Mjau.
EmmaLi har ju haft ont i munnen ett tag, sisådär en vecka. Drygt. Ja ni märker; pinsamt aspirerar jag på guldmedalj i kategori sämstast förälder. Hur f-n kan jag inte ens veta hur länge hon har haft ont? Nå. Hon värjer sig mot mat och napp (!!), vill inte dricka vatten – knappt ens vällings, tar sig mot munnen och säger ajaj, sover dåligt, vaknar och gråter av att det gör ofantligt ont. Osv. Jupp. Normal förälder låter det gå några dar och söker sen sjukvårdsråd. Nädå. Inte idiotjag (eller barnets far heller för den delen). Vi väntar och väntar och väntar, trots att jag på sånt där märkligt mammavis vet att det inte är nya tänder för det är alldeles för tidigt för största kindtänderna? låter jag henne pinas och ha ont och gråta och ropa på hjälp. Det går väl över av sig själv? Inte vill vi få stämpel schåp i pannan.
En gång vid matbordet anar vi lite blod på en tand och en annan är det rött på nappflaskan med vällings. Gissa om nä-vi-ska-fan-inte-hispa-oss-i-onödan två korkade jefla päron tar detta på allvar?
Igår natt när hon sov hos mig i soffan snusade hon ovanligt avslappnat. Det var skönt att se henne slappna och försvinna i sömn. I hela två timmar sover hon gosgosgos innan hon vaknar första gången. Då blir det som vanligt och desperat gråt med sprutande tårar på EmmaLi och panikmage på mig. Inget jag gör kan trösta och till slut (tre minuter? fem? två?) slocknar hon utmattad i min famn. Andra gången hon vaknar [eller om det var redan första, blandar det kanske lite ihop] får jag ett infall och lyser med svaga ljuset från mobiltelefonen ner i hennes mun. Där är alldeles blodigt. Hjärtat tickar fortfort men jag är lugn. Faktiskt. Hon har ju varit hos mig hela tiden så jag vet att hon inte kan ha gjort sig illa. Men. Va. I. H-lv-te. Kommer. Allt. Blod. I. Från. Då?
Samtalet med 1177 hjälper inte alls. Sköterskan lyssnar inte på vad jag säger det hör jag. Klockan är tjugo över elva på kvällen och till slut frågar jag själv, “tycker du jag ska ta kontakt med en tandläkare imorron?” och hon svarar “jae”.
Så idag gjorde vi det. Tog kontakt med en tandläkare. En av Mallias bästa kompisar har nämligen detta yrke. Han sitter på släktträff i Skåne men är själv förälder och lugnar med att han trots att han tror det är nya tänder som bråkar gärna tittar på henne ikväll när han kommit hem. Gissa om jag är glad att jag övertalade Maali-pappan att ta det erbjudandet [själv har jag varit på jobbet hela dan]: det visade sig nämligen att ontet kommer från inslagna små framtänder… i sig inget ovanligt – eller säkert ens farligt – bara viktigt att hålla koll på.
Att hon trillat, ja det gör alla ungar, men… att inte gå med henne till nån som kan hjälpa när hon haft så ont. Jag kan bara inte fatta det. Försök nu inte komma med förklaringar och undanflykter men gärna liiite tröst om du känner att det finns sån för det Finns Inget Försvar för att vi inte gått till läkare med älskade lilla kiddi tidigare.
Själv levde jag mina första 6,5 av kanske åtta år utan ena framtanden efter att ha trillat när jag var i EmmaLis ålder. Mamma tog mig till Eastmaninstituet och gissa om jag önskar att det fanns ett sånt här just nu! Jag vill ju inte vara mestöntförälder och inte lita på Folktandvårdsläkarna men jeez, experter – var är ni när vi behöver er!? Å andra sidan. Mestöntföräldrar är väl såna som låter sina små ynkliga barn gå och ha hysteriskt ont kanske i flera veckor utan att söka hjälp? Och därmed basta.
Stackars lilla EmmaLi, men så bra att ni har en tandläkare i bekantskapskretsen hörru!
Och försök att inte ha så mycket samvetsförebråelser, det funkar som rena cementet.
Du är ju världens bästa Maalimamma ju 🙂
Massor av nospussar till lilla EmmaLi, och eftersom ni lever i symbios så får du din beskärda del av dom med 😉
Tröst levereras med blogg.se till Emmali och mams /paps från mossa som kunde ha gjort(missat) presisly samma sak.maddah -mamman blev ju så förbannad på maddahtandläkare att ungen inte fick tandställning innan hon var typ femton år,för att jag sabbade kontakten med folktandvården när dum dj-a tandläkare sa att maddah inte hade ett normalt utseende och då var hon absolut sötaste kiddungen i mina ögon,fast tand ställning pga napp skulle kanske behövts OM inte tandläkaren varit så bannat klumpig i sitt sätt att uttrycka sig om den saken.Vi är ju BARA människor och ni Emmalimänniskor är ju dom bästaste för Emmali.DET vat jag./masse kramsar från pamsan till er alla.
Men sötaste lilla du! Det är banne mig inte helt lätt att vara förälder – tro mig, jag vet vad jag snackar om med fyra små troll här hemma. Så spara skuldkänslorna till något värre tillfälle – för tro mig igen – de kommer. 😉
oj jösses vad ont i hjärtat jag fick när jag läste inlägget, men ni kunde ju verkligen inte veta vad som var på gång, tänk på vad gott det är när hon somnade o slappnade av i din famn, mamma rock! hoppas på snar förbättring! kram
Du är den bästa mamman Emma-Li kan ha. Alla kan vi göra våra misstag. Nu vet ni vad som hänt och med dom förutsättningarna göra det bästa som går. Ingen idé att gräma sig över det som ni kunde ha gjort.
Hur har det gått med EmmaLis tänder?
Jag var så trött i går när jag kommenterade, så jag fattade nog inte vidden av det hela riktigt.
Jag menar att det är rätt många år mellan mjölktänder och de riktiga.
Är de små tänderna av eller går det att sätta fast dom så att de växer fast igen?
Det måste vara lätt hänt att sånt här händer med tanke på hur såna där små far runt och ramlar in i saker hela tiden.
Massor av goda tankar!
Jag kan bara säga som såhär: Alla kan vi göra fel, vi är inte mer än mänskliga! Nästa gång tar du ju det med detsamma. EmmaLi mår ju bra så det är ju ingenting att fastna vid. 🙂 Är helt övertygad om att du och Mattias är jättebra föräldrar!
btw så vill jag ha bloggafton snarast möjligt när jag kommer hem!:)
Många kramar!
Ge en extra kram till EmmaLi!
alltså. jo. jag vet. det är lätt att vara efterklok. och med facit i hand skulle vi såklart sökt hjälp med detsamma. å andra sidan [med en dags ält och fundering i bagaget]; frågan är om det egentligen hade gjort nån skillnad? samtalet med sjukvårdsupplysningen gav inte ett smack… och lite starkare painkillers har vi redan, vilket förmodligen är det enda vi fått utskrivet till oss, OM dom ens kommit på det här med tänderna. hade hon inte blött hade jag själv aldrig kommit på att söka tandläkare, och det bara för att mitt kontrollbehov söker direkta lösningar (söker specialist direkt), jag orkar inte “yra runt”. en gång på akuten räcker som erfarenhet för mig. det den läkaren gjorde då byggde knappast förtroendebroar 🙁
nu låter det som jag skyller ifrån mig. det är apselut inte min tanke utan det jag vill lyfta fram är att en “vanlig” småstadsläkare förvisso har grym kompetens i många lägen men jag är inte säker på att han/hon kommit på det här med påtrillade framtänderna? och, för att lugna och försvara, dom är inte av eller ens synligt skadade; när hon trillat framåt har hon trillat rakt på tänderna och dom små små framgaddarna har tryckts uppåt inåt en smula.
enligt läkares ordinering tvingas vi nu med tandborstning. och med tvingas menar jag fysisk fasthållning. att jag blir tårögd i sammanhanget har inte med lilla Maalis inledande maskvridning och sprutande tårar att göra (vi kan ganska lätt skilja på ilska och smärta), utan att hon är så jefla klok min lilla unge. vi förklarar hur viktigt det är att borsta, och hon litar på oss… underbara fantastiska lilla nos, hon lyssnar och litar på oss. tårar kan hon inte hindra, och ont gör det, men hon står ut – på samma vis en vuxen man biter i trasan medan cowboykollegorna drar hans brutna arm tillrätta.
skitlång kommentar. sorry! hoppas ni förstår varför!
slutligen, gosigaste krams till alla gulliga nosare!! tack!
Hmm, kanske läge att ta Karlan till Doktor D nu också. Eg inget fel, men ändå allt. Och det snart sedan 2 veckor… Så kan vi önka oss tillsammans. Ni med inslagna tänder och vi med lunginflammation eller nåt…
Men vad händer nu? Vänta och se? Med bättre minska-göra-ontet-medicin?
du vet jag förstår precis för det är ju exakt så det varit för oss. det som katalyserade min ömkande jag-är-sämst-i-världen-förälder var det som hände på födelsedagskalaset jag och Maali var på i lördags: hon sitter i mitt knä, är hungrig förståss men jag vet ju att hon inte kan äta. hon får en liten bit mjukt bröd att mumsa på för det kan funka… men nä. och då släpps bomben. den enda andra mamman på festen frågar: “men vad säger läkaren?”. kaboom… läkare? ööh. näää. vi har inte pratat med nån. nu. än.
fan för dåligt samvete.
och fan för korkad tolkning på säkerligen oskyldig fråga.
idioti att vägra vara schåpförälder.
men idioti att söka hjälp i tid och otid.
var drar man gränsen Anna?
om du vill ha ha mitt råd: ja! gå till läkare! det lättar oron och samvetet! aj nöu from empiri!! – men du, barnläkare är ett tips. dom vet liksom bäst. oftast!
om du vill älts våra stackars kiddisar är jag ledig imorron. och på onsdag.
välkommen!
krams!
Sötis!
Vi var hos distriksläkaren idag. F ö samma som senast på 18-mån-kollen så hon hade iaf liite koll. Fick sedvanliga Kåvepenin, men det verkar faktsikt redan ha börjat hjälpa så nu ser det lite ljusare ut. Hade en GLAD bebis nästan hela kvällen och det har vi inte haft på lääänge. Jobbade idag och ska nog jobba imorgon med, men jag kanske kan sluta lite tidigare. Hör av mig och håller tummarna att vi få fatt i varann och kan ses lite grann iaf.
BladHÖG!!!!!!!!!!!!!1
gött å höra darling!! där ser man. så lätt det KAN va. så omöjligt det är att veta. osv.
jajamen, hörs tomorrow [när hela familjen hedbert är ledig ihop]!
har samlat alla dina löv 🙂
Alla Hedbertarna? Alla Erikssonarna också! Är hog hemma igen vid 15-16 skulle jag gissa. Hörs snart!
Det är fan inte lätt att vara förälder. Försök bara att tänka på att ni lärt er något. Klart det är synd om EmmaLi, men som du skrev så hade det kanske inte gjort någon jätteskillnad att gå till läkaren tidigare.
Du är en bra mamma, alla gör “misstag” och du fanns där för henne, tröstade och sånt. Ibland står man så nära att man blir blind och missar viktiga saker.
Häromdagen skrek Lucas när han skulle sova. Trodde han var lite trotsig och vägrade ta upp honom, försökte få honom att han får inte hålla på så där, hur som helst… till slut kommer en jättebajs och jag förstår att han hade ont i magen!!! Japp, jag är verkligen inte bättre än du! Alla gör misstag och det viktiga är att försöka inte upprepa dem.
kram från lilla jag som tänker på dig!
Puhu, så lättad jag blir när jag läser vad du har skrivit nu senast.
Vilken stark tjej hon verkar vara, Maali!
puss på Olivia och Christina!!
Ni är verkligen inga dåliga föräldrar och ni misstänkte ju att det var tänder och tänder kan göra ont på små barn. Men inslagna tänder kunde ni ju inte ana. Men nu vet ni och håller koll på detta.
Jag har sagt det förr och säger det igen….ni är en go o glá familj och de bästaste föräldrar man kan tänka sig.
Massa kramisar
ps. är det problem med din blogg. Får felmeddelande både hemma och på jobbet att internet sidan inte kan läsas. Här hemma fick jag upp den efter många om och men fast det gick inte på jobbet. Bara en lite undran om det är fler än jag som haft problem kanske. ds
Ta hand om er i helgen!
fan Linda! you make me böla darling…
tack för att du är så världsgulligast!!
har också haft problem och hört mig för om vad som är galet. schysst att du meddelar 🙂
krams!
Klandra inte dig själv, det är verkligen inte lätt att veta vad barnet vill när det skriker alla gånger. Och eftersom små barn skriker väldigt ofta är det lätt att man inte alltid tar skriket på så stort allvar för man tror det bara är vanligt gnäll eller något.
tack snälla du! trots att jag VET att du har rätt är det så inihoppsan lätt att glömma…
Å nej vad hemskt både för dig och för henne! Inga förmaningar från mig inte – bara en kram både till dig och till EmmaLi!
ååh…
säger bara, ååh…
Åh, jag fattar att det här känns pyrt som attan. Särskilt som du säkert har tänkt en och annan “Men sluta gnäll nu unge”-tanke under tiden. Jag tror det vettigaste är att faktiskt erkänna “JA, där missade jag nåt jag kanske borde ha sett” och förlåta dig själv för det. Gå vidare. Maali har garanterat redan gjort det. Det kommer fler tillfällen att känna sig som världens sämsta förälder. Och rätt många att känna sig som världens bästa också. Och vad skönt att det verkar ha gått ganska bra trots allt!
För övrigt är det ju jävulskt svårt att få ta en ordentlig titt i munnen på en sån här liten. Jag vet inte ens säkert hur många tänder Trollet har…
Blir lite tårögd när jag läser om tandborstningen. För oj vad jag känner igen det där. När ungen är sådär tillitsfullt tapper, då vill hjärtat sprängas.
faktiskt trodde jag att det var en annan åkomma (den där märkliga tungsjukdomen om du minns?) så det var ett medvetet val att inte gå till doktorn. efterklokheten är alltid den suraste, men också den nyttigaste…
tapper är ett bättre ord än modig. jag snor rakt av! tack.
Vad bra att ni fick hjälp av kompistandläkaren att komma fram till vad som gjorde ont! Man kan inte alltid som förälder vare sig förutse eller ens se vad som skett. Tänder som blivit upptryckta är definitivt en sådan sak – det är absolut inte det första man tänker på!
Har svårt att tänka mig bättre föräldrar än du och Mattias!!! Att ni är fantastiskt föräldrar till en lugn och trygg liten flicka visar inte minst den rörande berättelsen om tandborstningen!
Kramar!
PS! Jag har inte heller kommit in på din sida de sista dagarna via Internet Explorer utan fått ett felmeddelande att explorer inte kan öppna sidan. Nu prövade jag tillslut med en annan webbläsare – Mozilla – och då gick det.DS
du har såklart helt rätt och vi har jättetur som har kompistandläkare att ta till i såna här situationer. hade suttit fint med en kompisläkare också. och varför inte en kompisjurist. har du några såna att låna ut?
😉
jag blir jätteglad när du skriver så snällt om oss. blir faktiskt lite ögonallergisk… mespropp är mitt mellannamn, och vänligheter hör till det jag är som mestast allgorisk mot…
krams!
PS. du kan få jobb som min PI om du vill! att du listat ut att det är webläsaren som är problemet; skillat allan!