Ibland söker jag mig till bloggar (och facebookvänner) i gränslandet eller utanför dagboks- och föräldrasvären. Ofta rör det sig om välskrivna och intressanta bloggar, alla med olika inriktning (politik, feminism, kultur osv) men med ett gemensamt: skribenten vill bara ha medhåll. Jag vet inte hur många gånger jag gått på betan att kommentera min oliktänkande åsikt, och blivit “attackerad”. Det spelar ingen roll hur väl jag lindar in mig, hur brasklappig och hur fjäskig jag är: min åsikt är FEL och bloggägarens är RÄTT. Ofta omges bloggen av likatänkande som rycker in och agerar pekpinne, vilket gör att en blogg som kunnat vara ett levande forum för kloka och intressanta synvinklar blir en enspårig ångloksräls.
Nu vill jag med detta inte mena att jag har rätt och de fel. Var och en väljer att leva sitt liv och sköta sin blogg/facebook så som det bäst passar sig själv, och naturligtvis är det lättare att få medhåll än mothugg, men för mig personligen är en diskussion med likatyckare bara hälften så intressant som en med oliktänkare! Och då handlar det ALDRIG om att jag vill övertyga eller ändra, bara uttrycka min åsikt och inspireras och utvecklas av andras. Ty vem är eller vill vara statisk i sin tanke? Utveckling is da shit! På bloggar, facebook och i verklighet 🙂 väl?
Tjenixen!
Det är KUL att tycka olika!
eller hur? och vi har det så jäkla bra: att FÅ tycka olika är inte alla förunnat!
Ja, olika är bäst 😉 Men jag är nog inte så storsint som du i att inte vilja övertyga/ändra, där har jag ibland svårt att backa i tid 😀 Men jag vet ju om det och det är kul att det finns “room for improvement” i personligheten liksom *lol*
storsint är nog inte korrekt benämning på ullisar. snarare erfarenhetsvis 😉 jag menar det har ju hänt att jag, förritiden, i min iver att övertala förlorat diskussionen på fajt, istället för att ha fått utbytt intressanta, lärorika och framför allt nya infallsvinklar. numera har jag argumenten för att FÖRSVARA min ståndpunkt, inte ÖVERTYGA andra om att mina åsikter är bäst. typ.
men det är inte lika roligt 😀 att bara försvara alltså – fast så är jag nog kanske en person som i nån vrå tycker det är rätt roligt att “sätta åt” en person som inte har logik och konsekvens i sin argumentation… Helgonförklarad blir jag nog aldrig 😉 Tur man kan ägna sig åt denna fritidssysselsättning anonymt på nätet 😀 *springer och gömmer mig*
MEn Marina då! Sånt har vi väl aaaaaaldriiiig ägnat oss åt? *ler oskyldigt*
moahhhhhh! Du är en av få som faktiskt vet 😉
fast det är rätt stor skillnad mellan att smula sönder och att korkförklara argument!
tror att både melkermamman och jag är skyldiga till att kanske inte på det snällaste sättet korkförklara – om man säger så 😀 Fast å andra sidan har förmodligen mottagarna av budskapet inte förstått själva korkförklaringen så 😉
Nja, det är väl snarast så att personerna inte förstått att vi smulat sönder deras argumentation och på det viset har de korkförklarat sig själva… *fortsätter att le blitt och oskyldigt*
*visslar och ägnar löjligt mycket uppmärksamhet åt mina naglar*
Jag gillar att diskutera o även på Facebook men tyvärr kan det ibland bli fel då det kan vara svårt med det skrivna ordet att förstå vissa nyanser i det man skriver. Sedan har jag märkt att vissa inte kan diskutera utan att koka över heller ifall man t ex skriver något på facebook som inte är helt i linje med vad andra tycker.
Fast ibland kan jag också vara rätt mesig för att undvika onödigt käbbel om det handlar att diskutera med folk som har svårt för att diskutera.
Slutsumman av allt mitt svamlande är att jag tycker du har kloka åsikter i ditt inlägg 🙂
ja!! där slår du huvudet på massa spikar Mattias: vissa människor kan inte diskutera. därmed inte sagt att dessa människor inte kan ha kloka och vettiga åsikter, men deras argument och ovilja till nytänk dödar all form av debattlust. hos mig.
tyvärr är jag inte lika duktig som du på att hålla igen däremot. jag “lägger mig i” en gång för mycket istället för att backa undan vid klara dödlägen. detta är något MIN Mattias (dvs min man) brukar retas mig för. han om någon har ju fått lära sig leva med min stundtals svårhanterbara tvångsmässiga vilja att tala om vad jag tycker…
jag håller med dig(;)) söta du.
På alla ställen hör utveckling till. Till och med på fb*skrattar lite *
jo jag vill ju tro det! fast ibland undrar jag… ;p
haha! det känns ju lite fånigt att inte få några mothugg på ett sånt här inlägg, det förtar ju liksom lite av idén!
Ja, oliktänkande är en del av utveckling. Jag tycker inte man ska försöka pracka på någon sin åsikt utan man ska istället lyssna till vad den andra säger och försöka se hur den kommit fram till sin slutsats. DET ger mer än att konsekvent hacka ner den andra utan att argumentera och förklara sin ståndpunkt. Ämnen är ofta ombytliga, varierande och har en tendens att förändras med tiden. Varför inte ge sig hän istället för att domdera bort det som gör ämnena intressanta?
Mer andra ord och mycket mer kortfattat; Jag tycker som du. 😀
Kram
som sagt. lite fånigt känns det att bara få medhåll 😉
Visst kan det vara så. Påfallande ofta tycker jag att de renodlade politiska eller åsiktsbloggarna mest är färdigtänkta tankar och sällan ett inspel till en djupare diskussion.
skönt att det inte bara är jag som känner det så. samtidigt är det kanske lättare för mig, som väl knappt har några “okända” läsare, att ta emot och ge kritik i egna bloggen. skulle jag bli “påhoppad” av en total främling skulle kanske jag tänka lite annorlunda?
Där höll jag allt med. 😉
höh! fler mothugg eftersökes, käraste entourage 😉
Det här fenomenet har jag skrivit om flera gånger i min blogg, i stort sett från första veckan jag började blogga. Jag är och förblir lika förundrad som du, att de allra flesta, även de professionella tidningsbloggarna bara vill ha medhåll och beundran. De tycker förmodligen att det är de själva som står för dynamiken. De känner sig så upphöjda i sin egen glans att de inte förstår varför de skulle behöva ta emot kritik.
Vad som driver läsarna till denna måttlösa beundran av sina bloggidoler så att de skriver vulgära kommentarer och skickar hotelsemail till den som egentligen inte ens uttryckt en avvikande åsikt utan bara tagit upp en diskussion är obegripligt. Jag talar nu om medelålders kvinnor, inte tonårsflickor.
Men det handlar nog om behovet att beundra. Vi har väl diskuterat det på min blogg tidigare. Om den alldeles tydliga tendensen hos både bloggare och deras läsare att idealisera och försköna varandra. Nätvännerna är de underbaraste vänner man någonsin haft. Självklart, allt man har att gå på är ju personens egen beskrivning. Man slipper se negativt kroppsspråk och allt annat sånt där jobbigt.
Sen blir som någon annan skrev ord så mycket starkare i skrift. När du uttrycker en åsikt i en kommentar i min blogg och jag svara nä, så där tror jag inte att det är, så ser det mycket starkare ut än om vi hade haft samtalet irl.
Men nog finns det en tendens även i fiksamtal och annat att man inte ska säga emot? Har störts av det många gånger, att människor framför åsikter och påståenden för att de vill ha bekräftelse, inte för att höra “det tycker inte jag”.
de tre första styckena mycket intressant läsning lämnar jag därhän med tråktöntiga “jag håller naturligtvis med”. fast med ett litet tillägg: nätvänner blir många gånger nära på ett vis som kan vara svårt att förstå för den som inte själv hänger i bloggar och forum. tror du inte det kan vara det man menar när bloggvänskapen idealiseras?
utan att lyfta min egen förträffliga diskussions-skill mot skyarna [ironin behöver inte uttryckligen high lightas väl?] gissar jag: det är en konst att debattera. särskilt skriftligt. det finns ju tydliga nyanser även i det skrivna, men för den otränade är det tydligen svårt att inte fastna i “jag behöver kroppsspråk för att förstå”-fällan. retorik lärs väl förresten inte ut i grundskolan? vilket la inte gjort nån skillnad; jag har en känsla av att det många gånger bara handlar om en vilja att ta ut aggressioner under anonym mantel.
tendensen du nämner har spridit sig iaf sydvästerut. ja jisses va konflikträdda många människor är! undrar hur många fikarastsdebattörer som skulle sätta kaffet i halsen om besvärliga jag suttit runt samma bord?! det är liksom lättare att vara smygrasist utan mothugg…
å du Annaa, jag valde medvetet att inte ta upp exempel i mitt inlägg. annars hade jag lagt en länk till dig under rubriken “undantag”! hos dig är alltid högt i tak och jag har aldrig känt mig otrevligt bemött! inte ens när vi inledningsvis gjorde misstaget att försiktigt prata politik 😉
Ja lite mothugg behövs alltid, annars blir det ju ingen intressant diskussion!!
som i det här kommentatorsfältet då typ 😉 här är ju dödens trist ur mothuggsperspektiv!
Att diskutera med oliktänkare ger dubbelt upp. Roligt att få medhåll – och mothåll, om det nu heter så. Gäller i bloggvärlden, på FB förstås och sist men inte minst i verkliga livet.
Harebra!
Anmaja
apsilut! med relevanta argument är både med- och motargument roliga att ta del av.
tack detsamma!