Med "vill" menar jag vill/vågar/kan.
Maalis sovning har – efter första skälvande månaden eller kanske månaderna, man glömmer så fort – aldrig varit något problem. Vi tog fajten att få henne trygg i egen säng. Hon accepterade. Och efter det har det bara varit att lägga trött bäbi i säng och bäbi sovs. Utan krusiduller. Utan vaggning. Utan några särskilda rutiner. Trött bäbi i säng = lagd bäbi.
När hon lärde sig att på egen hand ställa sig upp började rubblet. I början i liten skala (ni som minns, t ex tuggad säng) för att snart eskalera i hela-tiden-ställa-sig-upp-i-sängen. Detta eviga ställande blev ett ännu större problem när bäbi kom på att hon inte lärt sig sätta sig ner igen. Förvånad skittrött ögongnuggande bäbi mötte fulliskratt förälder. Men. Fortfarande funkade trött bäbi = lagd bäbi ganska bra.
Lagom till sin ettårsdag [nån vecka innan] drabbades så bäbi av separationsångest 2.0 och läggning blev, om inte omöjligt så, en vidrig jobbig utmattande kamp. Skräckslagen illgråt gav lika förtvivlade föräldrar. Hur blev det såhär? Vad har vi gjort fel? Hur metamorfosades Trygga Stokke till Hemskast i Stan?
Det gick så långt att vi faktiskt ringde BVC:s barnpsykolog (som jag pratat med förr bland annat i samband med separationsångest 1.0 och har stort förtroende för) som peppade och tipsade.
- det ska va tråkigt i hennes rum när hon ska sova – så tråkigt att hon somnar
- varva ner bäbi inför läggning
- lite gråt är (såklart) inte farligt, men låt inte desperationen övergå i ren skräck
- sitt gärna hos henne tills hon somnar
Så nu sitter vi hos henne tills hon somnar. På golvet (så hon slipper resa sig upp för att se ner på oss). Mattias mer aktivt, lägger henne ner så fort hon reser sig. Min ischias tvingar mig sitta mer passivt; jag bara sitter där och lyssnar på podradio. Låter henne hålla mig i handen. Och tråkigt tråkigt tråkigt är det. Så tråkigt att hon till sist brukar somna. Mer eller mindre utan gråt. Det går framåt. Långsamt. Men framåt. Om en vecka kanske hon kan somna utan oss? Håll tummarna!
Tjenixen!
Jag minns den ljuva tiden… ack, vilka kvällar innan barnen somnade!!! Men – det går över… tar väl bara sisådär 10 år… 🙂 Näe, lite fortare kanske det gick.
Det kommer bli så bra så…
Fast jag är världens sämsta mamma på att ha tålamod med att sitta brevid! Usch.. Jumbopriset är mitt!
Men det straffar sig…. Eller så här! Jag tycker det är ganska najs.. Men barnen ligger ff i min säng… Men å andra sidan. De somnar i både ljus och ljud utan problem… Bada, saga och sova…
Ni kommer hitta er egna rutiner som funkar för er! Och jag tycker ni är superduktiga som kämpar!
Pok
Mallahaenhalkfrihärlighelgbralla
Jag tyckte det var det mysigaste, att sitta bredvid så där.
Och nu när Mini är så gammal som hon är, uppskattar jag dom stunderna än mer, dom gånger jag får sitta så.
Åh, det ska aldrig vara lätt misstänker jag. Jag tyckte vi hade fina godnatt rutiner till fröken, vilka genast förstördes efter Sverigebesök, och "sena" kvällar. När jag blir frisk och orkar, ska det rättas till, helt klart.
Antar föresten du är min nya anonyma kommentator om bäbis-förkylnings-tips? 🙂
Bloggblad: ljuv?? jaja. å tio år går kvickt. sen är det väl okej i fem. sen kommer la fem nya år när man har problem att lägga ungen? 🙂
Malla: jag tycker såhär; man gör det som känns bäst för en själv. känns det inte bäst? gör nåt annat. så länge man inte är beredd att testa nya grejer har man inte "rätt" att klaga. comprendes? och gärna hållas med!
ps. jag tycker det låter som väldans mys hos dig. hihi! till den dag du vill ha annat sällskap i bädden 😀
Dagens Eko: är det inte så att var tid har sin charm? och det är ofta inte förrän tiden nästan är passerad som man tar sig tid att stanna upp och känna efter? lite synd.
jag tycker det kan va mys att sitta hos henne. men det blir nog mer mys när hon är lite större. nu är det mest "hålla sällskap" så hon inte tror hon är övergivnast i världen.
Anna: min första (och verkligaste) lärdom som förälder var; hur f-n man än gör gör man fel!
och jupp. anonyma jag var jag. fast inte med mening. lööv bloggesse. NOT!