I min bransch har jag inte direkt fördel av att vara tjej. Jag säljer [hem]elektronik. Och småvitvaror. I huvudsak.
Hur ofta det händer att kunder ser över mitt huvud i desperat försök till ögonkontakt med nån av mina pojkliga medarbetare har jag för länge sen tappat räkning på. Detsamma gäller på gränsen till otrevliga skepticismen i “kan du nåt om det här?“. Glädjande i sammanhanget är att jag bara ett fåtal gånger mött kunder som undrar om jag “har nån som kan nåt om TV-apparater”, vilket i mina öron är en direkt slutsats att jag inte gör det. Kan nåt alltså. Vilket jag gör. Jag kan faktiskt en hel massa om TV-apparater. Och digitalboxar. Och DVD-/bluray-spelare. Och bärbara datorer. Och grafikkort. Och RAM-minnen. Och routrar. Och switchar. Och mobiltelefoner. Och minneskort. Och megapixlar. Och objektiv. Och kablar. Alla möjliga sorters kablar kan jag riktigt mycket om. Däremot är jag inte så vass på bilstereo. Eller brödrostar. Eller dammsugare. Direkt dålig är jag på hårblåsar, vilket oturligt nog är det en ohemul mängd kunder fått för sig ska vara mitt vassaste kort.
Sur räv blir jag när jag inte får chansen men ändå, trevlig är jag när jag möts av arrogans. Ännu trevligare är jag när jag möts av respekt! Allra trevligast är jag när jag möts av glädje!
De senaste veckorna har jag ibland fått vikariera i kassalinjen. Det har varit en nyttig upplevelse. Min första insikt var att pengar luktar illa [det hade jag glömt!]. Min andra att jag bakom kassadatorn får om möjligt ännu mindre respekt. Folk argumenterar om småsaker och blir förbannade när jag begär legitimation. En del vägrar skriva signatur på sina betalkort, och blir ännu tjurigare när jag påpekar att deras legitimation 1) inte är giltig, 2) inte föreställer kunden framför mig [utan istället t ex frun] eller 3) inte överrensstämmer med kortinnehavaren [som är t ex frun]. Ett fåtal vägrar uppge namn när dom ska köpa en TV-mottagare – vilken jag enligt lag inte får sälja utan namn och adress på köpare. Det händer att nån, vid retur och när så kräfs, blir ilsket förvånad att jag inte har fjortontusen i kontanter liggande i kassalådan.
Men. Jag klagar inte. Eller jo, bara lite… men/för i huvudsak är jag nöjd! Jag jobbar med kompisar jag trivs fantastiskt bra med. Jag jobbar med sånt jag är intresserad av. Jag väljer att fokusera på att jag nästan varje arbetsdag möter glada trevliga nöjda nyfikna tacksamma kunder som lyssnar på mina förklaringar och litar på mina råd. Och framför allt. Jag träffar varje dag nya människor som på olika vis pusslar ihop och förgyller min verklighet! För visst är det så, varje ny person du möter tillför något? Varje mänska du stöter på blir en ny bit i ditt livspussel? Vissa blir bara blå och oviktiga himmelsbitar, och somliga går liksom sönder eller blir dubbletter du inte behöver. Men en avsevärd del av folk som passerar bidrar på viktigt vis i den utveckling som driver dig vidare: en erfarenhet rikare – ett stycke förmögenhet, lätt att bära.
Å du. Nästa gång du är i en butik: glöm inte att personen bakom namnbrickan och under profilkläderna är en helt vanlig människa av kött och blod. Kanske inte olik dig. En människa med känslor. Och kunskap. Lita på att om jag inte kan så låter jag dig veta – du behöver inte ta för givet att tjejen i röda byxor är korkad. För det är hon inte. Jag lovar!
bra skrivet!!!
Våra inlägg går ihop lite idag, tycker du inte? Min M skulle gilla dig och din kunskap innom hans absoluta favorit områden..Han började sin karriär på elgiganten en gång i tiden, hans bästa jobb brukar han säga. Kram
haha! nä va lustigt… jag har just kommenterat hos dig och skrev nästan exakt samma som du!
nu är det iofs inte giganten jag jobbar på. men kunde kanske varit. det är ungefär lika samma liksom 🙂
Och jag som trodde detta var ett inlägg om Filip Hammar…
eller liverpool?
Eller vem som helst egentligen, men nu råkade du publicera inlägget bara kort efter att Hammar strutsat omkring i femman och bland annat lekt vigselförrättare. Men du tittar ju inte på det…
Apropå “kan du nåt om det här?“. Jag är av sorten som alltid frågar det. Av den enda anledningen att jag orkar stå och förklara för någon vad jag är ute efter varpå denne kliar sig i huvudet ber mig vänta och hämtar en kollega som uppmanar mig att upprepa historien. Nej tack. Men för den sakens skull gör jag inte skillnad på man och kvinna. Eller, jo. Men inte i nämnda sammanhang.
Du låter tyvärr själv en aning fördomsfull. Du har säkert rätt i en del fall. Men tror du inte att det kan vara så att folk bara vill ha tag i rätt person från början? Jag anser det respektfullt att be om rätt person istället för att ställa någon okunnig mot väggen som sedan kanske måste passa vidare. Eller?
Kul med resonerande kritik!
Men, vad menar du med “rätt person” Rosenblom? Och vad menar du med “nåt”? Alla som jobbar med mig kan “nåt” om allt vi säljer. Experter är vi på respektive avdelning, och det roliga är att kunder som tänker som du ovanligt ofta får bita i sura äpplet när ni inser att jag faktiskt slår er på fingrarna i många fall. Förutom när det gäller hårblåsar 🙂 Och möjligen bilstereo.
Det jag fördomsfullt men bestämt gissar är att du visst skiljer på kvinnlig och manlig säljare i sammanhanget. Jag har svårt att tro att du skulle fråga Johan om han “kan nåt om TV-apparater?”? Eller Martin. Eller Magnus. Iaf inte som mer än dubbelkoll för att du inte orkar förklara osv. Ett tips från coachen är att du omformulerar dig nästa gång! Jag lovar, du kommer få mycket gladare och trevligare hjälp! Att utgå från att personen som har betalt för att sälja prylarna inte kan “nåt” är faktiskt både ohyffsat och rätt korkat. Tänk gärna på det!
En intressant tanke dök upp nu: Tänk om jag hade haft möjlighet att fråga kunden detsamma!? Dvs om han vet vad han ska ha! Så mycket lättare det hade blivit då. Att bara veta “en kabel mellan dator och TV” räcker liksom lika långt som “nya däck till min bil” 😀
Tyvärr bekräftar detta dina fördomar.
Tror du på fullaste allvar att jag går in på netonnet och säger… “kan du nåt?” Jag svarar naturligvis inte för alla men i mitt fall inkluderar såklart frågan ett mer specifikt ämne. Och vadå bita i det sura äpplet? Jag ställer ju frågan för att jag själv inte kan. Annars hade jag ju bara plockat på mig önskad produkt och gått till kassan. Jag har inte så mycket tid, ej heller så tråkigt att jag går in i en butik för att tävla med personalen i kunskap om deras produkter.
Om du själv någonsin varit kund i en butik de senaste åren vet du att kunskapen hos de anställda inte är i närheten av den en radiohandlare eller en färghandlare eller annan stolt yrkesman/kvinna hade förr i tiden. Visst finns de. Men de är försvinnande få. Nu går billig arbetskraft före kunnig arbetskraft. Speciellt i kedjorna.
Du tänker fel. Jag utgår inte från att en viss person inte kan något. Tvärtom tar jag inte för givet att denne kan allt om allt. Så varför inte fråga? Så kan jag få rätt hjälp från början och expediten kan använda sin tid till saker hon eller han är bra på.
jag tror på fullaste allvar på vad du skrev: att du är en sån som frågar om jag är en sån som “kan nåt om det här”.
du svarar fortfarande inte på min fråga vad du menar med “nåt”.
och. hur tänker jag fel? läs mitt coachtips i mitt förra svar till dig så kommer du kanske på vem som, om inte tänker fel så iaf, förmodligen borde tänka (och formulera) om.
för övrigt har jag varit kund i massa butiker och har faktiskt inte märkt av nån särskilt generell dålig kunskap! kan det kanske vara så att jag har en annan aproach som kund, och att jag därför får en annan typ av hjälp?
Är Ullisar lite bitter? 😀
nädå. fick du det intrycket? ärligt?! nått maj miining!
Tjo! Första gången jag läser din blogg och eftersom du vill ha lite response kan jag ju allt dela med mig lite granna=)
Det är svårt o sätta fingret på exakt vad jag gillade med inlägget men, det fångade mitt intresse absolut.
Jag tror det är det att alla kan något, inte allt men absolut något, men samtidigt får man inte sticka ut i Jante-sverige, eller?
Men jag håller med dig, man ska sticka ut, man får vara bra på något och precis som du säger, man kan säga “Nej tyvärr det är inte min starka sida men jag ska hämta en person som är duktig på det, ett ögonblick”………men det svaret kräver ju förståss ett “Hej, kan du hjälpa mig med det här?”.
Hoppas det kommer in en trevlig kund som uppskattar dig för den hjälp han/hon fått! Ha en fortsatt braig vecka;) Over and out/ Jonathan
tjohej! va kul att du tittade in, och dubbelt roligt att du tog dig tid att kommentera! jag blir görglad som du förstår!
det där med jante fanns inte med i min intention [jag var mest liiite tjurig över det där kvinna/man-tjafset] men visst ligger det nåt i det du skriver. fast jag tycker det håller på att ändras. på gränsen till too much åt andra hållet. inte alltid, men i alldeles för många fall. folk har inte vett att förstå sina begränsningar (ta ex idol och talang). och joooo… jag vet att det är regisserat och tillrättalagt för att passa som “underhållning”, men jag tycker inte det är roligt att höra en tjej sjunga otajmat och falskt och sen bli förbannad för att hon får höra att det var otajmat och falskt. typ.
tack för schysst önsk, och ja, veckan ska bli görbraig har jag tänkt med sol och födelsedag och allt 🙂
tjenix!
Låter vettigt och sunt som vanligt!
Så irriterande att kunder behandlar en tjej så! Fördomsfullt. Jag trodde inte att det existerade i dag!
Och du har rätt, det finns absolut inget fel i att visa vad man är bra på och vara rak om det man inte kan. Det inger förtroende.
tack för snäll kred Noemi!
jodå. det är görvanligt. tyvärr. precis som det säkert är svårt för män i vissa situationer (typ sälja damkläder, inredning etc – måste va bög då, eller hur? usch va trist det är).
bara jag får möjligheten så gör jag alltid vad jag kan för att hjälpa. förtroendet måste förtjänas, men ofta får jag inte ens en chans. det är DET som är så korkat i kråksången.
Ett jättebra inlägg.
För att ta ett ex från min vardag så har jag en 50-tals Peugeot. Varje gång jag och sambon är ute och åker i den, och någon man beundrande kommer fram, ja inte är det mig han vänder sig till och frågar efter årsmodell…
När Håkan hänvisar till mig, ja då stannar det liksom av. De lommar iväg. Skittrist.
Jag skulle bergis handla på mig halva varuhuset om du tog hand om mig 🙂
ååh den är så fin din bil! och håkans också såklart (fast helt ärligt så minns jag inte vems som var vems… 😉 det är så coolt att du är veteranbilsägare. och lite ovanligt kanske? och så tänker jag; det måste va ett grymt intresse beundrarna har!? och sen tycker jag faktiskt du ska försöka förstå beundraren och hans tvivel. jag menar. det var ju faktiskt en gruvligt svår fråga du skulle svara på, hur gammal bilen är. klart en kvinna inte kan veta nåt sånt. men du vet kanske vad den har för färg? och hur många dörrar?
😀
Usch. Fick dåligt samvete av sista stycket. Jag är en sån där som kan bli sur på affärsbiträden *Skäms. Det är ju som du skriver, vanliga människor.
jo men det är klart att du får! bli irriterad alltså! det finns rötägg i alla hörn. däremot är det lätt att ta ut hela sin aggression på fel person… å DET är la inte helt okej kan jag tycka ;p
välkommen hit förresten!
Nu flöt det, du var inspirerad!
Jag kan inte säga att jag erfarit precis detsamma som du, på många år, men jag tror ändå jag förstår hur det känns.
…fördomar är ett otyg men mänskliga och vi har nog alla gjort oss skyldiga någon gång men i de fall du beskriver, med sådant bemötande till en person som faktiskt arbetar på en plats där man kan anta att vederbörande inte är prao (eller vad det heter nuförtiden) är det mer än lovligt klumpigt och bästa meducinen är att le och visa att de stött på en som kan sitt jobb!!! Ju dummare kund ju snällare beteende…svårt men det betalar sig!
Kram och grattis på födelsedagen lilla hjärtat (oj, det var menat bokstavligt inte att “hjärta” dig)
mr.
precis så! ju trevligare jag är ju dummare framstår kunden 🙂
tack HK! ses ikväll!
Åå, vad jag känner igen mig… Men tur att du och jag har världens bästaste jobbisar=) Och att faktiskt de flesta kunder är trevliga, men man kommer tyvärr bäst ihåg de mindre trevliga/respektfulla…
Kram!
Finfint inlägg (och en strålande rubrik). Jag har nog aldrig gått runt och trott mig överlägsen säljarna – därtill är jag alltför kass på allt tekniskt. Däremot har jag ofta haft en distinkt känsla av att innesäljare sett ner på MIG och hyenaskrattat bakom min rygg. Tycker ofta dom är lite läskiga att ha att göra med, lite för snajdiga, lite för pushiga, lite för mycket tänder i munnen. Skönt då att bli påmind om att det i dom röda byxorna faktiskt också smyger runt vettiga människor med yrkesstolthet och kunskap. Kram!
tack Anders för finfin kommentar!
å du, hos mig fattas några gaddar i var och varannan kollega, promise… själv saknar jag t ex två visdomständer. å vi skrattar inte åt nån. inte ens åt skitarga reklamationskunder som kommer galopperande med bilstereosar som “inte funkar” [det kan va nåt med “skit” och “jävla” också men det är egentligen inte viktigt för historien] och servicemartin kan hälsa och fråga standardfrågor av typen “du har väl tänkt på att plocka bort dom röda transportskruvarna, dom som är märkta med gula lappar med texten ‘remove before use!’?”. nja. reklamationskunden tog det på rätt sätt. hon asgarvade! hon garvade så mycket att det inte blev nåt skratt över till oss! tänk så långt man kommer med ödmjuk “shit jag hade fel”-mentalitet 🙂
Gräv nu inte din grop för djup… 😉
Jag förstår inte varför man inte ska få fråga en expedit om denne har kunskap i ett visst område. Om jag vill prata fram en lösning med någon om trådlöst ljud. Ska jag då först besvära torktumlarkillen? Och sedan förklara problem och önskad lösning ytterligare en gång för kanske rätt person?
Om du exempelvis ringer Försäkringskassan. Ber du då att få tala med rätt person eller börjar du omgående gå in på ditt ärende med växeltelefonisten? Om du ber att få tala med någon annan än hon i växeln, tror du hon blir så sur som du är nu?
Du skriver… “Tänk om jag hade haft möjlighet att fråga kunden detsamma!? Dvs om han vet vad han ska ha!” Hur skulle det unerlätta? Du lyssnar ju ändå inte. Du tar ju bara för givet att kunden är en idiot.
Och vad det gäller kunskap. Du har aldrig stått i kassan på ICA och fått tala om för kassörskan vad för grönsaker du lagt upp på bandet? “Är det här broccoli?” säger hon och pekar på vitkålen…
Och i fallet med det trådlösa ljudet har jag ännu inte någon lösning. Efter fyra-fem butiker och kanske dubbelt så många expediter har jag som bäst kommit fram till…
exp: “jo, det ska nog fungera”
jag: “men om det inte fungerar, får jag pengarna tillbaka då?”
exp: “nej, inte om du brutit förpackninen”
jag: “finns det någon möjlighet att testa den utan att bryta förpackningen?”
exp: “nej”
Trist att inte få be att få prata med rätt person…
Mycket märklig kronologisk sortering på kommentarerna…
det där var både taskigt och ljug. jag utgår ALDRIG från att en kund är idiot (om han/hon däremot själv bevisar saken argumenterar jag inte emot). jag försöker ALLTID vara trevlig – oavsett hur jag själv blir bemött.
detta gäller i alla situationer i mitt liv: i verklighet, och i min blogg.
Jag vet inte om det var varken taskigt eller ljug. Det var åtminstone inte taskigt menat och ljug kan du inte påstå när du själv tolkar mina ord hejvilt.
Men är det då så att en kund är en idiot då när denne frågar efter rätt person? Har han då “bevisat saken”? Jag har aldrig påstått något om att du är otrevlig då mot personen ifråga. Men här har du ju sågat alla som ställt frågan, även om de som jag bara vill slippa berätta samma sak för tre-fyra personer som i sin tur skall vidarebefordra det till någon annan.
Varför kan du inte bara förklara varför det är så fel att vilja prata med rätt person?
ärligt talat. jag borde väl inte lägga mer energi i ärendet men eftersom jag drabbas av dina elaka påhopp känner jag mig tvingad att förklara för dig: läs vad jag skriver, inte vad du själv tolkar.
för det första. vad är det jag tolkat “hejvilt”?
för det andra. du har fortfarande inte svarat på vad du menar med “nåt”. är det färg? storlek? anslutningar? kabellängd? kompatibilitet med produkter kunden redan har men inte vet sorten på? är det beräknad elförbrukning? upplösning? tillverkningsland? modellbeteckning? skillnad mellan två olika produkter? abonnemangskostnad? eller är det nåt så simpelt som “var finns tangentborden?”? eller “har du den hemma?”? de två senaste är båda exempel hämtade ur verkligheten. som jag redan skrivit vet alla jag jobbar med – beroende på vad du lägger i uttrycket – “nåt”. och det om i stort sett alla produkter vi säljer.
för det tredje. jag har inte skrivit att man inte “får” fråga efter “rätt” person. jag har tipsat om att omformulera själva frågan. din jämförelse med en växeltelefonist är irrelevant.
för det fjärde. jag vet inte varför jag ska förklara nåt jag aldrig påstått. fråga du. och du får förmodligen svar därefter.
för det femte. jag tog riktigt illa vid mig att du från nån slags egen tolkning utgår från att jag inte lyssnar på mina kunder, och att jag dessutom tycker att dom är idioter. det är en både elak och oriktig anklagelse. du känner inte mig. du bryr dig inte ens om att läsa vad jag skriver ordentligt utan drar egna slutsatser som är så långt ifrån sanna att du pajjade halva min dag. kan tyckas märkligt att jag tar det så allvarligt, men min yrkesstolthet är min svaga punkt. alla mina vänner, bekanta och kollegor VET (eller iaf borde veta) att jag sätter stor ära i att alltid ge människor en andra och ofta t o m tredje chans. jag tror människor om gott. jag utgår alltid från att alla jag möter är vänliga och gör sitt bästa. jag har däremot en rå sida som hindrar mig från att ingripa när folk visar sig tydligt korkade. med tillåtna medel (t ex bemöta otrevlighet, orättvisa och annat pinsamt beteende med onödigt stor vänlighet). att bråka med mig lönar sig inte. jag har ingen prestige att försvara och erkänner mig besegrad när så visar sig vara faktum. jag är noggrann och ärlig när jag diskuterar och debatterar, du hittar aldrig osanningar och ytterst sällan mellanradentolkningar hos mig.
för det sjätte. nä. en person som frågar om jag “kan nåt” när jag står i informationsdisken på mitt jobb (dvs inte när jag springer omkring på golvet och fyller på varor el dyl) är ingen idiot. han/hon har antingen formulerat sig olyckligt, eller har en tråkig inställning som tror att jag inte har såpass stolthet att jag brytt mig om att lära mig det jag får betalt för att göra.
för det sjunde. jag förstår inte varför du kommenterar eller ens läser min blogg. nästan varenda av dina kommentarer har en negativ underton. om det är ironi går den mig totalt förbi. rätta mig gärna om jag har fel.
Hej du rosenblom!
Det här är inte min dialog, men jag kan inte låta bli att blanda mig i eftersom det verkar som om du är arg av någon anledning och tar ut det på ullisar? att TA UT SAKER på folk som borde tas ut på annat vis är otrevligt och jag tar mig friheten att försvara den anklagade!
I och för sig förstår varken jag eller troligen någon som läst den här trista harangen varför du tar i så och på någon som bara förklarar sitt förhållande till dumma och genderkränkande frågor.
Har du besökt ullisar på arbetsplatsen och fått dålig service? I så fall är kanske ilskan berättigad men om inte så va???
Nu till det du invänder mot: varför man inte “får” fråga efter rätt person. Det är klart man får fråga efter rätt person… om man vet vem det ÄR! Då fråga man efter Putte, Kalle eller Eva. Men om man inte vet vem man söker utan bara ANTAR att det inte är den man har framför sig.. varför frågar man vederbörande något över huvud taget? Varför går man inte en vända i butiken och hittar den man söker… om man nu vet hur den personen ser ut.
För övrigt är det inte alls dumt att inleda sin förfrågan med: kan jag fråga dig eller ska du koppla mig vidare? i växeln. Det gör jag ofta och både på försäkringsbolaget, elbolaget, banken, hotellet och diverse andra ställen får jag hjälp direkt. Att FÖRUTSÄTTA att den som svarar i växeltelefon eller finns på golvet i butiken är okunnig är verkligen korkat! Om du ska köpa en bil och går in på en bilfirma förutsätter du väl att folk kan sälja en bil? Och om du går på restaurang antar du väl att servitrisen kan svara på frågor om maten…eller kallar du in kocken för varje undring?
Slutligen skulle det vara roligt att veta vad DU jobbar med… eller, du jobbar kanske inte?
C.
Sikken enveten människa den där rosenblom tycks vara!Ullisar jag vet vad du menar och har förstånd nog att fullständigt hålla med i ditt sätt att tänka och uttrycka dig vilket somliga inte inte tycks ha.Har man hanterat kunder ,blivit illa behandlad som expedit och dessutom alltid skall se glad och trevlig ut trots sura miner eller skepsis om man kanske inte kan det man säljer så har man RÄTT att åtminstonde ha en klar åsikt om det utanför arbetstid.URBRA SKRIVIT ULLISAR/KRAM pamela
hehe, jag brukade jobba som tekniker tidigare det var ganska roligt när kunder sade att de hellre ville tala med en man och bad att få bli utkopplade i kön igen (detta så fort jag hade svarat och de hörde att jag var tjej så jag fick inte ens en chans att visa att jag faktiskt var alldeles väldigt duktig på mitt jobb) det roligaste av allt är att jag jobbade på ett företag som lätt hade 70 minuter lång telefonkö och (dubbel hehe) 90% av teknikerna var tjejer, jag har alltid undrat hur många vändor i kön det tog innan kunden antingen gav upp eller fick prata med en manlig tekniker.
jag är nog lite elak nu men glädjs i smyg åt inskränkta korkarna som biter sin svans – helt i onödan! å för dig blev det kanske lugnt och skönt på jobbet? 😉
oh ja, det var helt klart en humörhöjare särskilt framemot stängningsdags 🙂
Oj kära nån. Blev helt glad och nästan tårögd över ditt fina inlägg om människan bakom rödbyxan. Kan dock inte förstå Rosenbloms problem men jag anar att han kanske blev lite öm på foten när du trampade på den ömma tån då han uppenbarligen verkar vara en av alla de som gärna vill prata men någon som kan något om “nåt”. Men varför lägga tid på att fråga om denne person när det lika gärna kan vara personen i fråga som står framför honom och om det nu inte skulle vara så så vet denna helt klart vem som kan svara på frågan. Men när man står i informationen och får frågan om det finns någon som kan nåt om DVD och man svara att jag kan en hel del vad gäller det? och det då i många fall är världens enklaste fråga som vad regionsfri betyder. Varför skall det då behövas kallas in en expert när frågan är så löjligt enkel? Har Aldrig någonsin under alla mina år hört en kille få samma fråga. Plus att jag även kan tillägga att det vid flera tillfällen har dubbelkollats det jag sagt till kunden med någon utav mina manliga kollegor för att vara på den säkra sidan. I de fallen så ser jag gärna att personen i fråga faktiskt inte frågar mig om de ändå inte tror på det jag svarar.
Nä Rosenblom mitt tips är att formulera om dig för du kommer garanterat att få mycket vänligare bemötande.
Ullisar gott skrivet.
Kram
Hej där och tack för titten hos mig och kommentaren om min pappa.
Jag skulle köpa en liten fin laptop för några veckor sen och när jag kom in i Teliabutiken var det en yngre kille som expedierade och han var upptagen så jag väntade snällt. Efter en stund kom det en dam i min ålder (59) och undrade om jag ville ha hjälp. Jag skäms för att erkänna att jag tänkte “kan hon det här”. Men jag kan ju själv en hel del tekniskt och det visade sig att hon var en sjuhejare på detta och jag gick glatt därifrån med en låda under armen. Några dagar senare var jag tvungen till ett nytt besök och fick den yngre killen och det visade sig att han var rätt okunnig på det teknikska och fick fråga en av tjejexpediterna. Tyvärr har man (läs ‘jag’) med sig fördomar som man/jag egentligen inte alls vill bära med mig. Men jag skulle aldrig ifrågasätta eller vara oförskämd eller så, det är jag för väluppfostrad för. 🙂 😉
Hadebra – helgen är lång och inte slut än!
Anmaja