Tid för skolavslutning! Fräkniga barn sjunger om blomstertid som kommer inför lärare och glada anhöriga tills bena blir fulla med spring! Eller… nä… så kanske det inte är? Iaf inte om Påskbergsskolan får som den vill. Och det får den ju.
När våra kids var små hade Påskbergsskolan, som i folkmun kallas ”Påskberget” och sen reformen är en F9-skola, en härligt stor sommaravslutning i knökfulla Idrottshallen som ligger precis nästgårds. Förväntansfullt sorl, och ibland lite gäspningar (det ska erkännas), innan ”rätt” klass uppträdde och däremellan alldeles fantastiska framträdanden av begåvade elever i sång, musik och vissa år även dans.
Påskbergsskolan firar in sommarlovet i Idrottshallen – eller hur det var förr
Nere på golvet bland basketlinjer, handbollsstreck och fnitter satt alla avslutningsfina och nästan-sommarlovsspralliga elever. Klassvis och i storleksordning satt dom, på stolar prydligt utplacerade i två långa rader med en gång i mitten. Uppe på läktarna till höger och vänster satt föräldrar, syskon och övrig släkt och leendena var stora bland åskådarna och nervositeten förmodligen ganska stor nere på golvet. Men skolan hade en fin policy där dom elever som inte ville (eller inte kunde) inte behövde vara med.
Allra längst fram fanns en scen och en storbildsskärm och det var ballonger och svenska flaggor och trummor, ljudanläggning och piano och hela baletten. Du ser det framför dig va? Hur alla kids, även dom med såna där ben som är allra mest fulla med spring, liksom var fångade av stunden och alltid skötte sig exemplariskt! Eller så var deras lärare alltid helt fantastiska på att släcka bränder innan dom ens uppstod?
Nå. Visor sjöngs (oftast i fler stämmor och takter än behövligt), rektorerna höll tal (av varierande underhållningsgrad) som MÅSTE avslutas med orden ”en gång påskbergare, alltid påskbergare!”, applåder och jubel och sen, precis på slutet av skolavslutningen… då lämnade de små f-klassarna varje år över varsin ros till en i sammanhanget nästan-vuxen nia – i en allltid lika förvirrad som rar ceremoni – då lovar jag att inte ens dom allra tuffaste på läktaren kunde undvika den annalkande allergin i ögonvrån.
Därefter var det slut och samling med klassen och fåglarna kvittrade och nån unge trillade alltid och grät och en stackars mamma (alltid en mamma) fick trösta och hyscha och lärarna kramade om sina elever och föräldrarna log och femtonhundra foton togs och sen var det sommarlov! Det var fina tider det!
Skolavslutning under pandemin…
Men det var då. Sen kom pandemin och det blev av förklarliga skäl inga bamsiga avslutningar. Men skolan löste det så galet bra! Med utspridda avslutningar ute på skolgården, klassvis, vid olika klockslag så att även de med barn i flera klasser hade möjlighet att vara med på allas. På så vis fick vi skolavslutning med hållna avstånd och kramades i luften med lärarna och andra föräldrar, och den ljumma försommarvinden gjorde att alla hade nåt att skylla på när ögonen tårades för att barnen entusiastiskt sjöng om glass i stora lass (eller vad nu låtarna handlar om) och allt tog från första samling till sista tjoade ”glad sommar!” sisådär 18 minuter om jag minns rätt. Ett magiskt fint sätt att fira in sommarlov på om du frågar mig! Det var fina tider det också!
…och hur det blev sen
Fast ännu mer sen, sen när pandemin var över, då var också de fina tiderna förbi. För då kliade sig en bunt skoladministratörer unisont i sina skallar och funderade ”men hörni, ska vi inte fortsätta att slippa dom här stora skolavslutningarna för dom är jäääättejobbiga att arrangera och kostar pengar och om vi slipper stora skolavslutningar kan vi också förbjuda föräldrar att vara med när vi ändå håller på, för det KAN finnas nån unge som inte kan ha sin förälder här på skolavslutningen och hen är det ju synd om!”. Och det ÄR det ju, det kan ingen säga emot. Men livet är tyvärr inte rättvist och det är synd om både vuxna och barn för massor av fler saker. Jättesynd verkligen. Men vi vill ändå ha en riktig skolavslutning.
Vi vill ha en riktig skolavslutning!
Med ”vi” menar jag, förutom mig själv, faktiskt rätt många andra föräldrar jag diskuterat detta med. Och inte bara medföräldrar på Påskbersskolan. Nä. Det är föräldrar med kids på olika skolor i Sverige, där beslutshavarna måste varit på samma APT som Påskbergets rektorer och kommit fram till samma trista beslut. Och vet ni vad? Vi är SUPERBESVIKNA över att snuvas på I denna ljuva sommartid i för hög tonart. Dessutom, gissa vilka som mer är besvikna? Jo, eleverna! Så dom räknas också in i mitt ”vi”. T ex har elevrådet på Påskbergsskolan (det VET jag eftersom det finns en mig närstående unge som suttit i det rådet) i flera år både muntligt och skriftligt bett skolledningen om ”bättre skolavslutningar”.
Därför känns det inte alls bra att rektorn för Påskbergsskolan i lokalblaskan idag säger att de senaste årens skolanslutningar varit uppskattade av elever och personal. Personalen har jag ingen aning om, men jag VET att massor av elever i flera år INTE varit nöjda. Och i år var det tydligen sämre än ever.
Nu har vi bara ett barn kvar på Påskbergsskolan. Vår sjundeklassare har varit sjuk hela veckan. Men det känns inte alls längre sorgligt att hon missade sin skolavslutning idag. Det gjorde alla hennes klasskompisar, dom som faktiskt var i skolan, tydligen också.
Det snap:ade vännerna till henne om (”40 minuter hade dom varit i skolan?! kul att gå upp tidigt och göra sig i ordning jättelänge för det”) och det läste jag sedan också i artikeln jag länkar till ovan.
Endast förälder till f- och niondeklassare är välkomna på Påskbergsskolans skolavslutningar post-pandemin. Det kan jag väl såklart (tjurigt) leva med. Men då ska tusan ungarna ha en RIKTIG skolavslutning ändå!! Det dom fick i år var (enligt dom själva) knappt värt att kliva ur sängen för.
Skillnad på egen tolkning och lögn eller bara vissen vilja och planering?
Jag har faktiskt ingen aning om vad rektorn lutar sig mot när hon säger att utvärderingar av senaste årens skolavslutningar varit positiva. Men jag vet som sagt att elevrådet i flera år försökt få skolledningen ändra sig, och göra skolavslutningar som förr. Dvs med firande där föräldrar var inbjudna. Jag VET också att MÅNGA föräldrar, i FLERA år förgäves försökt få skolan på andra tankar än en icke-inkluderande skolavslutning. Föräldrar har t o m ERBJUDIT HJÄLP ATT ARRANGERA! Men hjälpen tas inte emot, och elevernas önskan om ”roligare avslutningar” negligeras. Så om utvärderingen skickats utanför lärarrummets väggar så hade den utan tvekan blivit en annan.
Jag förstår att det är jättemycket jobb med en skolavslutning. Japp, jag fattar verkligen att det ligger otroligt mycket organisering bakom. Jag begriper även att det är hur mycket stök som helst att reda ut med att framträda med kids, trösta ledsna kids, gå på toa med kids, lugna kids som inte vill sitta still osv. Nåt jag framför allt hajar är att PLANERING är både A och O när det gäller såna här situationer. Det går inte att styra upp en skolavslutning på en månad. Men med bra framförhållning, planering och förberedande arbete så blir själva genomförandet liksom mindre… typ jobbigt?
Allt var inte bättre förr. Men det är tusan bedrövligt nu.
Nej det var verkligen inte alltid bra förr. Men vissa saker är iaf inte bättre nu. Och jag tänker såhär: Avslutningarna var bamsebra under pandemin på vår skola. Så det behöver inte vara två timmars uppträden med samma elever år efter år. Det finns nåt mittemellan ”stor konsert” och ganska stillsam ”hurra för kidsen som har sommarlov”? Och hallå Påskberget! Det är flera föräldrar med STOR ERFARENHET av musik, teater och konserter som ERBJUDIT hjälp. TA EMOT den hjälpen för böfvelen!
För nog tusan skulle det utan alltför stor kostnad eller arbetsinsats kunna sjungas en låt per klass och sen kan ALLA falskt få sjunga att ingen ska tro att det blir sommar om inte alla sätter fart och flaggor ska viftas med och mammor ska gråta och barn bli generade och efter allt detta kan ett kallt sommarregn falla och lärarna pusta ut inför en stundande och välförtjänt semester, för det hör faktiskt en skolavslutning till!