20.7 – om att bli alldeles galet irriterad för gråtiga barn.

Barnskrik släpper fram vilden i mig. Jag blir alldeles skogstokig. Kanske är det en kombination av Maali-kolik och pre-föräldertid som ger sig tillkänna? Var för sig en tid då barngråt förknippades med fasa och panik. För det är såklart inte ungen jag blir förbannad på. Nej. Ett barn gråter av en anledning. Alltid. Är ynglet dessutom knappa året gammalt kan tårarna bero på allt från frustration till ilska, förtvivlan och smärta. Ett så litet barn har inte lärt sig “utnyttja” gråten än, så utan anledning är den aldrig. Aldrig!

Pojkstackarn som ligger till grund för det här inlägget var troligen en blandning av allt möjligt; trött ledsen arg uttråkad. Han skrek nåt alldeles hjärtskärande, hulkade och drog efter andan om vartannat. Skrik blandades med gråt och sparkande små fötter. Vad gör då föräldrarna? Jo, de fortsätter promenera runt i shopen som om ingenting hänt. Kanske omedvetna om att en liten pojkes gråt i en plåtlådesbutik efter ganska få minuter går från irriterande till olidligt för folk runtomkring? Kanske vana vid sonens utbrott? Kanske "immuna" mot familjens högljuddhet? Efter knappa fyra minuter (jag tog tiden) tar mamman iaf pojken under armen och går ut genom kassorna. Aha! tänker jag glatt. Nu får han komma ut från det här tråkiga stället, ut i solen och friska luften! Men nä. Vad gör mänskan? Hon sätter sig med sitt hysteriska lilla maskvridande barn på en bänk precis INNANFÖR utgången, alltså är de fortfarande INNE i lokalen av resonansglatt material. Pojken skriker nu om möjligt ännu högre och lessnare och desperatare och jag fick faktiskt ont i magen av hans förtvivlan. Till slut kan jag inte hålla mig utan går bort mot kassorna, ställer mig på lagom avstånd och tittar på dom. Jag blänger inte, bara tittar. Men det räcker. Mamman fattar vinken som var så ofin och uttalad att en blind knappt kunnat missta sig. Hon hinner bara göra en ansats till att resa sig så blir pojkvaskern tyst som en mys och skiner upp i största leendet! De går mot utgången och stannar precis utanför entrén, pojken töltar försiktigt och ostadigt tillbaka in för att kontrollera och känna på automatiska dörrarna som rör sig så märkligt helt av sig själva… Jag blir alldeles varm i hjärtat för lillens glädje och upptäckarlust där jag står bakom en hylla och småspionerar med lite blanka ögon [samtidigt som jag faktiskt lagerplatsmärker och prislappar just det området!]!

Men säg den lycka som varar. Tålamodslösa (tjocka) mamman rycker tag i barnet – varvid han gifetvis genast börjar vrålgråta – och så släpar hon sin förtvivlade gråtande skrikande lille pojk ut genom dörrarna, bort från butiken, bort från mig som står där alldeles häpen. Vad hände? Hon kunde ju haft en lycklig liten unge i sin famn? Varför förstöra?! Va?

Erkännas ska att jag just då, i exakt det ögonblicket inte brydde mig ett dugg om min devis att aldrig döma en annan människa. Jag dömde som fan. Jag dömde den korkade trötta arga föräldern utan bättre vett än att dra med sina små söner till Ullared en söndag, när GeKås har stängt, och sen låta sitt missnöje gå ut över sin stackars ettåring. Fy. Usch och fy. Hoppas jag aldrig aldrig blir sån.