Utöver de mest oundvikliga och vanliga grossesseffekter av typen viktökning, hormoner, större bröst, dassigt immunförsvar, sniggare hår och intressant humör har jag nu också börjat boa. Det som enligt mig kan vara en naturlig reaktion på den irriterande röra vi omger oss med är enligt husbandet en tydlig gravidiell åkomma. Jag är too svullen och förlorad i inredningstankar för att orka säga emot.
Glädjande är denna lilla ofödda variant av en Hedbert inte (länge) närmelsevis lika sparkglad som Maali var vid samma period i livet. Det buffas där det förra gången kickboxades och Ullisar var micket nöjd med detta, tills hon slogs av tanken att det kan bero på platsbrist…?! Emmi var behändigt liten när hon föddes (3150 gram till 51 cm om jag minns rätt). Tänk om Milla Jacklín är en jättebamsing till Björn? Eller iaf en Frank?
Imorse fick Maali förresten första riktiga close encounter med maginneboende bäbin. Reaktion: balanserande mellan skräck och fascination. Allt som oftast vill hon att bäbi ska kåmma yt nuu! och jag är benägen att hålla med. Sånär som på en detalj: no entrance to the outside world before New Years admitted. Å därmed bastu.
Tjenixen!
DET ska vi hoppas!!! Att den lilla krabaten därinne väntar till nyårsdagen.
Det hoppades min bror och svägerska också för två år sen då de väntade barn nummer 2. Beräknad ankomst var 30 dec 07. De ville ha en 08 so bad they could taste it…
men på Annandagjul kom den lille ut. Lisa bad dem tom stoppa upp det hela, men alas, icke…
🙂
Gulligt med en julbaby är det ju!!
Men, jag fattar att du är trött!
Kram!!
i det fall det skulle sätta igång “för tidigt” får jag bita ihop och låta bli att söka påskyndningshjälp! förra gången tog det drygt fyra dygn, med hjälp av enorma mängder värkstimulerande och slutligen sugklocka så jag har oddsen på min sida att klara biffen sålänge det inte börjar värka tidigare än 28 december 🙂
Min första kickboxades så att jag var helt förtvivlad och aldrig kunde sova ordentligt. Hon fortsatte med vilt sprattel ända till tvåårsåldern och var ett livligt barn.
Nästa iddes knappt knuffa till alls inifrån, och var sedan ett mycket stillsamt barn länge.
Visst är det spännande att syskon kan vara så olika redan innan de föds! Hoppas också på att du kan knipa igen till efter nyår, så slipper han vara yngst i klassen och få moppe sist av alla 🙂
nu nickar jag leende igenkännande. Maali levde rövare redan som femtonveckorsyngel när jag för första gången kände hennes små fisksprattel inne i magen! å hon har ju inte direkt slutat sprattla än 😉 en lustig grej hon hade för sig var att leta upp ett rejält motstånd (t ex mitt revben) och liksom trycka till tills foten slank iväg. “lustig” skriver jag nu, smärtsam då det begav sig. för några månader sen kom Mattias på att hon fortfarande håller på så där… det är la helt enkelt hennes grej? när vi sitter vid matbordet till exempel letar hon gärna upp ett bords- eller ett männskoben att trycka foten stenhårt mot, tills fossingen till männskobenets ägares oförtjusning glider av. det gör ruskigt ont, hon har starka benmuskler!
nu är det inte så att lilla bäbiyngel Milla Jacklín håller sig lugn och stilla. hon snurrar hit och dit och rullar fram och tillbaka. men det är just bara snurr och smeksamma buff. inget karatesparkande. och framför allt inga kullebyttor. vad det beror på kan jag ju inte veta, men gissa om jag är orolig för jättebäbi! lugn och stilla även efter födseln vore fint. och gärna ingen kolik. kanske hade Maali förresten det redan i magen (hon hade det ju efter bara några timmar i friska luften)? var det därför hon inte klarade ligga still?
du har förresten hajjat mitt projekt, att få årskullens äldsta istället för yngsta 🙂