Av oförklarliga skäl dras jag en gång i halvåret in i Familjelivträsket. Rabiata förståsigpåare blandas med ödmjuk peppning men då och då en vettig tanke som virvlar förbi, dock nästan undantagslöst tätt följd av påhopp och missförstånd. Nu fastnade jag i läsning av tråden med tema min tjif skällde ut mig för att jag vabbar igen. Kvinnliga chefen hade ifrågasatt tjejens hemmaförhållande eftersom det alltid var hon och inte barnens far som stannade hemma med sjuka barn.
Som vanligt pendlar jag mellan för och emot. Mellan hopp och förtvivlan. Trådstartaren har små stackars öronbarn och har varit hemma långt mer än årliga dosen (60 dagar). Barnets (/barnens?) pappa tjänade “så väldigt mycket mer” att det “blev” hon som fick vara hemma. Varenda gång. Varenda gång?! Hon jobbade själv inom barnomsorgen men kunde inte förstå hur chefen “inte satte barnen först”.
Min tanke är: vems barn anser bruttan att chefen inte sätter först? Personalens, eller de omsorgstagna? Vikarier får tydligen inte tas in – för dyrt – och underbemanningen är redan brutal.
Kanske är jag hemsk som lite kantigt tycker: om pappan nu tjänar så in i hoppsan mycket mer, kan han då inte 1) sätta undan för planerad vabning (att det är mycket sjukdom är uppenbarligen ingen överaskelse), eller 2) vara hemma åtminstone var tredje gång? Eller var femte? Tionde?! Jag förstår faktiskt arbetsledarens frustration. Jag förstår tjejen också, lite grann. Vad jag inte förstår är hennes oförstånd över reaktionen.
Ekonomi är känsliga issues men jag är av den bestämda åsikten att prioritering löser många problem. Gifetvis ligger jag i specifika fall där jag inte känner till alla fakta lågt. Det är alltför lätt att sitta i värmen och vifta med ostskivan*. MEN. Många människor tänker “bara” på sig själva. I huvudsak. Själv är bäste dräng. Jo. Men själv är bäste rannsakare också.
Tjenixen!
Tycket folk ska få VABa som de själva vill, så länge det inte går över styr och utnyttjas då (för det vet jag föräldrar som gjort). Det är väl ändå upp till föräldrarna att själva bestämma vem som ska vara hemma och inte. Oftast kommer ju kommentarer om detta från personer utan barn, jag har ju visserligen inga, men väl insatt i frågan.
Alltså.. Jag vet inte… Mina föräldrar har varit gifta i 38 år… Jag avgudade min pappa, när jag var liten… När jag började bli trött på kvällarna, var det alltid hans knä jag kröp upp i och höll i hans ena öra som “snutte”.. Men om jag var sjuk, så var det undantagslöst mamma som gällde… De gånger min pappa, av någon anledning var tvungen att ta hand om en sjuk t0tta, var inte bra alls.. Jag hade också en massa öroninflammtioner och halsfluss… Inte för att han var dålig på det, utan för att mamma är mamma.. Det bara är så… Sen kan man vara hur PK och jämställd man vill.
Sen blir man ju lite bekymrad över alla dessa pappor som berövas en närmare kontakt med sina barn. Inte för att det var kul när det var sjuka men det att man fanns där för dem när det inte mådde bra gav närhet, annat kan man inte säga.
Nejmen det är SINNESSJUKT. Sådärja. Om han nu tjänar så himla bra så tror jag att de har råd att avstå ett par dagar av hans lön. Alla vinner på att man splittar, bådas kollegor, bådas karriärer, bådas föräldraroller, och framförallt BARNEN vinner på att kunna lita på att pappa tröstar lika ofta som mamma. Jag tycker nog att den tröstade mamman och den pengainbringande pappan är väldigt trötta roller som vi borde lämnat för länge länge sen.
Haha ja, SNYGGa, de är döfräcka. Kan inte rå för att jag har en enorm förkärlek till allt som har med 80-talet att göra. Allt bortsett från midjekavajer och axelvaddar då 😉
Och jag tycker det här med vabande är intressant. Om man bortser från just det här fallet, så är det ju väldigt vanligt att folk skyller på “sjukt barn” istället för att vara hemma själv. En kille på mitt förra jobb, hade så sinnessjukt mycket frånvaro, att chefen satte p och förklarade för honom att han inte kan vara hemma mer. Dagar senare Vabade han därför istället. Mest komiskt är att hans unge är 10 år, och därav borde behärska en förkylning på egen hand, om han nu skulle vara sjuk.
Kan undra…. om denna kvinna med ideligen sjuka barn skulle tycka det vore OK att få veta att personalen på det dagis (eller var hon förvarar sina barn då de någon gång är friska) var så kraftigt underbemannad pga sjukdom (eller vab)att de inte kunde ansvara för hennes barn? Skulle det vara något hon förstod och kunde acceptera? Det VET inte jag, så klart, men jag betvivlar det! En person som så helt förliter sig på att andra ska överse med hennes egna överträdelser med reglerna är sällan tollerant!
SÄKERT brottas hon en eller annan gång med samvetet då hon stannar hemma..men hon GÖR det ändå och låter arbetskamrater bära hennes ansvar….inge vidare trevligt…. varför anställer de inte en barnvakt från någon organisation som finns för detta, Pappan tjänar ju så bra?
Meningslösa spekulationer, eftersom den det berör troligen inte läser detta, men … jag blev så irriterad över vad du berättade U. att jag inte kunde låta bli att låta en del av det komma på pränt.
Håller helt med dig. Med erfarenheten så handlar det inte om kön utan om den tiden man lägger ner på barnen. Och man grundlägger den tidigt! Det går inte att ta igen. Jag tycker inte det är OK att ta allt själv. Varken för barnets skull eller för ens egen eller för alla andra kvinnors skull som kommer få stämpeln “att bara ta VAB”.
DU, det var bra skrivet.
Hennes man kunde ju faktiskt stannat hemma ibland för att ta hand om sina små egna telingar så att HON kunde ta hand om alla andras telingar. Lite rättvist. Och om han tjänar så jävla mycket mer, kunde ju hon sluta jobba helt och ge sin arbetsplats till någon som vill vara där på heltid ist. Jag tror att dagis är en av dom få arbetsplatserna där INGEN arbetar heltid, alla går på 50 eller 75% och vikarier får hoppa in jämt och ständig eller så får barnen trängas på fåtalet närvarande personal.
Sen ska man ju få lov att vara hemma med sina barn självklart. SJÄLVKLART!!!! Om man inte tar hand om sina egna barn, vem ska då göra det? Men hennes man som tjänar så himla mycket mer…*fnys*
…den köper jag inte.
precis som förhoppat grymmeligen intressanta och debattglada nosare! gu’ va kul!
jag svarar (för att spara er mailinbox) allesammans i ett:
alltså. många av er ligger bra till när det gäller hejjahejja från mig. jag hävdar bestämt att mammighet och pappighet är “förtjänat”. om det alltid är den ena som finns till hands blir det såklart den som får mest -ighet. som eget exempel kan jag sticka fram hakan och säga att en fantastisk sak vi fick som belöning för EmmaLis olidliga fyramåndaerskolik var att vi båda dög exakt lika bra. den som orkade mest tröstade bäst. så har det fortsatt. att det var/är Mattias som mest dagishämtar/lämnar ger en trygghet för Maali, men en saknad hos mig.
jag är stenhård i mitt vab-tyckande. hos oss delas det benjämt. varannan gång. det blir mest rättvist för ALLA. jag har gifetvis förståelse för att sånt här kan vara svårt i en del [unika] fall – vid studier t ex -, men varannangång (i.e. 50%) behöver inte nödvändigtvis och tvångsmässigt följa på varann. och omöjligt det är det tamejfasen bara om man vill att det ska va det! sådetså.
varendaste en av era kommentarer är så inihoppsan intressanta och debattinbjudande att jag endast medelst eNorM självtillbakahållning stannar i skinnet och låter det vara såhär… men huvva va svårt det är!
Hemma hos oss hade vi det tvärtom ett tag…maken tog på sig nästan all VAB trots att han tjänar mycket mer eftersom det alltid var svårare för mig att vara hemma, jag är förskollärare och han elektriker på stora byggen. Nu har våra barn inte varit sjuka särskilt mycket och vi hade aldrig några tjafs kring vem som skulle vabba, det bara blev så att maken tog det.
Dock har vi dragit en gräns nu och tar hälften var, det funkar inte att bara en är hemma hela tiden.
Jaa. Så härligt med sommaren 🙂
ja det går framåt med boendet. Vi jobbbar och jobbar hela dagarna för att få det fint 🙂