sjuttifemman

i sin ursprungliga mening finns visserligen inte längre, men det är i vilket fall apselut den klart bästaste årgången 🙂

dagsens sanning:

skator är om möjligt ännu jävligare än trutar. den här sommaren har varit förskonad från trutar, om det är lyckad förebyggande ägg-bekämpning som ligger bakom detta eller ej äger jag icke kunskap om, men jag vet med bestämdhet att där det saknats en trutmås har det istället suttit tre skator. och deras "sång" är inte ett dugg skojigare än måsfågelns. blä för naturen så nära inpå. vi har ju för tusan bosatt oss i stan för att slippa djur och natur i alltför stora doser. nä. tacka vet jag bilavgaser och streetrace på gamla E6.

sitter ute på altanen och njuter. inte en endaste mygga så långt ögat kan nå och vinden har lagt sig. allt hade varit alldeles perfekt om det inte varit för de jämrans skatorna. fast nu är de faktiskt relativt tysta? lugnet före stormen befarar jag och förbereder mig för truppernas anstormning av östergårdens servicehus. det är nämligen här de mestadels sitter och kuckelurar de små svartvita devilsarna. när de inte låtsas att de är andra världskrigskt brittiskt bombflyg och hoovrar över vår trädgård. givetvis under högljutt skatlikt skrattande. nä som sagt. tacka vet jag motorvrål och grannens gräsklippare. det är statsljud jag känner mig tillfreds med.

min man sitter (satt) mitt emot mig och firas sitt lags seger (0-2 mot gefle) med en 33:a dansk pilsner och kommenterar med olik framgång hur gefla bra allt är. det mesta är enligt honom "gefligt bra". förutom skatorna, som är gefulusiskt dåliga. osv.

igår, alltså den 5 augusti 2007, klockan 23:18 läste jag sista raden i sistaste potter-boken och är nu äntligen fri från harry. om det var bra? njo. det får man väl säga. ur underhållningsperspektiv betraktat var de första tvåhundrafemtio och de sista sextio sidorna helt okej. däremellan mestadels transportsträckor. jag – och många med mig – har ofta sagt att det inte är nån enorm bedrift att skriva en bok på sexhundra sidor. det svåra ligger i att korta ner historien till tvåhundra sidor, och ändå få med det konkret intressanta. väl?

gårdagen spenderades annars mestadels med bärande och slängande av skräp från villa morkullas enorma förrådsutbud. äntligen blev vi alltså av med sånt vi försökt bli av med i fyra år. det vill säga, försökt i fyra år genom att ha grejset förpackat och färdigt för dumpen. nu blev det tummen ur och lån av blått kapell-släp från firma båt, samma ställe vi också fått tillåtelse att nyttja dumpcontainer på. gamla kläder och strykbrädor åkte samma väg som det från blå husets källare hämtade lådor och pappåsar. såå gött!! känns som ett ton lastats från mina axlar, och även om det i dagsläget känns som om det aldrig tar slut- det finns i källare och övrigt fortfarande finns hur mycket kvar som helst (fast det mesta av det ska inte slängas, bara omfördelas) – så har vi iaf kommit en bit på väg!

när jag klockan 18:06 i ganska hög fart (på cykel) passerar skansliden på borgmästargatan tittar jag för ett ögonblick ner och precis då hör jag ett "tjuff". ljudet är så mekaniskt, och samtidigt oväntat, att jag genast tittar upp och ser då en silverfärgad bil komma glidande halvt om halvt på tvären framför mig. jag hinner tänka "fy fan, en smäll" och sen har jag själv passerat korsningen. under bråkdelen av en sekund funderar jag på att fortsätta cykla men bestämmer mig så för att stanna. den unge man som kom på borgmästargatan nerifrån har inte noterat bilen från sveagatan och kollisionen blev om inte våldsam så åtminstonde förödande ur karossynpunkt. den påkörda bilens båda airbags i framsätet har löst ut, och i baksätet sitter en liten pojke och gråter. jag kan först inte tro mina ögon, men jo, i helvete det är sant; ungen hade inte bälte på sig??! hade smällen kommit en mikrosekund senare och alltså istället blivit rakt från sidan istället för som nu, nos mot nos snett framifrån, hade pojkstackarn flygit sidledes in i dörren bredvid sig i stället för in i mammas säte framför sig. lyckligtvis var farterna inte höga, men huvudskador kan bli ödesdigra – även utan dödlig utgång. jag var så arg att jag kunde skällt ut dom på plats, men kände ändå att situationen krävde ett annat slags agerande. således, efter att ha kollat så den påkörande bilens chaufför också var fysiskt okej, en ung kille som såg allt annat än lugn ut, sa jag till honom att flytta sin på bil som blockerade vägen en smula. familjen med barnet utan bälte hade åtminstone varann att ty sig till, han var helt ensam i sin chock. jag frågade om han hade krockbeskrivnings/försäkringspapper i sin bil och han gick och kollade men kom tillbaka tomhänt. jag frågade då om familjen hade dylika papper och det verkade som om de hade det. vid denna tidpunkt var det en massa människor samlade runt platsen och en äldre man spatserade omkring och gjorde intelligenta uttalanden och en kvinna står med en mobiltelefon. antar hon ringde polisen? jag ville fråga henne varför, men orkade inte bry mig. vad trodde hon att de skulle göra? skicka en patrull till en olycka där inga frågetecken uppstått? killen erkände sin skuld, rapport skulle skrivas, inga fysiskt synliga skador. det enda de isf skulle gjort på plats vore att bötfälla idioterna med ungen utan bälte, men där föreligger såklart klurig bevisproblematik så jag antar att vore kört lopp att försöka få fram nåt där. nåväl. iom det stora mängd samlade människor sa jag högt "eftersom här är så mycket vittnen här ger jag mig min kos". "öh. men jag såg inget" säger typ allihop. men va fasen gör ni här då era nyfikna förståsigpåare?!

dagsens konstaterande:

var på mvc på förmiddagen idag, alldeles ensam faktiskt, medan tis var på dumpen och lämnade bl a elskrot. bm-tina gjorde lite tester och såg smärre chockad ut vid värdet en av apparaterna visade men nöjde sig genast efter att vi gemensamt resonerat oss fram till förklaringen; frukosten! jag fick förstå det olämpliga i att mumsa både fruktyoggi och juice mindre än en timme innan blodsockertest 😉 annars, allt – förutom insulinvärdet då – såg enligt tina bra ut å jag fick lyssna på hjärtljud igen! coolaste fisken minsann! nu är det hela tre veckor kvar tills jag/vi ska på nästa möte, men tiden kommer säkert gå görfort. den gör ju det för jämnan nu..

tina och jag pratade också lite om för- och nackdelar med förlossningsavdelningen på sjukhuset här i varberg kontra det i halmstad. kändes bra att få lite motargument – t ex finns det alltid en barnläkare på plats – och att få mer tyngd på vågskålen (fördel vbg).

fick idag efter en smula hit-och-dit lämnat tv, skrivbord samt symaskin till min mor. att få ner skrivbordet från övervåningen här hos oss var knappast nån kak-bit medan de fyra trappornas uppbärning av samtliga prylar turligt nog förenklades avsevärt av att paret carl promenerade förbi på kungsgatan exakt i rätt tid. lyckosamt för mig som nu slapp bära mer än nödvändigt. antar att det inte kan vara så farligt som en del vill göra gällande, men det känns ändå onödigt att utmana. dessutom, min puls och mitt blodtryck går väl i någon mån över i emmali/molly/molle/pontus så allt som kan göra bäbisens tillvaro behaglig känns givetvis som positiv; i flera bemärkelser!

nu dags att va lagd. imorron hoppas vi på mer sol och värme! kanske t o m kan bli ett dopp för den badkrukiga?

tjinixen!

ps. fotot på krockade bilden ovan är givetvis inte autentisk utan "lånad" via google. den som trodde jag tog mig tid att fotografera eländet biter sig gruvligt i sin svans: det är knappast i mitt intresse att förevigas andras misstag – i fotoform vill säga. med ord kan jag utan skrupler porträttera både andras och egna misstag och -gärningar!!