underbara stackars gulliga otroligt duktiga m har således tillbringat timmar av sin arbetsdag (tur att han är egenföretagare) åt att reda ut problemet som lämnats på oss. det är givetvis flera orsaker till att det blivit på det här viset. eftersom han (peter) säger att han överhuvudtaget inte vill träffa oss och prata kan vi bara gissa vad som ligger bakom. min första gissning är att han tagit sig vatten över huvudet. trots allt vårt "tjat" om att det liksom "rör sig om mer än att bara komma hem till oss och smälla upp ett kök" verkar det först nu ha gått upp för honom hur mycket jobb det faktiskt är?
min andra gissning är att vi helt sonika varit för krävande för honom. vi har ställt krav som han inte känner att han kunnat leva upp till. i min värld har detta inte varit några orimligheter. det har varit t ex:
- vi vill ha en tidsplan
- vi vill att resultatet ska bli snyggt
- vi vill inte veta av tjafs och trams av typen okonkreta svar (säger snickaren att muraren ska komma på tisdag så vill vi inte att han – snickaren – ska gå här och vänta i flera timmar och kosta pengar för att sen konstatera att det inte kommer nån murare)
- vi vill att det hålls så rent som möjligt i resten av huset. köket ska tejpas igen och onödigt spring ska inte bara undvikas och/eller minimeras, det ska elimineras. obs, jag skrev onödigt spring.
- vi har många egna idéer på lösningar – dessa kan förkastas eller anammas beroende på rimlig- och möjlighet (vi litar helt på hantverkarens skicklighet och erfarenhet)
- vi förväntar oss samma respekt tillbaka som vi ger, dvs vi respekterar hantverkarens kunnande och han respekterar våra önskemål. i slutändan är det hantverkarens kunskap som väger tyngst, men vi vill ha goda förklaringar för varför det vi önskar inte kan genomföras
- vi tolererar inga "idiotfasoner" under förevändning att det rör sig om hantverkare. kasst (oansvarigt, klantigt etc) beteende kan inte försvaras, iaf inte av oss.
min tredje gissning är ingen gissning (utan ett konstaterande efter samtal med hth), och det är att han känner sig orättvist behandlad. hur vi behandlat honom orättvist kan jag inte svara på, men hans ton i telefon till mattias idag tydde på viss gnällighet. han var "rädd". "vaddå rädd?" frågade m. "ja. att jag inte ska få betalt". frågan är, eftersom han hade så svårt för att lämna över sina hittills arbetade timmar (jag frågade efter dessa idag, och min fjärde gissning är att detta var en stark bidragande orsak till att han stuckit) så borde han väl inte vara rädd för att få betalt. han borde väl vara glad att vi är intresserade av det ekonomiska läget?
min femte gissning är att han blev vansinnigt arg för att vi ringde honom angående hålet i huset igår. för mig är det så jämrans självklart att man inte beter sig på det viset att det här är en sak jag aldrig kommer att backa på. att lämna en klätterställning framför ett uppsågat hål rätt in i mitt hus tyder på allt från ointresse till oaktsamhet. dessutom. i stället för att käfta emot och vara tjurig igår: varför kom han inte bara hit och fixade? att han skulle jobba gratis är det ingen som begärt, det var han själv som tog upp: "jag jobbar inte gratis för dig". idag kom han hit på morronen och stoppade in fönstret. var väl gjort på en kvart eller så? var det så mycket att bråka om? hade det varit så svårt att göra igår? med tanke på att resvägen är detsamma idag som den var igår kväll går logiken i detta ärende mig helt förbi?! men för att fortsätta kring diskussionen i telefon igår: riktigt upprörd blev han när jag frågade om hans försäkring skulle täcka eventuella stölder från mitt hushåll. nåt svar fick jag aldrig. bara ett tyket "gå du på din middag" när jag förklarade att vi verkligen inte hade tid att ta tag i hans missar just igår kväll iom att vi var bortbjudna för att "fira" min farmors födelsedag (vilket också kom att bli hennes dödsdag. skrev nog om det igår?). hans "men ullrika du måste ju förstå att man måste göra ett hål för att få in ett fönster" var inte bara onödigt utan dessutom riktigt stöddigt. för jodå, det förstår jag. men jag förstår inte att man kan lämna detta hål helt öppet och gå härifrån (eller som jag sa till honom: "för mig är det fullständigt självklart att man inte gör på det viset, men jag är ju inte hantverkare"). eftersom han pratade med m i telefon först (jag fick ta över efter att m blivit så arg att han ville hindra sig från att säga nåt riktigt dumt) var det givetvis inte det första som diskuterades, men det första han säger till mig är "jag jobbar inte gratis". då sa jag, "det där är inte det första du ska säga till mig. det första du ska säga är 'åh fan. vad säger du? det var verkligen inte bra. hur kan vi lösa det här?' å så hade hela det här tjafset kunnat undvikas". mallis var iaf stark, och jag är stolt över honom, för innan jag la på bad han att få luren och förklarade att han inte vill vara ovän med någon (läs: peter) och bad också lugnt och sansat om ursäkt för eventuellt hårda ord. vad peter svarade på detta vet jag tyvärr inte.
med facit i hand känns det tyvärr okej att han är borta. han har lagt trettio timmars arbete på vårt kök. ni som sett hur det ser ut kanske ställer er lika frågande som oss till vart de timmarna spenderats? 😉
jag (och mallis) tycker helt ärligt att vår snickare betett sig fruktansvärt barnsligt. att inte vilja ta en diskussion om den konflikt som uppenbarligen uppstått känns inte bara oärligt utan dessutom fånigt. han har – har vi förstått i efterhand – beklagat sig på hth redan tidigare? och enligt hth:s chef har "problemen funnits där redan från början"?! jösses. har han gått där å kännt sig missnöjd så länge utan att ta upp det med oss? då får han faktiskt skylla sig själv?
det blev mycket mer skriv än jag tänkt det här. hade bara planerat skriva typ "vår snickare har lämnat oss i sticket" men det var svårt att hålla sig. kanske svårt att reda ut svamlet, men jag ber isf om överseende. jag är lessen och överrumplad och "chockad" (lite starkt ord). vi har ältat det här hemma nu ikväll och eftersom det nu verkar lösa sig på så vis att vi får tag på annat folk som hjälper oss så känns det som sagt tyvärr helt okej att "slippa" snickar-peter. det som retar mig är att han ljugit oss rakt upp i ansiktet då han vid flera tillfällen lovat oss ("jag looovar er") att vi ska ha ett fungerande kök i vecka 36. nä. han kom bara hit, hämtade ställningen han hyrt som muraren skulle ha att stå på för att fixa fönstret utvändigt, ringde och meddelade att han inte tänker komma tillbaka. är det inte en smula underligt beteende?
summa summarum.
snickerinissen har helt sonika lämnat oss i sticket den jämrans kanaljen. arbetet är halvgjort och han bara drar. fy. och skäms.
eftersom vi bara inte kan tro att en människa (=snickaren) kan vara så patetisk att han ger upp därför att hans kund (=vi) inte accepterar vad som helst så utgår vi från att det måste ligga nåt annat bakom. nåt vi inte känner till?
slutligen: en rolig sak kan jag berätta:
vi fick ju brev från hth häromdan. där stod det att köket levereras från dem på torsdag den 30 aug nångång mellan 10 och 15. det stod också att alltsammans är mer skrymmande och beräknas ta större plats än man kan tro, vi skulle berä
kna "1,86 kvadratmeter". jaja, tänkte vi, det låter väl inte så farligt, och gjorde plats i garaget. ha! jag behöver nog inte förklara mer än att jag gissar att de satt ett kommatecken lite tokigt 🙂
nu står det där iaf. köket. i garaget. det var liksom inte där vi planerat ha det..
nu måste jag sova.
tjinixen!
ps. såg på västnytt om ett stackars par som stod med ett till hälften byggt hus som visade sig vara fusk- och klantbygge ända från grunden; från ritning till halvfärdigt hus. fy sjutton. då har vi det bra iaf…