Med EmmaLi var det så lätt. Det sköljde över mig Niagaralikt och jag hann aldrig ens fundera på att saker kunde vara annorlunda. Kärleken var större än smärtan och trots att hon grät och grät och grät tvivlade jag aldrig. Bland kolik och hysteri lärde vi känna varandra. Jag älskade henne från första sekund i världen utanför och efter de första fyra månadernas kaos och tårar inträdde mitt livs största ögonblick: jag var mamma till ett lyckligt barn.
Med Milla är det helt annorlunda. Jag älskade henne redan i magen, jag kände att jag visste och planerade och funderade och oroade. Men. När hon kom ut till oss var hon en lycklig nöjd och utforskande liten bäbi. Jag fattade ingenting. Var var tårarna? Var var ontet? Var var kaoset? Var var trösta bära villervalla panik?
Första tiden med EmmaLi rann iväg alldeles lagom. Inte en enda gång fanns tanken “jag hinner inte med“. Men nu…?! Milla är fyra dagar från tre månader men det var ju bara två veckor sen hon föddes?
Min make kan – av förklarliga skäl – bli galen på att jag förlorar mig så i våra små små barn. Att jag kan spendera evigheter med att titta på hur de försöker fånga Tummen i sitt gym. Hur vi kan ligga i sängen och prata tills vi somnar. Att jag fascinerat kan studera min sovande tvåmånading hellre än att duscha. Att tvätt disk damm och mat alltid hamnar sist på listan. Kalla mig lat. Men du kommer aldrig höra mig säga “vad hände?” när barnen flyttar hemifrån. Jag älskar dig Mattias. För att du står ut.
åh dom e underbara när dom är så små och det var samma sak med min “nr 2”. Älskad redan i magen, trots evigt kräkande och illamående.
Fast han sov mest när han var nyfödd. Aldrig vaken nästan. Mat och sov bäbis.
Fan…nu när du skriver sådär så saknar jag goset i sängen. FAN….
Milla är otrolig! först trodde vi hon sov 20 timmar om dygnet men sen förstod vi att hon inte sov mer än kanske alldeles normala 12-16 timmar, det var bara det att hon var vaken och tyst. det visste vi inte fanns!? nåt sängmys fick vi aldrig med Maali men numera händer det att hon slappnas när vi läser i sängen på kvällen. sååå mysigt!! om du hade sånt förstår jag att du saknar! fast, du kanske menar A ;D
vad härligt det låter! förstår att du inte kan slita blicken från dem, det hade inte heller jag kunnat om jag haft barn!
angående cocosbullen, haha, det är en vanlig bulle med vaniljkräm som är täckt med cocosflingor! SUPERGOD!
hihi det har du ju! Tilly 🙂
Vad fint skrivet gumman!
gullig du är!
tack!
Din blogg är så full av känsla, värme och kärlek att du lyser upp min dag. Tack för att du delar med dig. ♥
Kram
oj det var snälla ord! nu lyste du för mig.
krams!
Njut på Ullis och be om städhjälp!!!!!!!
Dessvärre måste jag varna dig redan nu att du KOMMER att undra ändå en dag över vad som hände och vart tiden tog vägen! Men ta vara på den medan du kan… och dokumentera!
pss
äsch. det kommer ju nytt damm, det gamla kan väl lika gärna få sällskap? 😀
jooo… det är klart. men det har ju med ålder att göra då, inte att tiden runnit mig ur händerna liksom. å jag nosar för fullt. både här och annorstädes!
Titta på dem du, det står inte på så är de ute på äventyr. Då hinner du duscha.
usch ja. små barn, inga bekymmer… osv.
Vilket fint inlägg! Blir alldeles rörd 🙂
Du verkar vara en underbar mamma! Tänk om alla vore som du!
Kram!
P.S. Jag slapp kräkis! Tjoho! 🙂
va snäll du är! jag tror faktiskt alla är underbara föräldrar till sina barn. det handlar om förutsättningar och möjligheter. fast det är klart, du träffar fler föräldrar än jag 🙂
ps. gött att du slapp!! nu vill vi klara resten av säsongen också…