Hur mycket jag än vill att Maali ska dyka och simma så har önskan en gräns. En gräns jag känner att jag passerade idag. Fy för fotopigga föräldrar som mig – som till varje pris vill få sin lilla unge att fastna på undervattensfotografens minneskort…
Extrasim-lektion med inkallad simfotograf och vi lockade mutade förhandlade tjatade men lilla tvåoetthalvtåringen var säker på sin sak. Nej. Och. Vill inte. Till slut körde jag enda kvarstående alternativet: dyka ner med henne på ryggen. Hur bilderna blir återstår att se. Risken finns att den stora sälen tar fokus från fina lilla ovilliga sälen. Men usch så otäckt det är att mer eller mindre tvinga sitt barn att göra saker det inte vill. När det gäller sånt här oviktigt alltså. Nä. Nu blir det ännu mer uppmuntrande leka-skojigt-det-är-superkul-i-vattnet-övertalning för fulla muggar! För tipsen jag fick från ansamlingen män vid utgången (munkavle på barnet alt. öronproppar på mig) följer verkligen inte min plan att hjälpa lilla skraja Maali hitta tillbaka till det roliga i vattnet… å jag hoppas dagsens kallsup inte förstörde alltför mycket 🙁
Om jag bara visste vad det är hon blivit så osäker och rädd för? Mjau.
Tjenixen!
Märkligt, men så kan det vara. Det som är kul kan bli farligt. Turligt nog kan det bli kul igen.
ja, märkligt är det. men turligt!
Oroa dig inte, jag tycker nog ändå att du balanserade rätt fint vid gränsen för vad hon tål – om man inte vågar utmana dem så kommer de ju inte heller att utvecklas, så ha inte dåligt samvete, de allra flesta barn “tål” att både föräldrar och instruktörer “trampar i klaveret” när det gäller vad de accepterar någon gång då och då.
Det är ju också så att även om vi ska respektera barnen så kan det ju bli omvänt – att vi bekräftar deras oro – genom att “gå med på” att de fegar ur, så, svårt, och invecklat och jag tror att i grund och botten så är det ovanligt att ni föräldrar “på riktigt gör våld” på era barns vilja.
Och du, framsteg, hon vågade ju ta i flytkorven 😉
(men nu blir jag ju nyfiken på vilka män som stod i entren och sa vaddå!!!)
balanserade vid, eller över? när jag kände att hon släppte taget blev jag galet skraj faktiskt. jag förstod ju att hon verkligen inte ville: dvs att hon hellre freebasade själv än följde med mig ner… tack för uppmuntring dock! ni var grymma!! dessutom har du såklart rätt. men i stundens blöta är det lätt att övertolka – av egen rädsla att trampa för djupt liksom.
å flytkorven ja. haha! det var ju inte direkt frivilligt 😉 jag höll ju fast hennes händer i korven, hon hade inte så mycket val!
(det var en samling trevliga män vars humor i vanliga fall hade uppskattats! jag tror du kan fråga nån du känner för han sågs till i vimlet 😉
när det gäller rädslan är jag inte säker faktiskt. jag tror hon är rädd. inte dödsförskräckt, men rädd. hon har fått några rejäla kallsupar och ibland tror jag hon helt glömt bort hur man håller andan. men hon blåser bubblor fint, ska försöka uppmuntra det till att blåsa bubblor under ytan också?
krams!
glöm inte att vi kokar grymt gott kaffe, särskilt på torsdagar och fredagar!
blåsa undr är nästa steg men kaske lite svårt nu – öva frivillga och på egen hand utförda ups-and-downs tror jag är en bra sommarövning (alltså hålla kanten och sänka sig själv, alt böja benen om hon bottnar.
(nästa vecka kanske? – denna blev visst full fort… )
oj! jag visste faktiskt inte att det fanns en “officiell” övning som är blåsa under vattnet? där ser man! instruktörsämne med naturbegåvning kanske? 😉
nästa vecka är midsommar, men vad trors om dan innan? dvs torsdag? höras!
ja just det..
Jag tror inte hon är rädd, faktiskt, jag har sett rädda barn och de beter sig inte så där, jag tror helt enkelt hon är tvåochetthalvt 😉 och har insett att det där med att jag ska simma och hoppa verkar viktigt för mamma och då kan jag ju vägra göra det och se vad som händer 😀
Tror inte din fiska är rädd. Hon har bara bestämt sig för att inte tycka om det. Vad det beror på vet jag inte, men kan vara bara för att hon kan protestera. Men jag betvivlar inte en sekund att du gör ditt bästa med henne 🙂
jag hoppas du har rätt. på alla vis!
tack!!
Haha, det där slutar aldrig.Rätt som det är blir de sura, arga, förolämpade eller rädda för saker, och hur man än klurar och luskar och frågar, så kommer man ALDRIG bli klok på det… Är rätt säker på att DE inte vet heller. Det bara ÄR så =)
typ som i tonåren då menar du? ;p
Det kanske inte har hänt något speciellt utan hon kanske växer och börjar bli mer medveten om att det finns ‘faror’…?
förmodligen är det en kombination av att hon blev storasyster och samtidigt upptäckte hur viktigt vissa saker tydligen är för mor och far och hur mycket det går att kontrollera genom att styra sina egna handlingar. samtidigt är hon ibland verkligt rädd, men om det är för att få vatten i näsan (stundtals glömmer hon liksom hålla andan…) eller för nåt annat, det är ju nästan omöjligt att veta. hon pratar mycket om sånt hon vet vi vill hon ska göra; typ simma, dyka ner och hämta saker på botten, hoppa i från kanten osv, men så fort vi kommer till bassängen är det hänga på min rygg som gäller… rätt irriterande faktiskt. för jag vet ju att hon kan, men kan inte få henne att vilja/veta det själv!