fyrtiofyra

så här var det;

"fy blubban sicken kväll det var igår [läs torsdags kväll och natt].. jag var alldeles HELT säker på att vårt lilla yngel bestämt sig för att släppa taget. jag har visserligen haft blödningar till och från nästan hela tiden, men den här gången kändes det helt annorlunda. och väldigt otäckt.  typ små klumpar i och helt annan färg och konsistens. jag var helt darrig och skakig, mattias var som vanligt gullig och stödjande men han kände sig också väldigt orolig, å efter att jag pratat med en jättegullig tjej på sjukvårdsupplysningen kunde jag inte låta bli att gråta. gullighet är förödande i såna här situationer. hon gav mig iaf numret till gyn (avd 1a) på sjukhuset som tydligen har bemanning dygnet runt och efter att vi (mattias först, jag kunde/ville inte prata så han körde all förhandsinfo innan han med förmaningen 'du får inte vara gullig mot henne' lämnade över till mig) varit i kontakt med den stabila och förtroendegivande rösten tillhörande en syster eva blev vi lugnade och förklarade för att det fanns en läkare på plats och vi var välkomna upp till sjukhuset om vi ville. jag kastade mig i den darrigaste-ostadigaste-iskallaste-trots-hetthett-vatten dusch jag någonsin genomlevt å så in i bilen upp till sjukhuset. det var en ganska lång väntan på sjukhuset: drygt två timmar satt vi i deras halvobekväma soffa å genomled allt från lite tystnad till american idol och dagens travrapport. vi pratade ganska mycket. bl a om hur väntan på ett vis var skön. så länge vi inte fått något definitivt beslut kunde vi ju fortfarande hoppas..  jag var helt skakig nästan hela tiden och kände inte alls igen mig. m var mitt stöd och mitt lugn, trodde jag, men i efterhand förstår jag att det måste varit precis lika otäckt för honom. vi var så ynkliga när vi satt där och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka från sina andra uppdrag. varje gång jag var på toaletten skönk modet ytterligare. en sköterska, som visade sig vara en gammal klasskompis, dök upp och hon frågade hur vi hade det och om vi ville ha något särskilt och hon var gullig och stödjande men det hjälper ju liksom inte.. men, så var det vår tur. äntligen! hon var stressad den stackars doktorn och det underlättade inte direkt min (eller mattias) rädsla. det var ganska smack pang bom. in i rummet (höll på att stänga lias ute). frågor. svar. där är stolen. å min stackars lilla älskling. han höll min hand hela tiden och jag grät och grät och grät. inte för att jag egentligen hade ont utan för att jag var så rädd. men första gången han får uppleva en undersökning, å så under dessa omständigheter. hon gjorde alltså en ganska snabb, ryckig och obehaglig kontroll. mallis var ju med och höll mig i handen och det var så skönt att kunna lämna över till honom. han fick svara på alla frågor etc medan jag knappt kommer ihåg nånting. till slut gjorde hon i alla fall ett ultraljud.. och JA! där fanns en liten dinosauriebäbis som snurrade runt omkring! det tickande hjärtat kunde både m och läkaren se, jag däremot var ju helt gråtig och hade svårt att överhuvudtaget utskilja bäbisen bland allt svartvitt surr. till slut lyckades jag iaf få se en pixlig liten hjärtrörelse och då bölade jag ännu mer så klart! sån är jag; nästan mest gråt i lyckliga situationer! sen kunde vi givetvis inte somna när vi väl kom hem på natten, men det var så klart helt okej! lilla älskade yngel, vad du skrämde oss!!"

usch och fy. men nu, JA! har mått illa som tusan igen efter det här, trodde det skulle vara slut på det, men det är väl för att jag varit så trött, spänd och orolig. svårt att äta ordentligt också. går från hysteriskt hungrig till sprängmätt å då är det kört att få ner nåt överhuvudtaget. men illamåendet är så välkommet! tror jag kände ett virvlande iförrgår natt också. wow!