Det går ner och det går ner. Fokus hamnar på fel saker och jag blir sorgligt påmind om hur artificiella substanser rör till i skallen när en person i min närhet gör en Anna Odell. Fast utan bro. Och konstprojekt. Den enes sanning blir andras “va?!” och kvar står en omgivning i uppror inför maktlösheten som är så obeskrivbar att inte ens “sanningen” blir av intresse. Var och en är sitt eget liv skyldigt, eller får man inte säga så? Hur långt kan en hjälpande arm sträckas? Eller två? Eller tio? När dras gränsen mellan vilja och måste? Vart hjälper man när hjälpen inte tas emot? Var och en är sitt eget liv skyldigt, men hur många liv kan man skylla för sitt eget? Får man bli arg? När det ändå inte är nån nytta till…
Förlåt för sorglig nos. Och rörig. Önskar er alla en underbar söndag imorron!
Man får bli arg!
Absolut!
Det kan vara ett uppvaknande , eller inte…..men
det väcker känslor…..
tack! jättemycket tack.
nu blir jag lessen också.
skit.
Det är en svår balansgång mellan den personliga integriteten, den egna viljan och behovet av hjälp. Det låter som om du har det jobbigt. Jag tänker på dig!
men det är absolut inte jag som har det värst i det här. föräldrar, och den som krisar, måste ju må ofattbart sämst…