Det brutala överfallet på gamle Pekingspelaren Eddie Gustafsson bör rendera kännbart straff och åtminstone en säsongs avstängning. Ett sträckt knä, en flexad fot och dubbar först. Resultat: ett avkapat underben. Har du missat tv-bilderna finns både SVT Play och Youtube. Huvva.
Idag skrattade Milla helt av sig själv för första gången! Tidigare har hon bara gjort det när vi rört henne, typ kittlat eller gosat. Nu ikväll svarade hon mina luftpussar med ett lyckligt tihihihi! – och blev nog lika förvånad som jag 🙂
Grattis till Tias å mig på förlovningsdan idag. För tio år och några timmar sen stod vi på Karlsbron och var skitnervösa. Tre år, tre månader, tre veckor och fyra dagar senare stod vi framför altaret och var då inte det minsta nervösa. Förlovningen var the big deal ju, vigseln den naturliga fortsättningen på vårt gemensamma liv. Men vaddå. Tio år? Hujedamej vad tiden går…
Tjenixen!
Vad kul att den lilla skrattade av sig själv. Vår lilla skrattar ljudligt när vi leker titutt och busar men än har det inte kommit något spontan skratt 🙂
Trevlig blogg och trevlig kväll!
Barnskratt, såna där kluckande lockande ärliga härliga, är bland det lyckligaste som finns!! – å det tyckte jag faktiskt redan innan jag gck dom i eget hus…
Välkommen till nosarna! Kul med nya “ansikten” här!
stavar visst som en kratta ikväll 😉 Tittut ska det såklart stå.
ÅH grattis i efterskott till er förlovningsdag!! Jisses, TIO år vad häftigt 🙂
kraam!
Tack! Joo… tio år kan gå fort! Eller oändligt långsamt. Det beror väl mycket på var i livet man befinner sig?
Krams tillbaka!
Hmm, du ställer de där frågorna som jag inte riktigt vågat dyka mot än. Förlossningen tyckte jag i efterhand kändes bra, men det jag tycker fortfarande inte att VI födde barn, jag blev nästan berövad den upplevelsen. Mest pga den trötthet som jag hade efter de många dygnens värkarbete men även pga EDAn och sugklockan. Många faktorer.
Igår gjorde jag ett gravtest ( har inte fått tillbaka mens men slutat helamma så vi ville kolla) och när jag stod och vänta på resultatet så blev jag så illamående att jag måste kräkas när jag tänkte tanken att jag kanske skulle tänkas gå igenom en förlossning igen. Så visst, jag är ärrad och efter gårdagens incident ska jag be min BM att fixa en tid på spec. mödravården så jag får prata med en kurator där.
Ang. problemen med rutiner så hoppas jag ( fult jag vet) att det är det där mina svärisar och egna föräldrar kommer upptäcka när de får spendera mer tid med Mait själva. En glad och go flicka har vi sannerligen begåvats med, men är hon trött så är hon trött och då är det inte många som går hem. Det är så trist att de “glömmer” hur småbarns åren var och hur viktigt det är med rutiner. Det är ju till slut min ( och till viss del sambons eftersom han inte vaknar på nätterna) sömn som påverkas, och det är inte lite heller 🙁
Men nu hoppas jag att vi ska få lite bättre ordning, när det ändå blev så kassa nätter så håller vi på och försöker få bort nattmålet samt lägga om nattsömnen från 18.30 – 05.30 till 20.00 07.00. Hur det går det får tiden utvisa 🙂
Tack för dina tankar och erfarenheter 🙂
kram
Blev också en mindre uppsats från mig, varsågod 🙂
förlåt att jag bara svarar helt kort på ditt långa inlägg:
det låter klokt att träffa en kurator, psykolog eller annan professionell lyssnare. om inte annat för att du ska få “tjöta av dig”; en väl så viktig del i läkningsprocessen!
när jag har lite mindre bråttom ska jag – om det fortfarande är aktuellt – svara mer utförligt!
tills dess,
massa krams!!