Modiga Malin Lernfelt är krönikör på GP:s ledarsida. Hon skriver provokativt och genomtänkt om vardagliga ämnen och jag läser (nästan) alltid hennes texter med en känsla av high-five. Idag var ämnet surrogatmödraskap och jag satt med näven i luften från ingress till punkt.
Den tv-dokumentär i ämnet jag för några veckor sedan fastnade framför handlade om en indisk surrogatklinik. Jag ömsom grät, ömsom morrade, ömsom förfasades. Att kalla kliniken “fabrik” ligger inte långt borta, och trots att jag VET att ALLT går att (be)visa i rörliga bilder vägrar jag tro nåt annat än att denna “industri” drivs mer av ekonomiskt vinstintresse än medkänsla för barnlösa.
Personligen har jag ingen erfarenhet av hur det känns att vilja men inte kunna få egna, biologiska barn. Däremot vet jag hur det känns att ha ett foster i min kropp. Jag anser därför att det, i de fall en surrogatkropp ska användas, är kvinnan med livmodern som bestämmer. UNDANTAGSLÖST. Oavsett överenskommelser, kontrakt och löften ska hon ALLTID ha sista ordet, och därmed också rätt att ändra sig.
Jag skulle här kunna snöa in på ytterligare förklaringar och brasklappar för det är ett känsligt ämne och jag vill undvika att såra, men jag nöjer mig med att lita på ert sunda och välvilliga förnuft! Det här inlägget handlar INTE om rätten till barn för de barnlösa, det handlar om rätten till barn för den som burit och fött fram det.
Jag har åtminstone erfarenhet av att få missfall efter missfall, även om det till slut gick bra. Surrogatmamma var just precis det steg vi aldrig kunde tänka oss att ta. Det fanns nog några till, jag tyckte min läkare var lite för snabb i vändningarna att skriva remiss till nån märklig behandling, har glömt vad. Vi hade andra vänner i samma veva som var med i den där missfallssvängen, och vi var nog rörande överens; det finns ingen självklar rätt till barn! Blir det inga så får man hitta ett annat sätt att leva än som förälder resten av livet. Utvikning från ämnet kanske, men jag håller fullt med dig, det måste vara kvinnan som bär fram barnet som har rätten på sin sida, först och främst!
du delar med dig av väldigt personliga saker Annaa och jag är hedrad av din ärlighet i mina nosar. jag blir alltid berörd av människors vardagsöden, och när det är personer jag känner och tycker om blir det stört omöjligt att inte oroa mig för att jag trampat på ömma tår. precis som du skriver är din utvikning off topic, men intressant. tack! – även för medhåll förstås.
svårt ämne, jag är kluven. Jag skulle vilja säga att ingen har “rätt” till ett barn, barnet har rätt till ett liv men varken den som “avlat” det eller “fött” det har någon självklar “rätt” eftersom det i mina ögon antyder nån slags ägandeskap.
En SKYLDIGHET har de däremot, att se till att barnet får ett liv, och då ett liv präglat av respekt och möjlighet att utveckla sin egen person.
Eftersom jag är positiv till ägg/spermadonation och kan tänka mig att göra det själv och eftersom jag varit “i svängen” så tror jag att jag att mina erfarenheter gjort att jag kan separera på “produktionen” av ett barn och “barnet”, barnet hör hemma hos sina föräldrar och förälder blir man inte bara för att man tillhandahållit ett ägg, en spermie eller en livmoder…
Jag har i min absoluta närhet människor där surrogatmöderskap under ordnade former skulle ha varit en framkomlig väg där mamman skulle sluppit riskera sitt eget liv för att få ett biologiskt barn, jag tycker det är synd att det inte är en möjlighet i Sverige för dem som faktiskt behöver det.
visst är det svårt, och som jag skrev i min ingress på FB är det läskigt att tala om rätt när det kan bli så fel. det jag vill lyfta fram i detta inlägg är min åsikt kring surrogatmödraskap, och den vidare diskussionen kring “rätt” till föräldraskap låter jag föras av dem som har bättre kunskap/erfarenhet av saken.
även du berättar om en mycket personlig händelse och jag sörjer med dina vänner. det måste vara ett fasansfullt öde att behöva välja mellan sin egen säkerhet och ett efterlängtat barn.
en sak du skriver om håller jag inte riktigt med om. jag anser nämligen att en människa som, oavsett orsak, väljer att adoptera bort sitt barn ska ges möjlighet att ta kontakt. barnet får själv, när så skulle bli aktuellt och är möjligt, naturligtvis bestämma hur det vill göra.
usch nu trampar jag kanske i getingboet…
krams!
har alltid vart emot detta med surrogatmammor. Av den enkla anledningen att det ofta kan sluta i katastrof för den som burit på barnet.
Har ju själv burit på barn två gånger ( om man inte räknar in alla missfall innan vi fick ettan). Jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle lämnat över barnen till någon. Nu ville jag visserligen ha mina barn och dem “tillhör” mig och maken.
Men oavsett vems ägg som ligger i magen är det ju den som bär på barnet som bildar band. Jag tror att dem flesta ångrar sig!
Men samtidigt är jag kluven. För det finns dem som älskar detta och gärna hjälper andra. Men det måste finnas regler som skyddar den som bär på barnet.
Är inte nån expert utan detta är bara mina egna tankar och jag är inte så grymt insatt.
när det gäller surrogatföräldraskap har jag alltid vacklat i min åsikt. jag är nämligen övertygad om att det finns många fall av positiva utfall och erfarenheter, men ett endaste fall av motsatsen skulle göra hela verksamheten ovärdig.
det känns som att din kommentar är en fortsatt diskussion av mitt inlägg så jag behöver inte tillägga så mycket. vi verkar tycka ungefär lika samma!
ja jag tror nog vi tycker samma lika här 🙂 Jag är inte helt emot men ändå! Svåra frågor som är svåra att tackla tycker jag.
känsligt ämne det där men väldigt intressant att läsa om!
ang. HTKAF så är de som sagt inte jätte lekvänliga, men fungerar ett par timmar när de små kan få var lite extra fina ibland 😉
blusen däremot fungerar fin fint för lek 🙂
kram!
känsligt och därmed svårt. men viktigt tycker jag. särskilt i en framtid med fler och välkomnade “annorlunda” föräldraskap (ex regnbågsfamiljer).
Lång time.. No reading..
Först av allt, vilka sötnosar ni har. Lilla “storasyster”, är ju en “cyberunge”, som gjort avtryck i mig, så även om jag sällan skriver, nu mer så tänker jag ofta på henne. Lilla söta hon.
Självklart har surrogatmamman alltid vetorätt. Hennes själ och hjärta kan omöjligt veta vad som händer rent känslomässigt under graviditet och förlossning.
Om dessa “surrogatfabriker” tycker jag.. Väldigt illa. Som vanligt startar profithungriga människor “bizznizz” av människors fattigdom och olycka. Som vanligt “ler munnar” om hur bra allt funkar. Det är bara det att deras ögon avslöjar dem. Dollarstecknen i det ena partens ögon och bottenlös sorg i den andra partens ögon.
Och profitörerna tar inget ansvar för de fall där det inte funkar. Tuff shit.. Liksom. Människor som blir fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt skadade är inte deras sak. Tycker de iaf. Själv vill jag bara spy på kommercialismen emellanåt, typ vid så´na här tillfällen tex.
Jag har själv “längtat barn” under 10 års tid. ALDRIG skulle det försvävat mig att “hyra” någon kvinnas mage. Däremot har jag varit så lyckligt lottad att jag redan när jag väldigt ung hade bestämt mig för adoption. Min “resa” till att få fler barn var inte svår eller lång, rent känslomässigt. Ett av mina barn har legat under mitt hjärta. De andra 2 har jag låtit växa i mitt hjärta. Som en kloking sagt: “Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod”.
Nu vet jag att jag, som sagt är lyckligt lottad, mitt hjärta fanns inte i fertilitetsvärlden. Däremot vill jag hylla alla de som går igenom eld och vatten för att få bli föräldrar. Det är en tuff resa. Någon som inte varit i situationen kan INTE förstå sorgen och längtan. Jag vet att man är beredd till vad som helst för att få ett barn. Och jag dömmer ingen av alla dessa föräldrar som genom sin längtan ta mindre kloka beslut, som att anlita en surrogatmamma tex.
Näee.. Jag bara fördömmer de människor som profiterar på andra människors olycka.. Så det så!
Pok
Mallaeldaruppsigbralla
först. som jag saknat dig Malla!! jag tänker på dig ofta och hur stort stöd du var för mig när jag hade det besvärligt. du finns för alltid i mitt hjärta, väl bevarad!
sen. som vanligt verkar vi tycka och tänka ungefär likadant, särskilt i svåra och känsliga ämnen. du skriver ofta sånt jag tänker men inte kan uttrycka. i detta fall bidrar du också med din personliga historia som förstärker både dina argument (om man nu kan tala om såna i såna här fall?) och förståelsen för ditt resonemang. jag har, som jag nämnt, ingen egen erfarenhet av tragedin att tröstlöst längta men har naturligtvis vänner som drabbats mer eller mindre hårt. att läsa det du skriver stärker min tro på mänskligheten, tack för att du tog dig tid för mig – igen!
krams!!
ps. har du kanske nån mer personlig epostadress det går att nå dig på?
En kvinnans rätt tills sin livmoder borde också inbegripa kvinnans rätt att föda någon annans barn. Inget får och ska någonsin göras på något vis som inte är frivilligt. Oavsett om det handlar om att föda ett barn, eller göra abort eller adoptera eller låna ut sin livmoder.
Jag håller med Marina om att vi har inte rätt till våra barn, de har en rätt till föräldrar. En förälder är den som är förälder, det har ingen med gener eller livmoder att göra.
nu börjar det bli tomt i skallen på mig och all form av vältalighet försvinner med grusiga ögon. så/men. trots en smula utvik från ämnet hojtar jag, väl talat!
Nja, jag håller nog inte med om att rätten till abort är en utvikning från ämnet.
Jag har också väldigt svårt att se att (så länge frivillighetskravet är tillgodosett, men det gäller ju både ock) någon större skillnad på adoption och surrogatmödraskap gällande de anknytningskänslor som flera använt som argument.
utvikning enbart sett till rubriken, nä, men abort har (lyckligtvis) inte så mycket med surrogatmammor att göra!
om jag tolkar dig rätt tycker vi samma sak. det var därför mitt svar blev så kortfattat. det blev istället en omskrivning av det så populära “word” 🙂
“det finns ingen självklar rätt till barn! Blir det inga så får man hitta ett annat sätt att leva än som förälder resten av livet. Utvikning från ämnet kanske, men jag håller fullt med dig, det måste vara kvinnan som bär fram barnet som har rätten på sin sida, först och främst!”
citerar Anna M och instämmer helt och hållet!
🙂