Med tårarna ilsket rinnande stapplar jag hemåt. Möts av Mattias förvånade mamma, "Kom du inte iväg". Jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Jag svamlar nog mest. "Jag var så rädd". Hjärtat bultar så jag tror det ska bulta sin kos. TÄNK OM DET VARIT MATTIAS. Tänk om… Men det var inte han. Och nu slår samvetet till. Om jag är glad att det inte är Mattias cykel under bilen. Betyder inte det att jag är glad att det är nån annans cykel som ligger därunder? Herregud. Det är någons cykel under en bil vid rondellen bortanför mitt hus!! Och jag har missat bussen. Jag måste köra bil. Köra bil?? Hur då? Hur gör man? Hur tusan kör man en bil? Ja just det ja. Nycklar. Dom har jag i väskan. Är bilnycklarna med där också?
Jag har slutat skaka och startar motorn. Kör upp från nerfarten och rycker till när jag märker att jag är på väg rätt in i låga muren vid tomtgränsande häcken. Det får mig att vakna upp ordentligt. Jag rullar långsamt gatan fram. Bort mot rondellen. Varför står det en parkerad bil vid övergångsstället? En vinröd sedan med öppen baklucka. Men jisses. Står det ett fanskap där med en kamera? En systemkamera. Jag är helt lugn när jag med ett kort effektivt tryck får ner rutan.
Tyvärr minns jag inte ordagrannt vad jag säger till honom. Jag vet att min röst är mörk. Cool-lugn. Jag rullar fram mot honom, väldigt långsamt och på fel sida gatan eftersom hans bil står så korkat parkerad. Han vevar otåligt för att visa att jag ska köra förbi. Med förvånande stor behärskning öppnar jag munnen och stirrar på honom. Jag mullrar som jag aldrig mullrat förr Det där är riktigt dåligt. Med höger hand försöker han veva mig förbi. Jag är obeveklig. Min röst är iskall. Det är en olycka. Hur kan du? Han fortsätter veva. Lite osäkert nu. Jag är filbunkslugn. Hur kan du? Nu tvekar jag. Är du journalist? Han vevar inte längre. Det spelar ingen roll. Fy. Jag blänger. Fy. Han vevar frenetiskt. Jag hoppas du sover riktigt dåligt avslutar jag och vroomar ut i rondellen. Genom den öppna sidorutan ser jag hur han har gått tillbaka till sin bil. Jag är så otroligt arg och håller stenhårt i ratten. Ändå är jag nöjd. Mitt budskap gick in. Han förstod. Kanske? Han måste vara journalist?
Ett infall av dåraktig nosighet [blev det nån bild?]. Alldeles nyss knapprar jag med darriga fingrar in adressen till Hallands Nyheter. Jo, det blev en bild. En ganska stilfull? Vid tidpunkten för artilleriet stod han mitt på cykelbanan, med fri sikt över hela olycksplatsen. Kanske var det min skällning som fick honom att tänka till och om för fotografen till publicerade fotot har gömt sig bakom buskarna och på så vis dolt både olycksbil och offer. Bra gjort Sandblom. Sov gott i natt.
Jag tycker det var bra gjort.
Usch, vad det är hemskt när man upplever något sådant… Och helt okej att känna att det är skönt att det inte var den man älskar… Ta hand om dig// Sol
Jag förstår verkligen det där du skriver, om att få dåligt samvete för att du var glad det inte var Mattias.
det är som att kroppen inte får nog av att må dåligt när den hittar på så konstiga saker att som gäckar samvetet.