Om Maali mådde i Stockholm som jag gör nu så, she’s definitivt excused för ynff o gnäll. Ingen feber som tur är men ont på öron, ögon, hals, näsa, muskler, huvud och mage. Å mår illa. Uschiamej. Vill bara sova sova sova sova… vilket är ett svårlöst önskemål med en Maali.
Tjenix.
Fyyy stackarn! Krya på dig!!! Jättekramar från mig
tack girlie!
KRYAS PÅ DIG STUMPAN!!! Inte kuligt att va sjuk!
Massa krams i från mig
nää… för jefla tråkigt. massa strul gjorde att tias var tvungen att jobba också men på em kom han hem. vilket var TUR! jag hade inte orkat en sekund till tror jag och så sov jag också hela eftermiddagen ungefär. i det här fina vädret… snyft.
det är synd om oss, vi verkar ha samma kraffs i kroppen för tillfället… 🙁
tack så mycket förresten, kul att du gillar vår lya! 🙂
krya på dig nu! det ska jag försöka med själv också!
mår du också illa och har torr elak hosta som rosslar hela vägen ner i lungorna? blä. vill inte…
tack detsamma iaf!
Krya på dig!
tack!
Ingen feber? BRA, då har du inte nöffnöffsjukan!
nä huvaligen. det får vi väl inte tro? både jag och Maali ligger väl i högsta riskgrupp… 🙁
Man HAR rätt att gnälla när man är sjuk!
iaf om man är liten…
Men litet gos och lugnt kan man få det med en liten som är sjuk samtidigt som en själv, man behöver ju inte ge sig iväg till lekparken precis.
Sv. Angående New York, jag har varit dit två gånger, på slutet av 80-talet. Båda gångerna med manlig guide (min man, eller första gången ev blivande man, och hans kompis som hade mycket $$$$$$ på fickan).
Första gången bodde vi flott, åkte taxi mellan alla sevärdheter, åt på bra restauranger, promenerade på alla trygga, säkra gator. Min kompis och jag tyckte allt var superhäftigt.
Andra resan var när vi var nygifta, maken skulle jobba en hel del under dessa dagar, vi bodde hyfsat bra, men reste på egen ekonomi. Vi hade biljetter till US Open för flera dagar. Hur som helst, denna gång promenerade vi, och även jag ensam sgs hela tiden. Vi var ute tidigt på morgnarna, sent på nätterna. Vi åkte tunnelbana till tennisen. Och nu såg jag allt elände. Alla hemlösa. Alla missbrukare. Alla psykiskt sjuka. Skit, elände, mänsklig bedrövelse omgiven av omätlig rikedom. Stundtals upplevde jag det som att vi var i staden i filmen Bladerunner. Så, vi packade ihop, åkte till Boston till makens kompis, och där blev jag kvar tills maken jobbat klart.
Städer som jag besökt och som jag vill återvända till (och gör så emellanåt) är Chicago (underbar stad, med mycket elände också, men mer en del av verkligheten), Prag, Tokyo och New Delhi (massor med elände, men inget kan mäta sig med den upplevelsen).
Oj, detta blev långt. 🙂
Maali har ju kryat sig såpass att det nu bara är rinnande näsa och lite lugnare temperament. liiite, säger liiite! jag fixar apselut att vara sjuk med henne – mycket bättre än jag trodde innan jag blev förälder – men idag mådde jag illa på gränsen till kräk-på-golvet och då är en uppmärksamhetskrävande underbar liten sötnos tillika nästan tvååring overthetop.
va kul med långt svar! gillar 🙂
problemet när man reser nära verkligheten är att just verkligheten blir väldigt verklig. fattigdomen är stor i världen, den finns även i min lilla stad. jag tror att en storstad som New York (precis som i t ex New Delhi) drar till sig alla möjliga sorters människor, det är nog inte stadens fel i sig? jag har ju aldrig varit i USA och har egentligen aldrig heller haft nån önskan dit, det monetära känns orättvist. och med historien i bakhuvudet är det väl inte så underligt att det blivit så. för de europeiska nybyggarna spelade klass och arv ingen roll. pengarna styrde. etnisk bakgrund låg dig i fatet om du var irländare, kines och/eller tvångsinflyttad, annars var det väl egalt varifrån du kom. hårt arbete och pengar; det enda som gilldes. och så är det än idag. utbildning är viktigt, jo. men skillnaderna mellan fattig och rik är ofattbar. ett av världens rikaste länder slänger miljarders miljarders på märklig utrikespolitik (läs: krig) men bryr sig inte om skola om omsorg inom landets fyrkantiga gränser. fast jag är nog fördomsfull. ska bli spännande att se om min korta vistelse hinner få mig ändra uppfattning!
en passus. det som skiljer hemlösa idag och för tjugo år sen är nog i många orsaken till hemlöshet. iaf i Sverige. människor som av olika anledningar inte klarar ett eget boende står idag på gatan, vare sig det beror på sjukdom eller beroende. för jag särskiljer dessa båda. kanske är det farligt och kanske sticker jag hakan för långt, men en jag tycker tyvärr inte lika synd om en knarkare som en psykiskt sjuk människa – nästan oberoende av vad sjukdomen beror på.
Boston är jag våldsamt sugen på! men det känns som nästa projekt (om trettio år eller så). ihop med New Orleans. och möjligen San Fransisco. blir en najs trip det 🙂 Chicago har jag aldrig tänkt på som resmål, kanske ska tänka om? Prag gillar jag stort. precis som Phnom Pehn. har ingen direkt ogillarlista tror jag, men Bangkok var en besvikelse. och London känns stort och inte det bästa Storbritannien har att erbjuda.
USA är stort och det lär krävas många resor för att man ens ska komma i närheten av allt man “måste” se. Jag bodde i Chicago och fortfarande när vi åker dit nu, så känner jag att jag gärna skulle vilja bo där. Staden har allt det NYC har i mina ögon, men med friska vindar, lägre folktäthet och hela Lake Michigan som öppnar upp landskapet.
Det är lätt att åka till USA med förutfattade meningar och få dem bekräftade (som alltid överallt), men jag hävdar å det bestämdaste att du kan hitta “allt” där, det bra och det dåliga. Något som många ofta påpekar och reagerar nästan negativt på (ffa svenskar) är den upplevda amerikanska ytligheten (”varför frågar de i affärerna hur jag mår?”). Jag ser det som social kompetens och man faktiskt ser sina medmänniskor.
Hoppas du får fram Kottebys inlägg från förra sommarens resa, han skriver ju så fantastiskt bra och gjorde massor med intressanta reflektioner!:)
världen är så stor!
det som lockar med just Manhattan är att det är en av (väst)världens mest kända platser. det har aldrig funnits nån vilja hos mig att se USA, förutom just New York, och New Orleans. vi får väl se om det blir nåt av både den sistnämnda och/eller nåt av det andra amerikas förenta stater har att locka med? som granne med havet är det där med vatten så självklart att jag förundras mer av all annan sorts natur. stora skogar och höga hus, slätter och kulliga åkrar, allt det där vi inte har här på västkusten. att Chicagos omgivningar liknar den sydsvenska naturen har jag gissat förr, med tanke på att det var hit många smålänningar sökte sig när det begav sig. ligger det nåt i det tro?
faktiskt har jag redan återsnokat lite hos Kotteby [men tack för tips!]! minns hur jag satt klistrad framför hans resa, jag var ganska ny läsare hos honom då och fastnade som en fluga i sockerdrickan!
Krya på dig.
Och ja. Det finns minst hundra andra orskaer i mitt sätt att tänka att jag är onormal. Jag är normalt onormal, och det gör mig normal på ett onormalt sätt, om du förstår mitt onormala resonemang.
höh! jag förstår preciis!
apropå det tänkte jag (efter S@tus påminning) mjölka dig på lite hjälp inför vår NYC-trip. tänkte du som expert kunde bistå med lite tips på måsten och hemligheter man annars missar. t ex vilka t-banestationer man ska undvika å så där 😀
såfort jag får tid ska jag lusläsa dina resinlägg igen. för uppdatering. och för att dom är så himla bra. det var precis i början när jag hittat till dig och wow vad jag gillade! fjäsk? nänä. bara normalt tyckande… ;p
Krya på dig nu! Inte kul att vara sjuk på semestern! Kram
blä.. aldrig kul att va sjuk… å särskilt inte under sista sommarledigheten 🙁
Oj, det lät inget vidare det där och just det här att bli sjuk själv med småbarn som kräver en del är ju ingen höjdare har jag upptäckt nu när man själv är småbarnsförälder.
Krya på dig och stort tack för din kommentar till Olivia. Sånt värmer!!
Vad gäller resor så var jag i Boston -91 och vad jag minns tyckte jag staden var väldigt trevlig och hade tänkt resa dit igen men det har inte blivit av. Finns ju tusen städer jag vill resa till men det får bli i ett annat rikt liv.
nä det blir ju extra mycket gnäll, både på mig och på kiddi. å jag förstår henne. hur rolig är jag som bara halvligger i soffan och ynffar?! 🙁
häh! ja det är mycket som ska göras när slantarna trillar in ;p
glöm inte hälsa Olivia jättemycket! inte för att det kanske hjälper eller gör nån skillnad, men allt positivt är väl bra? usch. det är så fasansfullt. jag vågar inte ens försöka förstå hur hon och hennes familj har det. rädslan. skräcken. oron. smärtan… fy.
Stackars. Krya på dig! Hoppas det försvinner fortare än kvickt nu. Stor kram 🙂
tack!
jag hoppas också!!
ja tiden går så fort nu mot slutet!