Babsans begravningsakt idag var en av de finaste jag varit på. Personlig och vacker. Och hemsk naturligtvis. Familjen som tröstar vid båren, kramar varandra och lider. Det känns som vi tränger oss på i deras saknad, i deras hopplöshet.
Som icke troende känns det skönt med ett borgerligt farväl, framförallt därför att dessa enligt min erfarenhet alltid är utan besökarnas medverkan. Att låta rösten staka sig igenom och försvinna i hur vackra psalmer som helst är jobbigt. Energin tar slut ändå, alla tårar som faller och alla som hålls tillbaka. All sorg. All kollektiv förtvivlan.
En medelåldersung människa har lämnat oss. Du fattas oss på så många vis, lilla härliga Barbro.
Medelåldersung låter just för ung för att lämna det här livet. Vill själv, om jag har hyfsad hälsa och förståndet någotsånär i behåll, leva ett 30-tal år till. Kan vara lagom tycker jag. 😉
Anmaja
några år äldre än dig gissar jag, men ja, på tok för ungt.
tyvärr känns det inte ovanligt att det är just innan – eller precis efter – pensionering som döden slår till. oväntat, och på så många vis orättvist.
Jag tycker just det religiösa inslaget när man begraver folk som inte varit utövande eller ens aktivt troende är det som stör mest.
Men nog kan det förekomma medverkan av gäster även på borgerliga begravningar? På Makens begravning sjöns det Internationalen så taket höll på att lyfta sig i kapellet. Många starka och bra röster som faktiskt verkade gilla att få klämma i tillsammans med någonting. Även de som inte var “troende”.
ja visst känns det konstigt? just den entrepenör som höll i ceremonin idag är otroligt duktig. han har stor erfarenhet, värdighet och utstrålar ett “prästlikt” lugn.
lyckligtvis har jag ännu inte så stor erfarenhet av begravningar, profana eller ej, så jag utgick bara från empiri. när det gäller psalmer är det ofta den låga igenkänninghetsfaktorn (i kombination med svår tonart för en som redan innan är spänd och i obalans) som medverkar till känslan av “jobbigt”, möjligen i en del fall också det opersonliga inlsaget. därför hade jag mer än gärna sjungit med i ett så personligt musikval som det på din Makes begravning – trots att jag som du vet inte är mer troende till den visan än till Gud!
Ja du har rätt, psalmsången är ofta bedrövlig på begravningar och det har sina orsaker. På Mannens begraving var det också solosång av en Taubelåt men jag tror många hade velat klämma in i refrängen på den också!
Beklagar sorgen. ♥
tack snälla du.
Tack Ullis, det var fint och på precisen beskrivet hur det kändes och var.
I dag ska jag besöka Roger och titta på alla Barbros tomtar… för alla kommer nog aldrig mer upp!
är ju för sent att hälsa nu, men jag hoppas ni hade “trevligt” – eller va fan man nu säger…
Hu… Nu började jag gråta. (50% ditt inlägg, 50% sömnlös natt) Jag har bara varit på en begravning i mitt liv, och den var inte heller kyrklig. En väninnas mamma hade gått bort, bara 51 år gammal.. ung… Jag tyckte det gick rätt bra… Trots att hon betytt väldigt mycket för mig… Till det var dags att lägga blomman på kistan… Då bara brast det… Tror inte jag har gråtit så mycket sen jag var spädbarn. Jag grät mer, än hennes egna tre barn gjorde. Och jag håller med.. Vågar knappt tänka på hur det hade varit i en kyrka med psalmer och allt. Hu!.
Beklagar sorgen.
Svar: Trots att jag höll på att svimma av febern, så var det bara vanlig halsfluss, som inte ens krävde med meducin än Ipren och halstabletter… Och MASSOR av vatten… Men den kvällen jag hade 40,1 så kunde jag inte ens ta mig upp i sängen, utan fick sova i soffan. På morgonen vaknade jag med 39,6. Har inte haft så hög feber sen jag var barn. Men nu är jag nästan helt återställd =)
tack gulliga du. det var inte meningen att göra dig lessen, särskilt inte när du är så dålig redan. förlåt!
när det gäller din egen upplevelse gissar jag att det nog inte är nån ovanlig reaktion. första begravningen är för dom allra flesta en otäck upplevelse. jag hade “turen” att på min premiärbegravning övervara akten för en person som inte var mig så väldigt nära.
en av de viktigaste delarna till en kyrklig begravning – som ju oftast är mer högtravande och tung – tycker jag är kaffet efteråt: då får man prata av sig. minnas tillsammans. ofta t o m skratta tillsammans. en väl så viktig del i sorgarbetet.
ang din sjukdom. nä så hög feber är verkligt ovanlig på vuxna människor. det var därför jag blidde så extra orolig för dig! skönt att du kryat dig lite nu. fortsätt med vattnet, och skäm bort dig med gos från B. endorfin är säkert bra medusin!
krams!