Morr spott fräs ont och besvärligt och att jag inte fått en luggning av Mallias är beundransvärt.
Luciasångskoncert på Maalis dagis och hujedamig nästa gång skiter jag i miljön och tar bilen för tvi vale att cykla med en mage som inte bara är i vägen utan dessutom hela tiden gör ont. Till på köpet är konditionen naturligtvis i botten, näsan full med snor och halsen full av taggtråd. Men ungarna var bedårande och jag höll tårarna i schack hela tiden!
Snälla. Låt mig få sova i natt iaf så lovar jag att vara trevligare att ha att göra med imorron. Pliis?
Jag trodde först du menade julen… som är över redan om drygt en vecka…
Klart att du får dispens för att åka bil med jättemage.
Svar på nåt du skrev, som jag kanske inte svarade på: Jo, jag får en helt ny syn på språket nu när jag har så många som inte kunde ett smack för 4 månader sen, och som nu faktiskt kan säga ganska mycket. För visst förstår man: “Jag snögubbe i går i mitt hemma.” Och så säger jag: hemma hos mig (för 89:e gången, och barnet upprepar: hemma hos mig)För jag KAN ju inte säga “hemma hos dig”, för då kommer han att lära sig “jag gjorde en snögubbe hemma hos dig” och det blir ju fel…
Snacka om att jag har ett spännande jobb!
så går det när man är alltför personlig och missinformativ i sin bloggning! tur att du klipskade fram vad jag menade! för nä, inte julen. men efter den är det bara en vecka kvar och sen får hon komma om hon vill!
ang ditt jobb och vikten av pedagogik så måste jag berätta en fantastiskt skojig historia som en australiensisk kompis delade med sig av. han läste sfi (heter det väl?) på nån form av folkuniversitet, abf, tbv eller vad det nu var och hade i sin klass inga andra engelskspråkiga. fröken, en äldre men rar dam, inledde första lektionen med att försöka sig på en presentationsrunda. hon vände sig till förste elev, en medelålders afrikansk man, och ljudade tydligt: “jag heter Britt-Marie! vad heter du?”. mannen såg tveksam ut så fröknen upprepade vänligt och långsamt sin fråga, pekande ömsom på sig själv och ömsom på mannen. fortfarande en smula tveksam, men absolut villig att ta sig an uppgiften tittade han modigt tillbaka på sin fröken och svarade: “jag heter Britt-Marie! vad heter du?”… ridå!
Barn som lussar är UNDERBART! 🙂 /Lillsnörpa
jo, det är ju en helt annan typ av lussning än den som sker proffessionelt, men känslan finns där. apselut! och nog är två-treåringar sötare än alla SVT-lucior i världen 🙂
välkommen hit förresten!
Ja ush, slutet är värst, en månad är kort men sista månaden känns ju som en evighet! Men snart så…! Att du ens kommer på tanken att cykla som höggravid…?
Kram
haha! joo… fast… jag hade ju bråttom! och det går fortare att cykla än att gå… trodde jag ;p
sv: jo det finns ställningar, även dem på tvspelsweb.se 🙂
tacktack!
Varför höll du tårarna?
Jag var alltid rödnäst efter era sångframträdanden, de må ha varit lucia för farmor, kyrkans barntimme, dagis eller senare även avslutningar i skolan, och kunde absolut inte sjunga med (om det förväntades) annat än bitvis pga klump i halsen som gjorde att eventuella ljud bara blev pip i fel tonart!
Till och med vissa melodier av Lucia på tv eller Varbergs Lucias framträdanden (fast inte så mycket i år) kan få fram klumpihalsensymptom och tårar som hotar att svämma över… så, jo du gör antagligen rätt som håller dig för man känner sig fånig som fan…framför tvn.
varför? tja. varför inte! men gåpåiga egoistiska föräldrar som inte förstår att det finns andra som också vill se (och kanske fotografera) SINA barn gjorde saken lite lättare faktiskt. för i vanliga fall är jag en lipsill, det kräfvas minsann inte så vackra ting som luciatåg för att få mig att böla!
Jag vill med gå på sån Lucia. Jag har bara fått gå på luciatåg där den snyggaste tjejen blir Lucia.
Jag vill ha 15 lucior i samma tåg och ingen äldre än 8 år!
hehe! äldre än åtta får dom gärna va, men det är lite rart det där att så många ska va lucia. alla mina lussetåg efter förskolan var precis som dina. jag brukade dock få gå precis bakom lucian eftersom jag är så kort.
tänk så många tjejer som grumsar om det här luciagrejset! lite festligt. fortfarande bister, efter femton år liksom 😀
Åh, du ska bara veta att jag vet precis hur du känner… När jag hade ca en månad kvar för ett år sen (fast då trodde jag att det var kortare tid…) ville jag inget hellre än att den skulle komma samtidigt som den INTE fick komma före nyår. När väl 1 januari kom var så less att det inte går att beskriva… Så att göra det med en två-åring kan jag nog inte ens föreställa mig! Men, vissa dagar är dåliga och andra bättre – vi hoppas att det är en bättre imorgon…
Sv: Förstår att det känns mycket mer spännande med en två-åring än ett kolikbarn… Visserligen var första tiden rätt kämpig för mig med, även om det inte berodde på Alice, men på nått sätt har jag lindat in det i en massa andra minnen. Tror nog att jag kommer känna som du när hon väl blir två. Håller tummarna för att ni får en lite mysigare bebiseriod den här gången!
va gullig du är! jag försöker tänka positivt, och att såna här skitdar funkar perfekt som referens för dom som är så mycket bättre. så jag har nåt att jämföra med liksom!
när det gäller bäbi vs barn så är det nog egentligen inte det att bäbtiden inte var intressant. för det var den. jag var helt förtrollad och njöt och tyckte det var otroligt häftigt varenda litet framsteg (första leendet, fästa blicken, styra musklerna, härmas osv). det är bara det att jag inte längtar tillbaka dit med sorg, utan mer liksom med glädje. den tiden är förbi, och jag är glad för det! det var fantastiskt, men varje tid är ju fantastisk – på sitt vis.
jag tackar väldans för dina hållna tummar och gör såklart detsamma själv!
Håller tummarna på ordentligt sömn!!
tack snälling!
HÖRRÖDUD….du e gravid!!!! Ska du verkligen cykla då? Och med ont och snor? Du gör dig själv och dina barn en otjänst medan andra tar bilen. TA BILEN KVINNA!!!
Sen håller jag med om att morgontiding i pappersformat spelat ut sin roll. Det finns annat. Jag har inte haft en morgontidning på flera år. Det enda jag egentligen saknar är söndagar i sängen med kaffe och darling och Sudoku. Då är det mysigt med pappersformat och inte en dator…
fast mjau… jag vill ju så gärna slippa… särskilt nu när det är kallt känner jag mig som klimatbov av rang för en åktur på sju minuter tur och retur… lovar att inte klaga mer! högt alltså 🙂 din omtanke är iaf otroligt uppskattad! blir alldeles varm och glad när folk säger så där snälla saker!
på söndagar finns ju annars ibland ganska olidliga morron-TV att titta på (är det hon Tilde fortfarande?). fast det förutsätter ju TV i sovrummet förstås?
Att du cyklar!!! Jag fattar inte!!! När jag var höggravid orkade jag knappt sätta mig på bussen! Lugna ner dig människa! 🙂
Och att du lyckades att inte gråta, grattis! Jag brukar alltid vara enda föräldern som gråter på förskolan… hihi! men men vad gör det…
äh, jag bölar jämt. den här gången gick det dock rätt fint att hålla sig för det gick så mycket energi åt att hålla sig från att vilja skrika fula ord åt de föräldrar som knödde sig längst fram och inte verkade förstå att faktiskt ALLA som var där var det just för att få se sina ungar? jag och en annan mamma – med barn på samma avdelning – gaddade ihop oss och till slut hojtade vi argt/bedjande/uppmanande att alla skulle backa tre meter. folk backade en halv decimeter… då hojtade jag glatt “två meter till” och folk backade nästan en hel meter! “såja” uppmanade jag, och kände mig som värsta hatobjektet, “bara en meter till!” och då ska du se det tog snurr i helskotta. bara två envisa mammor stod kvar där längst fram och var i vägen. och när dom till slut blev tillsagda (inte av mig faktiskt) blev den ena skitarg och den andra låssades inte höra. pinsamt. och rätt lätt att hålla sig för gråt då faktiskt.
ang cyklandet. äh igen. jag trodde inte det skulle va så jämrans tungt faktiskt. Tias var hjältemodig och lät mig grymta. en gång inledde han nåt som skulle kunna tolkas som en invändning men så fick han syn på min min och blidde tyst. det är en klok man jag tagit mitt efternamn av!
Varför gör magen ont?
hade jag det vetat… värker som om jag hade magkatarr i höjd med naveln ungefär? inte hela tiden, men ofta. plus vanliga sammandragningar och den sedvanliga neråtpressen som gör att det liksom ilar också förståss.
Men du låt cykeln stå. Man är inte höggravid så ofta och då ska man vara rädd om sig!!!
men… det är ju (nästan) lika jäkla jobbigt att gå 🙂
fast tack för omtanke. den värmer!