Warning: Attempt to read property "ID" on string in /home/lolleshe/ullrika.se/public_html/wp-content/plugins/wp-post-navigation/wp-post-navigation.php on line 32
Få av mina vänner har nog missat att jag förra torsdagen startade mitt livs första Pay & Jump! Jag ställde upp i två mini-klasser (50cm och 60cm), och jag är mallig som över ett OS-guld!!
Och det är ett teamwork det här. Jag hade aldrig klarat detta utan mitt fina nätverk av vänner och tränare! Alla ni som peppat, guidat, tipsat och stöttat genom åren. Det här inlägget är för er!! Och för mig själv. Och kanske kan det funka som inspiration för någon annan nybliven femtioåring som funderar på att starta sitt livs första pay & jump!
Jag hade den bamsiga lyckan o lyxen att ha två erfarna tävlingsryttare (Siri o Ami) med mig till Viskadalens ridklubb i Veddige denna torsdagsmorgon. Plus Mattias då. Siri erbjöd sig möta upp redan i stallet. Och tur var det, för hästen skulle såklart inte gå på släpet hemma… Men! Vi hade gott om tid och efter en halvtimme fick vi på henne. Då hade Ami kört förbi på 41:an, sett det lilla debaclet med lastningen och svängde tillbaka för att hjälpa till. DET är fina fina VÄNNER det!!
Om att gå banan med ett proffs
Uppdelningen var följande: Siri tog sig an mig, och Ami hjälpte Mattias med hästen.
Nu skulle coachen och jag alltså gå banan, medan Ami och Mattias tränsade och promenerade med Ronja. Jag höll på att kissa ner mig. Fast inte bokstavligen. Var för nervös för att vara nödig på riktigt! Siri var dock lugn som en filbunke och hjälpte mig memorera språng o planera vägar. Gärna hade hon nog hjälpt mig med tempo också, men hon vet ju mina begränsningar.
Det var en del lite luriga linjer “Hur kommer Ronja göra här?“, frågade coach Siri mig inför en sväng i vänstervarv, med böjt spår till nästa språng. Då var “drifta som Ken Block” tydligen fel svar :p Tanken var nämligen att jag skulle se framför mig hur hon BORDE göra. Inte hur jag vet att hon VILL…!
Att överleva sin första framhoppning
Sen hade jag ovärderlig hjälp av Siri även på framhoppningen. Herregud så nervös jag var! Att Ronja överhuvudtaget tog ett steg framåt är imponerande (som den känsliga häst hon är). Vi provade lite övergångar, höll på att krocka och sen skulle vi hoppa fram men då blev Ronja rädd för grus som skvätte upp bakom henne i en kurva. Dock inga större hallaballo ändå och jag var nu redo för min debut på hoppbanan.
Eller… “redo” måste jag nog skriva. För jag var stel av skräck inombords men fick spela teater och verka cool för att inte spöka igång lilla hästponnyn totalt. Ronja var förresten lugn och superpepp på att äntligen få tävla igen! Tur att en av oss var glada iaf… Siri lämnade några sista värdefulla tips, jag svalde hårt och sänkte axlarna.
Mitt livs första pay & jump!
Nervös så jag nästan grät skrittade hästponnyn och jag alltså in på banan. Alla goa funktionärer var peppiga och hejande. “Glöm inte ha roligt!” ropade hon som släppte in mig från framhoppningen. “Roligt!?” snyftade jag efter henne, “jag är lycklig om jag överlever…!“.
Bommarna låg nu på läskiga halvmetern, men Siri hade slugt låtit mig hoppa lite högre på framhoppningen. Jag skrittade runt i den jättestora paddocken, kände in hur lugnet faktiskt sänkte sig över mig. “Nu får du minsann hjälpa mig med det här“, viskade jag till Ronja som jakande viftade på öronen som svar. Fåglarna kvittrade, vid staketet stod min lilla hejarklack, speakerbåset var supergulligt, funktionären med startflaggan visade sig vara en vän från stallet och jag tänkte att bättre uppladdning än såhär kan jag faktiskt inte ha inför att hoppa min första bana inför publik. Nu är det bara att köra!
Hur det gick? Världens största leende på fotot nedan avslöjar den saken (och rosetten som snyggt vajar i vinden då!)!
Jag tror knappt ett lyckligare ekipage någonsin gått i mål på en 50cm-bana ever! Med ena näven höjd i en segergest passerade vi mållinjen och när flaggan sänkes bakom oss släppte all press och jag började på riktigt gråta! Älskade fina perfekta lilla hästponny!! Och älskade vänner som hjälpt mig hit!
Inte tänka, bara göra…
Jaha. Där stod vi och jag kände mig som världens lyckligaste hästägare och femtioåring och eftersom det tydligen gått som en dans tyckte mitt team att jag absolut också skulle starta nästa klass. Och jag hade ju faktiskt redan anmält mig till den, och betalat. Ett lurigt trick till mig själv att inte fega ur i sista stund.
…och vi tar en rosett till!
Nu väntade alltså svindlande höga 60 cm på oss. Jag passerade framhoppningen utan att ta några fler språng och det var kanske en miss? För jag fick stora skälvan när jag galopperade fram mot första hindret på banan: en enorm, svartvit, nästan parallell-oxer. Och där nånstans insåg jag att nu var det bara att styra och hålla i. Så. Jag styrde och höll i (alldeles för mycket höll i ser jag på filmerna efteråt), och visserligen blev några linjer nog bättre än i första omgången men vi höll för lågt tempo (ser jag också på filmerna). Det är i huvudsak pga underbara Ronjas rutin, vårt förtroende för varandra och hästens stora vilja att hoppa som vi tog oss genom tror jag. Samtidigt var jag nog aldrig rädd, och det är sällan jag hoppar en bom över 30cm utan att vara lite skraj numera.
Två rosetter i mitt livs första pay & jump!!
En sak jag tar med mig från Viskadalens ridklubb den här torsdagen, förutom två vackra rosetter (varav den ena tuggades lite på av Ronja som betade vinstgräs efteråt och då råkade beta lite på ena rosettens gula band också), är: Vi gjorde detta tillsammans Ronja och jag. Vår kommunikation var mer eller mindre flawless, och vi kompletterade varandra perfekt i både svängar och ansatser. Hon var på väg att sno ett galoppsprång mellan 6:an och 7:an (en rak linje på diagonalen) men lyssnade snällt på mig och lät bli. Som kompensation tog hon istället ett bamseskutt över 7:an (ett glest rättuppstående) och jag tappade stödet i stigbygeln men skit i det hann jag tänka och red i mål någorlunda med hedern i behåll, och ännu en nolla!
Tydligen log jag hela andra varvet, men det kan också ha varit ett stelt leende av skräck? Lite oklart då det är en tunn linje mellan det mod och galenskap en alldeles nybliven femtioåring behöver för att ge sig in på nåt sånt här!
(fr vänster Ami, Mattias, Siri samt Rövis å jag!)
Nu efteråt är jag lycklig och lite mallig, men framförallt tacksam över min lilla häst å alla mina stöttande vänner (och tålmodiga tränare) som tagit oss hit! Tre och ett halvt år av blod, svett och tårar du vet… Eller njä, varken blod eller tårar egentligen, men en satans massa svett… och dressyr, markarbete, kommunikationsövningar, ljuvliga skogsturer, plugga teori, promenader för hand, samla inspo från vänner och sociala medier, lyssna på hundratals timmar hästpoddar, bonda med hästen på olika vis, placera en mindre förmögenhet på träningar, traggla det vi övat på träningarna samt slutligen många skutt över bommar och stockar i skräckblandad förtjusning!
TACK alla! ♥️ ni vet vilka ni är och ni är bäst!!
PS. Tips på en riktig lyckad pay & jump!
PS. Jag fick inför min premiärstart massor av hejarop och glada meddelanden från kompisar! Alla gjorde mig alldeles otroligt tacksam och glad! Tänk att jag har så fina vänner omkring mig!! Men, ett av alla meddelanden stack faktiskt ut lite. Det var en låång lista från en av mina gamla stallbästisar från tiden på Jaksjö, en lista som fick mig skratta högt! Emilie hade erbjudit sig vara med mig på tävlingen men råkade sen blanda ihop datumen och blev dubbelbokad. Listan hon skickade är välkomponerad och så jäkla rolig att jag inte kan låta bli att dela den!
