Mattias lilla mormor måste ha haft gott om plats under alla vackra blommor. Kyrkan strålade av ljus och prästen var bra, men sorgen och saknaden gjorde som alltid psalmerna fruktansvärt svårsjungna. Mitt under en av solosångerna, Py Bäckmans fina översättning av Leonard Cohens Halleluja, slog sig en skogsduva ner i ett träd utanför fönstret. Den såg ut att titta in på oss där innanför? Inte förrän begravningsakten var nästan slut flög den sin kos, och trots att jag inte är vidskeplig alls kändes det fint att den satt där.
Kaffet efteråt var nästan generande trevligt. Prästen klämde i från tårna i minnesstundens avslutande psalm och vi skiljdes åt i ljust och vackert minne under eftermiddagens nästan bedövande solsken. Lilla Maria, vila i frid, sov i ro och allt man brukar säga. Ta hand om dig lägger jag till. För det känns mer “ullisar”.
Nästa gång vi befinner oss i en kyrka är det bröllop. Livets ytterligheter. Sorg och glädje. Men tårar, det blir det säkert då också…
Ta hand om er!
beklagar sorgen
tack
Varför ska det alltid vara så svårsjunget? Fel tonart och knepiga melodier.
just på begravningar är det förstås sorg och saknad som sitter i halsen och förstör sångrösten, men att det även i övriga kyrkliga sammanhang är klurigt att sjunga är lite märkligt.
Beklagar sorgen. Var själv påbegravning för ca 1,5 månad sen. E så fruktansvärt jobbigt. Känns som hjärtat stryps ihop, man får Inge luft o halsen värker.. Men sen efteråt känns allt så bra (så bra som det kan kännas), när man tagit sitt farväl.
tack! ja, jag tycker också att det oftast känns lite bättre efter en begravning än före. avslutet känns definitivt och därmed lättare att hantera. men det är klart, nästan alla de begravningar jag varit på har varit för mer eller mindre färdiglevda människor. det är “lättare” då inbillar jag mig…?
Beklagar sorgen!
Vad fint med duvan… det är nästan så man blir lite vidskeplig när sådant inträffar!
Kram!
tack!
ja, trots att jag inte tror på reinkarnation så… äh, ja du vet!
krams!