Min Mattias, min kärlek och min make, har fått för sig att det är jag som kommer dra det största lasset vid den stundande förlossningen. Precis som han trodde jag gjorde vid vår förra. Det är fel. Det tyngsta jobbet och det värsta ansvaret ligger på honom. Denna gången och den förra.
Han peppar och pushar och säger gulliga saker som “du fattar inte vilket jobb du gör!?” och jag stirrar på honom. Jag?! Min kropp sköter ju allt, jag bara flyter med!? Han däremot, han måste vara där och stödja och se på och stå ut och vara hjälplös. Jag försöker ärligt, för jag är dödens ärlig nu, få honom att förstå hans ovärderliga insats. Kvinnor har fött barn i alla tider, därför att vi är gjorda för det. Män har ingen naturlig plats i detta. Vi bjuder in dom, ber dom att vara med. För vår skull, inte för deras.
Man kan inte föda barn dåligt. Det är inte som att köra bil, nåt man måste lära sig, det är nåt man kan. Nåt ens kropp kan. Man kan t ex vara dålig på att köra bil, men föda barn kan man bara göra på ett sätt. Man gör det. Det är ingen konst. Faktiskt! Man kan ju aldrig misslyckas. Barnet kommer ut, oavsett vad kvinnan kan eller vill. Att däremot vara ett dåligt stöd till den som föder barnet, det kan man vara.
Hur många partners har inte både inför, under och efter en förlossning försäkrat att de gärna gjort allt för att få byta plats med sin födande kvinna? Hur många födande kvinnor har du hört säga detsamma, att de gärna byter plats?
Så tänk igen älskling: vem är det som gör mest? Egentligen? Jag är inte villig att byta plats med dig… jag kör hellre själv än sitter bredvid! Nämligen.
Nähä! Håller inte alls med. Att stödja och se på innebär inte att man har det största ansvaret. Om man ska prata om ansvar så är det i så fall förlossningspersonalen som har det.Efter tre förlossningar som jag fortfarande har i färskt minne och som inte skiljer sig särskilt mycket från förlossningar idag så kan jag bara konstatera; den närvarande maken hade inget som helst ansvar, det vilade helt och hållet på personalen. Och det är jag mycket tacksam för! Det var ju därför jag valde sjukhusförlossning på en vanlig förlossningsavdelning, inte ABC som var populärt då. Det visade sig ju också att när det hetsade till; när ettan kom ut med hjälp av sugklocka och när trean visade sig större än beräknat först när han var på väg ut med rumpan först, så förpassades maken till en synnerligen passiv och ansvarsfri hållahanden-roll.
hihi! jag anade nog att du skulle sätta dig lite på tvären! fast i det här fallet rör det sig om ett rent missförstånd: naturligtvis talar jag om arbetsfördelningen i familjen och inget annat.
Jag kan inte säga så mycket om det än. Kommer tillbaka i april 🙂 Men usch ja va jobbigt det måste va för våra fina kärlekar att se kvinnan ligga där och göra vad man måste. Det är ju ändå inte någon lätt match. Eller ja, vad vet jag. Jag har inte gjort det än… 3 mån kvar. En evig väntan efter denna bebis.
Tack för din fina kommentar och för tipset om bodysarna 😀 Sånt tar jag åt mig. Vad roligt att ni har samma bok. Den är så fin. Jag ska va duktig att fylla i den 😀
jag är en sucker för förlossningshistorier så det ska bli grymt skojigt att få läsa din om tre ynka månader – för tiden går ganska fort faktiskt. i alla fall i efterhand! – och med “slutet” gillas inte de sista två veckorna för dom vet man oftast inte när dom infaller 😀
ps. boken är verkligen bra. den är kul att skriva i, vilket är rätt viktigt för annars blir det ju aldrig av!
ska bli så spännade o ser hur din lilla, lilla bebis ser ut… skickar en stor kram till er… Kram…
va gullig du är!
vi börjar också bli lite nyfikna nu faktiskt…
Jag tycker också synd om min pojkvän. Skulle inte heller vilja byta. Visst, det kommer säkerligen bli en fantastiskt och omvälvande upplevelse även för honom, men det måste vara jobbigt att känna sig så… maktlös.
Och hela tiden lagom stöttande, harmonisk och “lugnet i stormen” medan jag kan tjuta, vråla och vara hur oresonlig jag vill…
Dessutom tjatar sötnosen hela tiden om hur rädd han är för nålar och blod och sånt. Men den rädslan får vi nog ta och slänga åt sidan, helt enkelt 😉
precis! där har vi det! det är helt okej för oss att bete oss ungefär hur som helst medan karlstackarn får skällning vad han än gör 😀
jag är helt säker på att den där skrajsenheten kommer lösa sig av sig själv! men för säkerhets skull, håll ett öga på honom. om inte annat kommer sjukvårdspersonalen att göra det… fler män än en har stått på nosen av svimning under en förlossning, vilket i mina ögon är heelt förståeligt!
tack för dina fina ord, tack! kram
I detta fall lämnar jag mer än gärna över ratten till min flickvän! 🙂 Jag tror förresten att jag skulle vara en väldigt gnällig födare! Apropå förlossningsberättelser så har jag min egen ligger och väntar nånstans som jag har tänkt publicera i bloggen o ska ta tag i det snart tror jag.
men det är ju det som är grejen, du FÅR ju vara hur gnällig som helst så länge det är du som föder barnet. den som sitter bredvid ska däremot va stark och modig och hålla handen och stå ut med allsköns märkligheter. tycker ni är skitbra killar som fixar det där! kredd i mängd!
eftersom det finns alldeles för få från-sidanom förlossningsberättelser hojtar jag uppmuntrande och glatt: upp med den på bloggen bara! aj vodd löv!
håller verkligen med, är så glad att det är jag som fått göra jobbet, hade verkligen inte velat vara den som “sitter brevid” finns väl en anledning till varför det är vi kvinnor som föder barn dessutom
jupp. det heliga martyrskapet gissar jag på ;D
Så gulliga ni är mot varandra 🙂
Jag som inte har några barn vet inte vad som är värst, vara den som föder eller den som stöttar bredvid. Låter lika jobbigt bägge delarna 😮
Men fantastiskt med jobbresultatet sen 🙂
haha! jaaa… vi är gulliga mot varann, alltid! höhö 😀
ps. håll koll på brevbäraren och hans hundar de närmsta dagarna, för nu har Maali gjort en daredevil och ett sånt där eget paket igen…!
håller med dig till fullo…
jag har varit på båda sidor… själv fött två barn o det skulle jag kunna göra tusen gånger om trots den sjukt onda smärtan man har… nu gick inte första som det skulle.. eftersom förlossningen drog ut på tiden o det vart fara för emilias och mitt liv, så vart det brådis o det blev sugklocka..hade inte det funkat på första försöket så hade det blivit akut kejsarsnitt..
hade både roger o min mamma med o bägge höll på o dö. min mamma som varit med på syrrans båda förlossningar sa att min förlossning var det värsta hon varit med om just när de sa att det vart fara för mitt o barnets liv. hon höll på o bryta ihop…. samma sak med roger, han såg helt maktlös ut o visste inte vad han skulle göra…. såg ut som att han förlorat mig o bebisen redan, helt gråtfärdiga både mamma o roger….
när jag var med syrran när hon skulle föda, höll jag på o dö. jag var världens sämsta stöd… bara skakade, höll på o svimma,grät för att jag tyckte det såg så jobbigt ut för henne, ville byta plats så hon slapp smärtan, kände mig helt maktlös. Aldrig att jag skulle välja den sidan som stödet.. som tur var hade hon även vår mamma där som stöd o sin man. 🙂
Jag hade inte styrka nog o stå bredvid hur mycket jag än ville… tyckte det var alldeles fö rjobbigt.
jösses va modig du är som hänger på som stöd! jag hade nog aldrig fixat tror jag. antingen hade jag blivit supermes och bölat och svimmat, eller så hade jag blivit doulan from hell…
det är så otäckt att höra om såna historier, å andra sidan är det ju skönt att veta att det gick bra in the end. för er båda! eller ska jag skriva alla tre/fyra/fem beroende på om jag räknar hela familjen och mamma med!
va glad jag blir att du, som faktiskt har erfarenhet av båda sidor, också håller med mig. det känns som jag vet vad jag pratar om då! öh.. äh… du vet ;p