Jag kommer aldrig att vänja mig. Att försiktigt hålla mitt förtvivlade barn i famnen (inte för hårt för nejnej hon vill absolut inte vara nära) utan minsta möjlighet att trösta. Måste vara lugn fastän mitt hjärta bankar, alla instinkter vrålar HJÄLP HENNE men jag vet att jag inte kan. EmmaLi jämrar och värjer sig, gnyr och vill tillbaka i sängen, rullar ihop sig under täcket. Ligger i fosterställning. AJ. Skriker tyst. Inte i magen. Hon mumlar skräckslaget innan hon på en sekund slappnar under min hand och drar i nästa andetag djupa lugna stockar. Hon snarkar och ansiktet är så fridfullt som bara en sovandes kan vara.
Å det var bland det värsta men det går över.
Men när?
lider med dig, det är galet jobbigt att bevittna 🙁 Det togs upp på det stora sömnseminariet som anordnades i Malmö som jag var på och dom “tröstade” med att såvitt de kan bedöma så har barnet inga som helst minnen om det inte vaknar under attacken eftersom nattskräck kommer under fas 3 (eller var det fyra??) sömn och då sover man så djupt att man inte minns drömmar… Att finnas jämte henne OM hon skulle vakna är såklart en jättebra grej!
Gullig du är Marina, tack för omtanken!
Det är det där “såvitt de kan bedöma inte minnas” som inte tröstar så mycket tycker jag…
Alltså, de menade nog mest att de inte har tillräckligt mycket underlag för att säga med SÄKERHET att INGA barn minns, det är ju kanske inte det lättaste att hitta undersökningobjekt i stor skala… De barn som legat inne på sömnkliniken och utretts för nattskräck hade (vad jag minns nu) alla sina attacker i den djupaste delen av sömnen. Det som kunde påverka var att denna då inte blev lika avkopplande så barnen kunde verka trötta på dagen trots att de sovit mycket.
Usch ja.. som vanligt är känslan av maktlöshet den allra värsta när det kommer till ens barn..
Jaaa 🙁 å den blir inte direkt lättare med tiden heller… mjau!
Ujja. Var på en föreläsning om barn och sömn i torsdags och den barnpsykologen pratade om just nattskräck. Hon betonade vikten i att låta barnet ligga kvar i sin säng och att det tröstande inslaget skulle vara din röst. Forskning (om man nu ska tro på sådant) visar att barnet då fortare kommer ur tillståndet. Sen varnade hon för alla fel i den information som finns på internet och sa att det är bättre att kontakta en barnpsykolog. *tipsar* Om ni inte redan hört det vill säga.
stor styrke kram!
Hade såå gärna velat gå på såna här föreläsningar/seminarier! Den barnpsykolog jag varit i kontakt med tidigare (som jobbar på vårt BVC) fick jag tyvärr verkligen inget förtroende för. Jag är inte så mycket för KBT-psykologi, vill ha mer direkta tips, råd och handledning och det kunde han inte ge. Så. Om du minns några specifika exempel på felaktigheter skulle jag blir megajätteglad för ett mail (eller en kommentar här)!