år. Viljan att göra sin röst hörd övertrumfas av rädslan för vad ens röst kan gå till. De tre borgerliga partierna M, KD och L har gjort tydligt av att de inte skulle ha några problem att samarbeta med SD. Något som för mig är helt otänkbart att stödja.
På bilden är jag iklädd vackert grönsvart halsduk från Varbergs BoIS. Detta därför att det igår var match mot AIK på Påskbergsvallen. BoIS vann välförtjänt med 2-0. Det var högljutt på ståplatsläktaren. På grund av detta hade jag igår kväll knappt nån röst kvar. Lyckligtvis hade jag hunnit lägga min röst redan innan matchen. Dessutom hade jag ett snack med Glenn Hysén innan match i något som kan hamna på TV etc under Unibets flagga i höst. Kände inte att jag gjorde bra ifrån mig. Jag var liksom någon annanstans än framför kameran och mikrofonen.
Min röst
Jag gör ingen hemlighet av mina politiska tankar och åsikter. Mitt hjärta sitter i mitten till höger, och som småföretagare med miljön i fokus fastnade jag redan för åtta år sen på Annies Centerparti. Från en tanke som kändes helt orimlig (Centerpartiet liksom?!) mynnade jag ut i att jag i Annie Lööf kunde stödja en stark kvinna med värderingar liknande mina.
Dåliga vinnare eller dåliga förlorare
Nu har vi ett resultat. Eller iaf ett förmodat resultat. Helt i linje med min gissning är SD nu Sveriges andra största parti. Det är helt ofattbart. Faktiskt helt obegripligt. Men, nu är det som det är och vi tvingas se på hur ett parti med moderna rötter i misogyn rasism och ohälsosam nationalism står och nosar på ministerposter.
På flertalet ställen i sociala medier har jag läst missunnsam glädje över hur MP och C gått dåligt i valet. Detta av människor som uttryckligen inte kan välja om de gläds mest över egen framgång eller andras motgång. Dåliga vinnare är pinsamma tycker jag. Därför ska jag försöka vara en bra förlorare.
För mitt val står nu mellan att vara en bra förlorare eller en dålig. Centern backar och de rödgröna får inte egen majoritet. Självfallet är jag besviken över detta. Något annat vore otänkbart?
En dålig förlorare skulle nu då t ex skylla ifrån sig. Det gör inte jag. Jag har gjort vad jag kan för att diskutera, debatera och argumentera för min sak. En dålig förlorare skulle kanske också elakt kunna ”se fram emot” de diskussioner de borgerliga nu har framför sig. Och, ehum… på det viset är jag nog en dålig förlorare ändå…
Rödgrön röra eller brunblå regering
Pest eller kolera? Sanning eller konka? Jag vet inte jag vad som är värst. Men vad jag vet är att framtiden känns dyster. Jag hoppas att min känsla har fel.
Jag läste om en förstagångsväljare här i trakten som hade råkat ut för samma sak. Namnet var redan struket …. Inte något bra system med så hög mänsklig felfaktor.
Stackars förstagångsväljare 😳 vilket oerhört olyckligt första möte med demokratin. Men, det är tydligen inte alldeles unikt att detta händer. När jag drabbades för fyra år sen började jag googla, och även om det såklart var sorglig läsning, så kändes det faktiskt ett litet dugg bättre att få veta att jag inte var ensam.