väl framme i rostock var vi förutom trötta också lite sena. ett litet missöde gjorde att vi for förbi rätt avfart å fick vända tillbaka. det hade med största säkerhet gått lika bra med den östliga ausfahrten, men det kändes tokigt = ännu längre än att vända tillbaka alltså. efter det gick det iaf fint att hitta rätt. vi kom – som brukligt är – så att säga rakt på destinationen. som livlina hade vi ändå den lilla med biljetten bifogade hotellbroschyren som gjorde sig nyttig genom den i häftet sist placerade mycket lokala kartan med gatunamn.
alltså. var var vi? ja just det. framme. incheckning. upp på rummet. fram till fönstret för att studera den utlovade hamnutsikten. jaha. en lyftkran och ett enormt byggprojekt på våning minustvå-stadiet (läs: en stor jäkla grop!). å nåt vatten sågs inte till. m ringde receptionen och efter en liten (inte ens i närheten jämförbar med freddies och olofs) diskussion kring construction sites kontra väderstreck dök det alldeles strax upp en gepäckdragare och flytt rakt över korridoren. detta rum var dessutom mycket mer najs med större badrum, sneställd dubbelsäng och ruskigt vilvänlig ligg-stol framför fönstret. ett fönster med vattenview! hotellet var för övrigt väldigt snyggt. nybyggt enligt egen information, renoverat enligt utsago från bl a fd rostock-bo peter rewa (denne ska vi för övrigt återkomma till lite senare). satsat på stilren design iaf. vilket uppskattades av fru hedberg!
bråttom nu, kvick dusch (oj så härligt!) och sen ner till matsalen och i paketpriset ingådd middag. smakade sådär tyvärr och vinet, som inte var ingått, var ingen våldsam smakupplevelse för nåt annat än plånboken det heller. nu var klockan tio över nio och matchen tyskl. mot polen var i full gång. vi slog oss sammen med ett från grannbordet sittande tvåmanna-sällskap och tog en taxi till tidigare nämnd rewas brors bar bistro bit. stället var en riktig kvarterssylta om jag ska vara ärlig, men fotboll på tv och i sinnet var det, tyskar fanns där tillika förhållandevis billig pilsner. och det var ju liksom det enda viktiga! vårt sällskap, två arbetskamrater fån malmö/lund, vände i dörren men vi fortsatte in. efter tre mumsiga bitburger och slutsignal (1-0 till tyskarna i absoluta slutminuterna – övertid tom. ringa visste vi då att vårt svenska öde skulle bli detsamma. som tur var!) kom barmannen fram till oss, frågade om vi kom från sverige och när vi jakade på detta hälsade att hans bror var i telefon. till mig! där hade vi suttit i en timmes tid och mellan spelvändningarna försökt lista ut vem brorsan kunde vara; bartendern hade vi inte gissat på! nåväl, jag pratade en stund med peter vilket var kul av två orsaker, dels är han en väldigt trevlig prick, men också för att få se övriga gästers tisslande och nyfiket höjda ögonbryn. vem var jag?
efter detta gick vi hem till hotellet å var lagda.
full laddning inför morgondagen!!