idag är fikdag med jobbkompisar (eller kompis) och ikväll klippning. spännande!
harry potter. the boy who lived. the undesirable no 1. osv. försökte ge mig i kast med några kapitel igår kväll men jag orkade inte mer än en sida sen var jag superlagd.. då var klockan iofs halv ett (tror jag) och jag hade spenderat flera timmar med att ladda å fixa bilder här på bloggen så 
jag kan förstå att jag var pömsen. frukosten fastnade iaf en smula i min hals när jag läste gp:s recension. den gode mannen vid namn per planhammar har skrivit en artikel som till en början bådar gott, men som ungefär halvvägs får mig att tappa lusten. alltså, en kulturrecensent bör behandla verket han berör på ett litteraturvetenskapligt vis, vilket han alltså till en början också gör. han trycker också in ett över fyra år gammalt (men intressant) citat från new york post för att visa att han faktiskt vet vad som väntas av honom. men, alltsammans fallerar genom att han beskriver handlingen. hur kan han va så urbota knäpp att han avslöjar ingredienser i en bok som tusentals svenskar ännu väntar på med oerhörd spänning men som de av olika anledningar ännu inte läst (tidsbrist, kassa ekonomiska förutsättningar, dåliga kunskaper i engelska etc)?? fy och skäms. och sista meningen i artikeln fick mig att fullständigt tappa aptiten: han avslöjar vad som händer med harry själv!!? samtidigt, jag får givetvis skylla mig själv som vågar mig på att läsa en uppslaget. med tanke på vad jag tycker om gp sen tidigare borde jag anat ugglor i mossen. och faktiskt, jag minns inte om det står att det är en direkt recension, eller om det bara står typ "pp har läst boken" osv. dubbelt klanteri iaf. kass journalistik (icke-förvånande) och überklantigt av mig (kanske inte heller förvånande 😉 som läsare.
glömde nog skriva igår att tis testade sin födelsedagspresentsvideokamera! resultatet tittades sedan på både på kamerans lilla 2,5" skärm och på min uppmaning sedemera också på tv:n. det sistnämnda var turligt, då bilden knappast gjorde sig rättvisa på den lilla lcd-displayen medan philips däremot gjorde oss mycket mer positivt inställda till panasonics kapacitet. de i den här treminuterssnutten långa katt-vill-ha-mat-sekvenserna var kanske inte helt signifikativa för framtida användning, men det gick iat att i någon mån utröna möjligheterna inför kommande filmningar: ljus till mörker (kök till hall till vardagsrum), zoomstabilitet (dock utan stabilisator, som iofs ändå bara är digital, men väl som iaf borde hjälpa något?) samt i någon mån också ljudkvalitet. fast, hihi, vi talade både oerhört tyst – av rädsla för att verka alltför kamera-eager skulle jag tro!
så till tv-serien i våra liv för tillfället, deadwood. eftersom jag inte helhjärtat studerat de första fyra avsnitten mattis tittat på har jag kanske inte rätt att uttala mig. men. jag är positivt överaskad. brutalt och skitigt, 
jo, det trodde jag nog. men såå verklighetstroget brutalt och seriöst skitigt. det trodde jag faktiskt inte! det enda jag vänder mig emot fullständigt är språket, som jag anser vara en smula för modernt i sin vulgäritet. användes verkligen "fuck" och dess ordklassgrannar på detta utberedda vis i slutet av 1800-talet? skulle så klart kunna göra en lars-gunnar anderssonsk googling med tyngdpunkt på etymologin för att få svar på frågan, men jag låter saken bero. det jag vill komma fram till är; med eller utan svordomsbruk så kommer det nog bli svårt att i framtiden se barn leka glada cowboysar…
nä, tiden är alltför snabbt ivägrusande. dags för iordninggörning!
tjinixen!