Uppföljning av småsinta

murarfirman jag skrev om igår:

Maken ringde tillbaka (utanför arbetstid) som utlovat och frågade om dom verkligen ville ha sina 27 kronor? Jo, det ville dom sa dom. Efter lite diskussion – där bland annat felfaktureringen vi aldrig brydde oss om att ta upp behandlades – frågade Tias igen, "Vill ni verkligen att vi betalar in de 27 kronorna"?

– Jaaaee. Det är ju en bokföringsgrej, svarade firman som nu representerades av en man (det var en kvinna sist).
– Men det är ju bara att köra på öresutjämning! förklarade Mallís hjälpsamt.
– Fast… muttrar mannen som nu kanske börjar inse det fåniga i att kräva in 27 spänn på en fjortonåetthalvtusenkronors faktura. "Fast det blir ju lite struligt med bokföringen".
– Jaha? Maken börjar bli irriterad nu. Ska vi betala in pengarna då? Rätt ska ju vara rätt och vill de verkligen ha pengarna ska de ju få dom. Juridiskt har de ju rätt att kräva in dom. Och eftersom vi inte vet om det går att klaga på en faktura man redan betalt känner vi oss lite i underläge.
– Eh. Njä… Mannen är tveksam.
– Va?
– Eh. Nä. Vi löser det på nåt vis.
– Va bra! Tack och hej!

Det blev till slut en principsak. För alla parter?

Var ligger det företagsekonomiska i de här turerna? Och. Tror de på fortsatt evinnerlig högkonjunktur?