ord om hur jag uppfattar det som hänt:
jag pendlar mellan förvåning, förundran, förtvivlan och ilska. hur kan en människa (tillika professionell hantverkare) acceptera ett jobb, och mitt under arbetets gång – utan förvarning – bestämma sig för att hoppa av? att vårt kök skulle bli ett större projekt stod klart redan från början, vi “varnade” för omfattningen. det hade t.o.m. varits här och rekats flera månader i förväg (mitten maj). ändå såg han/snickaren/peter förvirrad ut när han kom hit första dagen. vad han försäkrat göra, och hur, verkade alldeles bortblåst? och detta från en yrkesman på rekommendation från köksleverantören?! oerhört märkligt. och sorgligt.
vår verklighet:
fönstret är nu på plats och klätterställningen en annan, så värre än så här såg det ut när jag kom hem från jobbet i onsdags
här sitter vår murare, mitt i röran som peter lämnat efter sig
tjinixen!