än andra visar det sig…
En hantverkarfirma ringer till Mattias jobb och förklarar: “Det har blivit fel på en av era fakturor”. “Oj”! ursäktar sig Tias och börjar gifvetvis genast leta i bokföringspärmen. “Nja, det är en privat räkning…”, förklarar damen i luren.
Nu frågar jag:
- är det så "självklart" att folk pratar privatsamtal på jobbet att det inte ens frågas om det går bra att tala om ett privatärende?
- var går gränsen för gnetighet?
Nå. Vad var det som var fel då? Jo. Det visade sig att jag hade gjort ett onödigt misstag av typen vänt på sista siffrorna 96 blev 69 och diffen blev därigenom 27 riksdaler. “Småsint!” säger jag eftersom hela notan snuddade vid fjortonåetthalvttusen. “Men, ska inte rätt vara rätt i din värld”? undrar du kanske. “Självklart”! hojtar jag. “Men det borde finnas gränser”? Och (fast det vet iofs inte den stackars firman) eftersom jag/vi lät en felaktighet på 552:- (plus moms) bero under förevändningen “det känns så futtigt” så pendlar jag mellan skratt och irritation när ett företag orkar påminna om ett belopp på under 4% av det jag ser som “futtigt”!
Hur som helst. Korrekt eller korkat; de ska naturligtvis få sina pengar 🙂 Jag har ju faktiskt gjort fel!
– fast jag kan ändå inte låta bli att fundera: hade de ringt om vi betalt in 27:- för mycket också…?
gissar att dom inte skulle ha ringt!
jag vill gärna tro att du har fel… 🙂