Framför mig på bussen sitter två märkligt rödhåriga kids. Dom är asaförälskade! Och jag blir löjligt avundsjuk. Tänk att va sexton igen… På många vis för jävligt. På åtminstone ett alldeles underbart!
Framför mig på bussen sitter två märkligt rödhåriga kids. Dom är asaförälskade! Och jag blir löjligt avundsjuk. Tänk att va sexton igen… På många vis för jävligt. På åtminstone ett alldeles underbart!
Jag kan också få en sån tanke i huvet ibland.. men då tänker jag bara på hormonsvängningarna och vips är den borta:-)
precis!
Jag hade velat va typ 13 igen… För att få känna att jag inte kan allt det riktigt onda om världen än. Dock vill jag ALDRIG mer va 13 igen… Att få hjärtat krossat varje gång man blivit kär och det inte blir “vi”, när något tar slut, hormonförändingar, finnar, all “måste vara populär för att bli omtyckt”-känslor, bråk med vänner, föräldrar, mens, bröst som växer och gör ont, hår på kroppen på konstiga (?)ställen….
Eller var det bara jag?
nä. inte bara du. det är det här jag menar med många jävliga vis. men kärleken.. den är aldrig som i tonåren!!
ja det är fler som säger så, men jag tycker inte alls det =) skulle vara de goa kinderna och kanske håret då
Jag nöjer mig med att vara kär jag. Tonåren var för mycket upp och ner. En massa komplex hade man också. Nu när jag avgjort är mindre snygg käner jag mig snyggare. Känslan av förälskelse däremot – ja, tack.
Ja fy farao. Aldrig igen. Men. Kärleken… nä, den blir aldrig som då!
åh, tonårsförälskelse. Ljuvligt och smärtsamt.
Tonåren i sig = enbart smärtsamt.
Vill inte vara 16 igen….
Tonårsförälskad vill jag vara igen ;D
Enda gången jag upplevt samma typ av knock out shit jävlar WOW förälskelse i vuxen ålder var när jag höll vår nyfödda EmmaLi i min famn…
Det var ingen som var förälskad i mig när jag var 16. Absolut ingen. Inte när jag var 15, 17 och 18 heller, jag lovar. Så för just det var den tiden inget att längta tillbaka till. Däremot kan jag från den tiden sakna den djupa kompisgemenskapen åtminstone jag levde i. Men lever man utan både kompisar och stora förälskelser så är den där tiden bara en rätt så tung transportsträcka. Det märker jag inte minst här hemma.
Åh det låter så sorgligt Annaa. Ja. Det enda positiva jag minne från tonåren är vänner, o några flyktiga förhållanden.