Vissa dar, såna där det ringer från jobbet på din havandeskapslediga dag för att “det är nåt strul med ditt schema?” och ingen “minns riktigt vad som är sagt”, börjar inte helt okej. Särskilt inte om dygnet inletts med snortät hostnatt, stressig försovning och sen ändå få vänta en kvart på din appointment på MVC. Om dagen fortsätter med omdirigering i planering, motsträvig lunch och glatt emotsedd lekdejt som grusas något av att ditt annars gruvligt vänliga barn slår den andra ungen i huvet med en trämarackas så tårarna sprutar – på alla, har den så att säga inte fortsatt bra heller. Att dan avslutas med tvååenhalv timme på primärvårdsjouren (har inget med trämarackasar att göra) känns då helt naturligt. Lika naturligt som att frosten som för några dar sen så vackert smyckade den västkustska naturen nu spritt sig till mitt hem. Såna dar känner jag en smula olust. För alltsammans. Blä.