Om våra barn bara haft en förälder (och den inte varit jag) hade dom troligen fått använda napp och blöja tills dom självmant slutar, burits omkring på hela dagarna och blivit matade, påklädda och erbjudna välling (i nappflaska) tills dom börjar skolan*. Ja. Det känns ofta som att jag jobbar i motvind. Å andra sidan är väl motsatser varandras pusselbit. Och den enas utmaningar blir den andres ursäkt att låta bli…
Rubriken då? Tja. Åsikt lika med ork, antar jag 😉 Rom byggdes inte på en dag. Men stan byggde sig inte själv heller!
Tjenixen!
* de hade däremot alltid haft rena kläder och mat i magen!
Dt där hade jag kunnat skrivit. Phju säger jag..
Kram
Känner igen det!
Liw och Alexandra: haha! om ni anar så skönt att läsa era kommentarer!!
Egentligen finns inget att kommentera för precis SÅ är det!
…att vi alla kvinnor faller i den typiska martyr- och pedagogfällan menar du? 🙂
Det låter som om du bor ihop med mig 😉 förutom det där med välling då, byt ut det till ammar så 😀
Men så blev det ju så, V SLUTADE faktiskt själv, med napp och blöja, utan strid, utan nånting, bara “jag har slutat nu” och så var det med det. I princip torr direkt, nån enstaka “jag hinner inte för jag leker”-olycka, thats it.
Burits omkring, jo men visst, (men så har jag ju inte dina ryggproblem) men om jag nu kan varför ska jag neka dem att bli burna “bara för att”? Kan barn bli bortskämda med fysisk närhet eller av vilken anledning ska man neka, om man nu inte får ont själv?
Matade? Jo, om jag bara FICK mata den killen skulle mitt liv bli enklare *himlar* han är fasen envisare än sin morsa!
Min filosofi är helt enkelt att inte göra saker mer komplicerade än de är, jag tror att vi väldigt lätt hamnar i lägen när vi gör saker vi tror att vi måste fast vi inte helt vet varför vi tror just så, “man” ska / ska inte, typ, synd, för det kan ju vara så mycket roligare att bara våga säga JA till barnen ;)Den mesta uppfostran är ändå ogjord när de hamnar i tonåren och får kompisar vars inflytande är större än det vi någonsin kan komma att ha, då gäller att ha gett dem en bra självkänsla, då står de pall, det är liksom bara det som räknas – tycker jag – i slutändan. *provocerar lite, flåt*
Jag känner mig inte det minsta provocerad utan svarar glatt:
Jo jag vet. Du frågade ju mig en gång om det inte var dags för Milla att sluta med välling… Jag valde, som du kanske minns, att inte dra några paralleller 🙂 Det är inte så att jag har något emot den ganska mysiga kvällsrutinen eller tycker att välling är en dålig sak, jag tycker bara det är synd att den ska drickas i nappflaska (plaster osv)!
Det är klart att alla ungar slutar med blöja, nångång, men jag är för snål/miljömedveten för att inte vilja hjälpa mina på traven! Vi föräldrar ska ju lyssna på våra ungar i alla möjliga sammanhang, varför då inte också i detta? I de flesta länder i världen har inte tvååringar blöja (eller knappt ens ettåringar). Det är ett enormt resursslöseri att tillverka och transportera nåt som egentligen inte behövs. Å nu provocerar jag!
Nappar är desto svårare. Beroende på hur stort trygghetsberoende den (eller snuttfiltar el dylikt) har skapat tycker jag att barnet själv – när så är nödvändigt och möljigt – ska få vara delaktig i beslutet att lägga bort dom. Det är i mina ögon rätt tokigt att en fyra-femåring har napp, men vem är jag att döma utan att veta orsakerna till att den sitter där… det finns kosmetiska anledningar till att låta bli napp (när barnet blivit större), men det finns (/kan finnas) många andra anledningar till att inte bråka om saken.
I vår familj kan vi (due to fysiska förutsättningar) tyvärr inte vänja våra ungar vid att bäras, och därmed är alla närhetsargument bortkastade 🙁
Nädu! Den gubben går inte! Inget barn är envisare än sin förälder. Däremot kan det finnas anledningar till att föräldern ger med sig (valda strider, etc)!
Det sista du skriver om har vi pratat om ganska många gånger. Personligen är jag ingen människa som gör saker “för att man ska” – mitt kontrollbehov är inte styrt av andras regler och åsikter, bara mina egna! – så jag har svårt att förstå att det skulle kunna vara ett problem att vilja ha rutiner och “regler”? Genom att försöka göra våra döttrar säkra på sin omvärld hoppas jag också göra dem säkra på sig själva! Det är klart att det inte är så enkelt att Emmi blir en stark person av att kunna gå på toaletten själv när hon är treåetthalvt, men många bäckar små?!
En sak gör att Mattias och jag, trots ur-inläggets negativa klang, kämpar åt samma håll. Vi vill göra det så lätt som möjligt, för alla! Rutiner skapar trygghet som skapar möjlighet att frångå rutinerna utan att skapa kaos. Det kan vara enkla grejer som att vi vet t ex när dom är hungriga och trötta, men det kan också vara lurigare saker som att vi vet att en barnvakt (troligen) inte har svårt att passa våra barn!
Slutligen. Jag har en del undringar och funderingar kring det där att säga JA till sina barn också, men jag väntar med att dra igång det hamsterhjulet 🙂
Krams!
Ska försöka skriva kort – läs in en vänlig ton i min text 😉
Jag har funderat en del, på sista tiden, och jag tror att vårt föräldrarskap formas väldigt mycket av vilket temperament vårt första barn råkar få. Jag tänkte mycket som du, kring rutiner, vad som är viktigt (att de kan “uppföra sig”), hur vi ville ha det – jag tyckte tom att AW (*skäms*) hade en del vettigt att säga… Men så kom V. Han höll inte med kan vi säga :-s Så då ändrades mitt sätt att se på föräldrarskap och vad som är viktigt, hyfsat drastiskt kan man säga. Efter att nu ha fått A så inser jag ju att om jag fått honom först hade mina principer “hållt” – han är ett nöjt och glatt barn som lätt inordnar sig efter omgivningen, hade jag bestämt att han ska sova klockan 10 och klockan 15 hade jag säkert fått honom till det med minimalt med övertalning, och så hade jag slagit mig för bröstet och tyckt att jag var en supermorsa som hade svaret på gåtan *himlar* Nåja. Nu vet jag ju att det inte är så. Och jag vet exakt hur extremt olika två syskon kan vara och vilken utmaning det är för mig att vara två helt olika föräldrar… beroende på vilket barn jag ska möta… Tyvärr är det ju lillebror som får stå tillbaka, för han gör ju det, står tillbaka, och är nöjd… sorgligt, egentligen. (eller inte? om han nu inte “lider” av det?)
Jag tror att det är svårt att INTE styras av samhällets normer, att inte känna trycket från “andra”, jag gör det ständigt (eftersom jag har ett barn som så att säga inte inordnar sig eller “uppför sig”), det är TUNGT att se andras sura blickar och höra kommentarer, när JAG VET att han faktiskt försökt, och – i förhållande till sin egen förmåga – lyckats bra. Det är som att sucka åt ett barn som inte kan gå mer än 5 steg när det är 2… , det skulle ju ingen göra? Men när det gäller de sociala förmågorna är det okej att ondgöra sig? (barn utvecklas olika, han demonstrerade just igår för sina fröknar att ett 1.30 högt stängsel inte är något problem att ta sig över om man är 1.10 lång… men sitta still i en samling, DET är en uppgift för svår att bemästra).
Så – vad är då självkänsla och hur ger vi den till våra barn? För mig är det att de ska veta att de är bra, som sig själva, att deras egenskaper är viktiga och värdefulla (om än olika), att det inte är “fel” att vara som man är, att man inte behöver ändra på sig, att man duger, man behöver lära sig läsa av sociala situationer och kunna anpassa sig till dem, men det ska vara av fritt val, för att de förstår varför, och för mig kommer det först nu, i skolåldern.
Så, vad är då att “lyssna” på sina ungar? Är det med automatik att ta bort blöjan så fort som möjligt eller är det att känna in när just DETTA barn är redo? Jag har flera kompisar som EC-ar sina ungar och det fungerar för dem – ibland, det hade nog fungerat på A men aldrig på V (jag gissar att A slutar med blöja långt tidigare än V gjorde). Barn är olika och behöver olika. (och det finns ju tygblöjor 😉 och på tal om resursslöseri – har du köpt nån menskopp än? *lol* bindor och tamponger är inte helt resurssnåla de heller).
Närheten då, jo, jag vet ju att du inte KAN bära så du får ju ge närhet på andra sätt, att bära är ju inte direkt det enda sättet, men för mig som kan är det ju ett bra sätt att göra två flugor på smällen och bära t.ex. när jag ska förflytta mig och då tillgodose närhetsbehovet samtidigt så “slipper” vi det sedan? U c what I mean?
Nu blev det en roman i alla fall *måste träna på att bli kortfattad* Sorry. Men KRAM!
Vet du vännen, jag skulle vilja dela med mig lite av min ibland besvärligt obrydda självkänsla så du inte behöver känna att du måste försvara dina val och din fina unge! V är en superkille! Hur coolt är inte det att han kan klättra över ett staket? Han är grymt duktig! Och sitta still? Det KAN ju bli ett problem (typ i sin klass) men sålänge han får stöd och hjälp att låta bli att “störa” de andra barnen så är det väl inte hela världen att han skuttar lite? Han kan väl skutta nån annanstans än just vid barnen som har samling?
Jag blir så ledsen varje gång jag hör att du känner att du får arga blickar. Beroende på situation (du vet vad jag tycker om högljudda gäster på restaurang t ex, oavsett barn eller vuxna 😉 tycker jag du ska sträcka på ryggen, för jag gissar A hänger i sele på magen, och låta bli att känna några blickar. Eller åtminstone tänka så här: det KAN vara såhär att blickarna är av “medlidande” eller förståelse. De KAN vara av omtanke och igenkännande. DOM blickarna tycker jag du ska ta åt dig, och bli stärkt av!
KRAMS!!
ps. jag är miljöbov och vräker ut hormoner i naturen så jag behöver varken tampong, kopp eller binda… och närhet? jaa! jag tror jag kramar och gosar och myser minst lika mycket med mina ungar som alla andra! eller mer? jag har bara fått hitta andra tillfällen än just när jag är upptagen med annat och inte kan bära dem 🙂
Tack du fina! Jo, jag vet, men det är så svårt, för jag VET ju att så många INTE har gått i mina skor och tycker att jag bara är en slapp förälder som inte har pli på min unge… (och det är ju just, det, att det ÄR ett problem att han skuttar, tycker “alla”, typ, sorgligt men sant, men jag ska träna mig på att räta på ryggen, lovar!
Och så hoppas jag att vi båda klarar av att vara just dom föräldrar som just våra barn behöver 🙂
Japp, precis så! Sorgligt men sant…papporna kan också men vi kanske skämmer bort dom för mycket så de tar saker och ting för givna. Så är det här iaf….
I vårt fall är det nog så att vi skämmer bort varann… vi såattsäga delar på uppgifterna. På gott, eller ont 😉
Anar jag en anings trötthet i ditt inlägg? 😉 Det rer sig, som en vän till mig brukar säga. Tjejerna kommer fixa det. 🙂
Hmm.. syntes det? Klart dom gör!
Krams!
Här håller jag med Marina väldigt mycket.Vi fick t ex utstå en del kritik för att vi körde omkring barnen i kärra (som man sa i Göteborg på 90-talet) länge. Men jisses! Vi hade ju ingen bil, jag cyklade inte ens, allt vi gjorde företogs till fots. VARFÖR i himmelens namn skulle jag för den goda sakens skull dra omkring med tre små barn till fots när det gick fortare om så många som man orkade åkte?? De gick minsann mer än de flesta barn ändå. Jag fixade mina dagar sista året innan Pojken började dagis tack vare rutiner med kärran och sovstund på ett organisationskansli i densamma. Skulle jag följt PRINCIPEN att barn ska gå själva så tidigt som möjligt hade vi knappt hunnit hemifrån innan det var dags att hämta de stora på dagis.
Blöjor slutade flickorna med för tidigt. Fan så mycket enklare det varit om de haft blöjor åtminstone ett halvår till. Men där följde vi gemensamt PRINCIPEN. Pojken gillade inte den, han gillade sina blöjor. Tills han en dag kom hem utan från dagis med kommentaren “blöjorna var ju slut”. Inte en droppe kiss någon gång någonstans, utom en gång när han var sjuk.
Nappar blev det olika med. Flaskor också. För Äldstas del var det nappflaskan helt enkelt enda möjligheten att få i henne nog mycket kalcium eftersom hon var mjölkproteinallergisk. Hon försökte dricka de sojadrycker som fanns då i mugg, men tyckte bara allt var äckligt. Spela roll HUR hon fick i sig sojavällingen och hur länge – tills hon var sju – bara hon nu fick det.
Pojken var stor för sin ålder. Men så länge jag orkade tog jag emot honom i famnen när han klättrade ned från sin loftsäng och bar honom ut i soffan. Det sista halvåret i smyg för flickorna. Då var han nog åtta.
Däremot var alla barn, hårt drillade i att inte springa själva i varuhus. Pojke i kärra eller varuvagn, en flicka på var sida. Det sitter i så hårt att när Mellan och jag är och handlar och jag tar en vagn så kommer hon automatiskt stickande med sin hand och tar tag i vagnen. 20½ år gammal!
Vi bor i en stad så liten att Maali med lätthet kan promenera dit vi ska! Principen att barn “ska” gå tidigt har jag aldrig hört talas om, däremot tycker jag det verkar galet att gång efter annan trycka ner dem i en vagn för att det är enklare för föräldrarna? Men, var och en lever sitt liv som det är enklast för den!
Klart att jag många gånger (särskilt de båda senaste somrarna) faktiskt allvarligt funderade på att fråga EmmaLi om hon kunnat tänka sig börja med blöjor igen. Men nä. Snål och miljöekonomisk försökte jag fokusera på det positiva. Korkat? Tja. Kanske. Men nån princip handlade det aldrig om.
Välling är – om jag förstår det rätt – en riktigt bra och svensk uppfinning. Men. Jag har av nån, t o m för mig själv korkad, anledning aversion mot nappflaskor. Kanske är det nåt tandläkartugg som nån gång undermedvetet fastnat? Och viktigt i sammanhanget är, jag har inget emot att andras kiddisar dricker både välling och vatten i nappflaska!! Det kanske kan placeras i samma märkliga fack som att jag själv verkligen avskyr att äta med för stor matsked…? Och där är en av orsakerna till att soppa sällan står på menyn hos oss 🙂
Ang nappar och lyfta/bära, se mitt svar till Marina!
Det sista du skriver, tjohoo! Det där är sånt som enligt mig handlar om en vill-inte-att-nån-ska-tycka-illa-om-mina-barn-känsla! Jag själv har svårt för barn som “stör” på “fel” ställe (det blir en alltför lång diskussion att ta upp var “fel” är, och hur “stör” uppkommer, så jag lämnar det därhän) och vill därför såklart inte att mina egna små ungar ska bli såna som jag själv kunde ha retat mig på. För ja, jag tycker att det finns ställen där barn lämpar sig bättre eller sämre. Precis som gäller med nästan alla sorters människor och situationer i livet.
Krams!
Vill bara 😉 du vet 😉 Välling är inte alls nån superuppfinning, *varning för amningsfanatism* utan möjligtvis en ersättning för bröstmjölk att användas av de som faktiskt inte kan amma (eller av andra hälsoskäl, se ovan), övriga barn mår faktiskt bättre av att få bröstmjölk (och JO, bröstmjölk innehåller massor av näring, även efter 6 månader, och efter ett år och efter två…) Jag förvånas ständigt över att det är “äckligt” att en 2-åring ammas men inte “äckligt” att den dricker välling i nappflaska? same same, välling är ok så länge du annars hade ammat, sedan ska det ju ersättas av “riktig” mat. T.ex. Gröt. Men det är klart, det är ju enklare att bara skaka en flaska och ge barnet – om man råkar vara lat då… 😉
Välling är skapat av producenterna och dom är VÄDLIGT duktiga på att intala föräldrar att välling är absolut nödvändigt i alla barns kost, tyvärr hänger många bvc på okritiskt…
Nja. Gröt har väldigt låg mysfaktor på kvällen i soffan innan tandborstning 😉
Och för att poängtera: jag tycker det är lika “tokigt” att amma en tvååring (från bröstet) som att ge det nappflaska. Men vad jag vill göra med egna barn och andra med sina är helt olika saker! Och jag skulle aldrig få för mig att kritisera någons val. Iaf inte högt ;p
Ja visst är den bilden häftig när Leia sniffar blommor? En kompis tog den med iphonen. Himla fin. 🙂
Stor kram igen.
Hej,
Hoppas allt är bra! Du var med i en tävling (http://annlouise-sjostrom.com/2011/may/tavlingsdax.html) på min blogg. Vinnaren som drogs först hörde inte av sig så jag behövde dra en ny och det blev du. 😀 Grattis!!!
Mejla mig (annlouisesj@hotmail.com) din hemadress (gärna så fort du bara kan) så kommer vinsten på posten.
Hls Ann-Louise
En mycket intressant diskussion som jag just nu inte har tid att läsa igenom.
Men.
De flesta barn blir bra i slutändan, hur man än gör. Tutte, flaska, napp, tumme, blöja, vagn och jag kan idag inte minnas exakt hur vi gjorde, men jag har inget som helst minne av att det var någon som helst svårighet med vare sig det ena eller det andra (ja, bortsett från barn nr 3 som inte gjorde en bokstav lika som sina äldre syskon då..). Maken och jag gjorde väl inte lika i det rent praktiska hanterandet av ungarna, men det spelade ingen större roll för slutresultatet. Idag är de i övre tonåren, de är fantastiska ungdomar alla tre, helt olika varandra, men med ett gemensamt; de kan ta vara på sig själva mer än väl och de är ärliga och uppriktiga mot oss päron.
Maken sa att “vi har nu vikt pappersflygplanen och nu får vi låta dem flyga fritt”.
Sv. Och jooo, man kan mycket väl bli besviken på East, det gäller att veta vad som är bra och vad som inte är det…
Du har så rätt att jag känner mig fånig. Men det är oftast lättare att vara efterklok efteråt… typ 🙂
Hm utan att gå för djupt in på saker kan jag säga att här hemma hade inget funkat alls utan mig. Latheten tar över och barnen hade väl fått göra lite vad som om inte jag fanns vissa stunder!
Det är väl som Anne skriver: det blir folk av dom flesta 🙂 men, det blir kanske bättre eller sämre folk 😀
Oj vilket intressant inlägg och vad alla mammor har olika uppfattningar /uppfostran o regler i sitt eget näste!
Spontant så känner jag att jag är väldigt glad över att jag o C är samspelta gällande uppfostran och det är i grund o botten viktigast i det långa loppet när man tänker på tryggheten /reglerna o veta vad som är är rätt o fel ,iallafall enligt mig
E fick “själv”( el mamma råkade ju tappa bort den , men men ) bestämma när han skulle sluta med napp o blöjan tog en etapp i taget men med lite påtrycknngar ifrån oss päron.
Vällingen kommer ja ej ihåg när han slutade med men antar att det var rätt så längesen =)
Kram!
Du träffar spikhuvudet med en slägga Louise!
Alltså. Egentligen har ju Mattias och jag exakt samma åsikter om hur vi ska göra också, våra värderingar och nivåer är ju på samma nivå! Det är bara det att jag känner av vissa uppförsbackar mer, och han känner av andra… om du förstår hur jag lite kryptiskt menar?
Krams!
Klart att det är så, så har nog alla även om man kanske inte alltid erkänner det högt..
Men ni är iallafall underbara alla 4!
Kram
Maken och jag konstaterade tidigt att “vi är lika bra, fast på olika vis” Vilket ju ockå innebär att vi någonstans tror att vi kompletterar varandra även om vi bägge kan bli väldans frustrerade över den andres sätt att göra saker och prioritera!
Det vi har gemensamt är att vi bägge är dåliga på direkt barnanpassade aktiviteter. JAg är något bättre än maken om jag får sällskap.
Vi lever ju enligt principen att allt funkar och om det inte gör det så får vi väl revidera planen. (och minimera konflikterna, även om jag just nu inte lever upp till min princip att bara ta konflikter som jag tycker är viktiga) Det mesta funkar faktiskt! (Tack Nintendo DS!) Sonen har befnnit sig i massa situationer som inte är barnanpassade och oftast funkar det faktiskt. Och eftersom vänner som varit med oss i dessa situationer inte gillar barn, men faktiskt gillar Melker så tror vi att det inte bara är vi som tycker att det funkat. (Återigen: TACK Nintendo DS!)
Vad gäller vagnen tror jag det är lättare att skippa den tidigt med första barnet, eftersom det då finns en vagn med för nödsituationer/något att hålla i. Jag tror på något vis inte att du kommer att gå överallt/var som helst utan vagn när milla är dryga två. *ler*
Men götapetter! Den här kommentaren hade jag kunnat skriva! Särskilt det där att vara lika bra fast olika. Och att vi i möjligaste mån förebereder oss minutiöst för att undvika kaos (en gammal eller nyare iPhone funkar nog lika bra som Nintendo DS tror jag 😉
Ehum… hehe, jag tror du gissar helt rätt när det gäller promenixa med Millan 😀 å andra sidan började jag gå med Emmi hem från förskolan (utan vagn, jag gick direkt från bussen från jobbet) innan hon var två men ujuj det kunde ju ta 40 minuter att ta sig hem då! Och sen hade jag ju (som du skriver) Phil&Ted:en som säkerhet över hela sommaren – och även om den mycket sällan användes som annat än singelvagn så var säkerheten tillräcklig för att jag skulle våga ge mig ut på längre promenader och äventyr!
Du gav mig en utmaning nu ;p *gilla*
Och även nu med singelvagn har du dels lastmöjligheten i vagnen och dels möjligheten att om det blir kris/bråttom/ösregn i fel kläder att sätta dem båda där och gå raskt.
Vi hade ju lite längre till vår förra förskola och det hände mer än en gång att vi gick hem. Dit var dock inte ett alternativ med tid att passa. Då behövdes vagnen. Nu är den i princip utfasad, men fortfarande kvar över denna sommaren eftersom ungen ju fortfarande kan tänka sig att sova i den och då är den himla bra på kvällsaktiviteter eftersom vi då kan roa oss när Melker sover. (Jag gillar inte att cykla och gillar ännu mindre att ha Melker i cykelsitsen om jag druckit några glas vin)