hedberg, förnamn E—Li? (tis vill gärna att vi håller oss lite hemlighetsfulla, så jag avslöjar inte namnidén helt och hållet 🙂
elfte september idag. ett faktum som dock gått ganska obemärkt förbi?
efter en av de bästaste nätterna på länge – lagom med sammandragningar på kvällen, inte jättejätteont i kotryggen, vaknade bara en gång (4:42), vinglade in på toa och lyckades sen somna om nästan direkt tror jag – vaknade jag vid halv åtta av att mallis halvsatt bredvid mig och läste tidningen. orolig själ som han blivit (smittad) kunde han inte somna om när han väl vaknade på morronen. jag slumrade av och till och drömde en del halvskumma grejer. kommer inte ihåg nåt alls av dessa skumheter just nu, men det hade med helt vanliga saker att göra: dvs inga märkliga graviditetsdrömmar om helt naturliga barn med dubbla huvuden eller så. åt frukost och sen gick tis till jobbet. jag har gjort typ ingenting på hela dan och även om det känns lugnande och bra så kan jag inte låta bli att önska att jag varit piggare/lättare/smidigare för då hade jag säkert kunnat göra lite kökspill. om inte annat så åtminstone plockat lite med grejerna vi ska packa tillbaka in i den delen av köket som faktiskt är färdigt (läs: fyra lådor och ett hörnskåp). jag menar. om vi måste inte ha ena halvan av hushållet utspritt över andra halvan så hade det varit gött att kunna börja få ordning.
epidural eller inte? inte säger jag. men det är kanske lätt att vara kaxig nu på förhand?
enkelt är det inte att vara gravid? först mår jag skit-illa i typ tre månader. sen mår jag helt okej i typ tre månader. sen blir jag förkyld och det verkar sitta i i typ tre månader. nu är jag otymplig med förvärkar och kotproblem och vatten i alla leder och jösses.. det är två månader kvar! hur ska det bli innan det här äventyret är över!!? mitt i allt detta får vi den intelligenta idén att bygga kök.. men för helskotta: kunde ingen ha stoppat oss!! stackars bäbisen – som för övrigt verkar vara av sorten karate kid, hiphopdansare eller fotbollsspelare – kommer födas av föräldrar med magkatarr, hantverksskräck och allmän oro för allt som kan bli galet – men med en toleransnivå över det normala. att mamman och pappan har en enorm tilltro och kärlek till varann kanske kompenserar en del av de där andra, lite mindre bra, egenheterna? så, välkommen lilla yngel!
en hysteriskt svullen fot var alltså, för att återgå till texten tre stycken upp, vad som mötte mig efter denna
gosiga natt med riktigt rejält med sömn. det känns lite märkligt faktiskt. igår var jag typ som vanligt – liite fottjock var jag kanske när jag kom hem från jobbet vid nio – men idag ser höger fot och vrist ut som mormors gjorde efter att hon suttit i rullstol i tio år. vristen har samma diameter som knät typ?! vänster fot är också lite rund, men apselut inte som den högra. fingrarna är också svullna små korvar och jag fick slåss lite för att få av mig den släta förlovningsringen imorse. vigselbandet hängde jag i ett band om halsen, den andra får nog packas ner i bomull tills fingrarna avkorvifierat sig en smula.
egentligen var jag inte så orolig först, men på mammas uppmuntran – det är kanske inte helt normalt att svullna upp så hiskeligt fort? – kontaktade jag medicinsk expertis och ordinerades av denna vila och högt fotläge. på min undran "så jag kan alltså med gott samvete säga att jag enligt order ska gå å lägga mig?" skrattade den annars ganska barska kvinnan med halmstadsk brytning och sa "ja! faktiskt!" å jag, som givetvis inte vill bråka med dom som vet bättre, gör som jag blivit tillsagd 🙂
tjinixen!