Presskonferensen i förmiddags gav det besked vi alla nog väntat oss. En slagen, men stark, Anna Kinberg Batra lämnar sin partiledarpost. Tror det till slut var 10 länsförbund (samt Muf) som ville ha bort henne och det går såklart inte att sitta kvar då. Jag har känslan av att Kinberg Batra arbetat i motvind redan från scratch, klart jämfört med hur Juholt och Sahlin liksom aldrig fått en chans hos vissa. Huruvida det ligger genusrelaterade orsaker bakom kan diskuteras. Juholt är förvisso man, men ses nog som feminin i sin approach vilket säkert kan ligga honom i fatet. Mona Sahlin har å andra sidan en relativt manlig framtoning, något som gör att hon troligen ses som ett helt annat sorts hot.
Det går att debatera i oändlighet om AKBs ledarskap allena är det som orsakat hennes avgång. Jag personligen tror det är en kombination. Hon ses som “stel och tråkig” och iom att hennes utseende och utstrålning hamnar i fokus så har direkt hennes gärningar och åsikter skuffats undan.
Moderaterna är ett parti i kris. Stor kris. Frågan är om en ny partiledare kan ena ett parti som sedan 2010 förlorat väljare åt olika håll. När Reinfeldt uppmanade till öppnade hjärtan mot människor i nöd rasade väljarsiffrorna. När Batra öppnar upp för att jobba ihop med SD rasar siffrorna. Det är ingen ordning på partiets linje som svajar alldeles bedrövligt. Jag undrar om det kanske gick lite för fort när Reinfeldt redan på valnatten lämnade besked om avgång? Vet ju inte hur välkänt det var inom partiet att han planerade avgå vid en förlust, men jag fick iaf känslan av att partiet sattes rejält i gungning. Ett svaj det kanske inte hade lyckats hämta sig från oavsett partiledare? Fredrik Reinfeldt var en stark och omtyckt ledare (inbillar jag mig?) och precis som det blev knas i S efter Göran Perssons avgång så kanske det var oundvikligt dömt att misslyckas för den som skulle ta vid efter honom?
Hur det går nu och vem som kommer leda Nya Moderaterna efter stämman i höst vet nog ingen idag. Fast jag kan inte låta bli att göra en jämförelse till sportvärlden: när laget levererar dåligt är det alltid tränaren som ryker. Spelarna är detsamma även efteråt. Ibland blir tränarbytet den nytändning som krävs, men ofta är det helt enkelt så att spelarmaterialet är för kass…
Nå. Den pondus varmed Anna Kinberg Batra ensam ställde sig framför horden av journalister i förmiddags imponerade på mig. En styrka jag inte sett tidigare, som säkerligen funnits men som inte synts mycket av i media. Hon tar på sig ansvar för att ha misslyckats leda partiet och hon avgår utan att se sig besegrad.
Med mig tar jag det kanske viktigaste citatet från dagsens presskonferens, ett jag själv med versaler skriver under på:
Jag håller verkligen med Elaine Eksvärd som uttalat sig positivt om hennes avgångstal. För första gången får vi se en liten bit av Anna, hon levererar flera bra och nästan personliga reflektioner. Att benämna sitt parti bedriva “självskadepolitik” är ett retoriskt genidrag men också en vettig sammanfattning.
Åh, jättesvårt att kommentera på ditt skriv. Jag såg också presskonferensen och tänkte att hon såg “genomtänkt” ut i klädseln och otroligt stark i sina svar. Jag är ingen AKB-vän men måste erkänna att jag imponerades av hennes fattning, vänliga och klara svar på både förväntade frågor och en del ganska tuffa. Jag är inget större fan av Eksvärd heller men håller ned henne här.
Det är klart att man inte kan bryta ihop och gråta vid ett sådant tillfälle… men jag hade både klump i halsen och lite snor i näsan för hennes skull, hon var bra!
Ja hon har peppat för det här. Körde vad jag tolkade som en referens till Richard Herreys valtal från “Breaking News” på Kanal 5 igår (“trygghet”) och det tyder på viss självdistans.
Har själv egentligen inte haft någon åsikt om henne (eftersom jag inte röstat M i riksdagsvalet på många år) men idag imponerade hon. Eksvärd har många demoner att kämpa emot men jag bortser från hennes ganska bestämda yttre (typ Magdalena Ribbing i sina åsikter) så gillar jag ofta hennes inputs! Särskilt denna gång 🙂
Citerar vad en vän och aktiv Moderat politiker skrev häromdagen:
“Beundrar Anna Kinberg-Batra som orkar och förväntas leda två partier med motstridiga kärnor samtidigt. För så är det. Medlemmar och väljare för liberala (Nya) Moderaterna kontra Nationalkonservativa (Nyaste) Moderaterna har olika värdegrund och har varken samma riktning eller mål. Jag är medlem i det förstnämnda men inte i det andra. Väljer partiet den ena gruppen så tappar man de andra. Det är dags att fundera på kärnan i budskapet och hitta det som förenar och visar på kontinuitet. Hur man än gör så kommer det bli värre innan det blir bättre. Många nationalkonservativa har redan lämnat till SD och många liberala har lämnat till C och L.”
Hon hade aldrig en riktig chans oavsett vad man tycker om henne, för några är hon för liberal för andra för konservativ. Någonstans måste kanske moderaterna bestämma sig för vilket av de två partierna det är annars kommer nästa partiledare att få det lika svårt. Att gå tillbaka till gammalmoderaterna och hoppas på att det enar är knappast ett alternativ så som verkligheten har utvecklats.
Sen läste jag någonstans statistik kring när och var och hur moderaterna tappat i väljarbarometrar korrelerat till utspel och om jag minns rätt, för jag hittar inte inlägget jag såg nu så är faktiskt AKB ansvarig för väldigt liten del av tappet.
Vilken genomklok sammanfattning av din vän! Och skönt att höra hen hör till de blå och inte de bruna delarna av M.
Nä jag tror att hon var körd från början. Att hon höll ut i tre år sätter jag på styrke-kontot! Kanske hade hon också för snäv inre krets där rådgivarna inte riktigt levererade i takt med behovet (har fastnat i serien House of Cards och har plötsligt en helt ny förståelse för politiskt spel 😀 att den moderate gruppledaren figurerar som möjlig partiledarkandidat känns helt förståeligt!). Oavsett tror jag som du. Det gäller att hitta en ny väg, en alla i partiet är beredda att traska. Men jag är fundersam till om de tio förbunden har gemensam plan nu eller om de bara hugger vilt.
Jag vill minnas att det största tappet blev i samband med DÖ och att sprickan i partiet därefter inte riktigt gått att limma ihop?
Tänk om Anders Borg inte betett sig såinihe-vete? Då kanske han varit ett partiledaralternativ?
Allt annat oaktat tror jag tyvärr han är för nära “öppna era hjärtan” och så väl ska vi nog inte tro om moderaterna att stora flertalet verkligen höll med om det talet. Det appellerade nog mest till oss som redan var/är på kanten och mer socialliberala, dvs såna som redan innan (eller efter) gått till mjukare partier.
På temat. Vad tänker du om den just nu tysta partiledardebatten i Liberalerna? Vem där har tjänat på moderaternas kris? Och har du några åsikter om utgången?
Du har rätt. Så väl kan vi nog inte tro om dom, särskilt inte nu när Mats Odenberg gjort sitt intresse offentligt och möts av rätt hårda ord i min feed på Facebook. Jag kunde i vanlig ordning inte vara tyst överallt så när han kallades “slemmigt fetto á la Göran Persson” gjorde jag mig lite sådär jobbigt pk. Inte för att jag gillar Odenberg nåt särskilt utan för att jag ogillar taskigheter.
När det gäller din högst intressanta och relevanta fundering så tror jag faktiskt att detta kan främja Biggan! Från att tidigare ha “riskerat” fyra kvinnor i Alliansens ledning kanske det är lite mindre hotfullt att släppa fram en verkligt kompetent och omtyckt efterträdare. Så tänker jag! Är det helt galet tro?