Vi tillbringade gårdagskvällen hemma i soffan, framför Philip som bl a erbjöd en oväntat kompetent Mickey Rourke i the Wrestler. Halvvägs in i filmen lystes plötsligt allt upp av blinkande blåljus. En brandbil. På gatan utanför. Först hann jag tänka – och Mattias säga högt – “den har såklart kört fel” men nä jag vågade inte chansa. Öppnar ytterdörren, hann bli skräcklagen, brandrök över hela gatan… HERREGUD som hjärtat bankade. Röken kom svepande från nordost… GRANNARNA. Jag sprang ut i bara tassarna. Möter en polis på väg till sin piketbil. Ser lugn i hans ansikte och förstår att det inte kan vara något allvarligt. Och det är det inte. Ur personskadesynpunkt. Det är en bil på parkeringen i FULL brand, måste ha varit däcken som small precis när jag kom fram. PANG. Sicken smäll. Många grannar kommer ut, fler oroliga ansikten.
men betänk att det här är den “obrunna” sidan…
Bilbränder kan vara vardagsmat. I mitt liv var detta lyckosamt den första, och gärna sista. Fy fabian så otäckt. Särskilt eftersom bilen stod precis bakom nästgrannens hus i förhållande till vårt, och därför lurade mig att tro att röken kom från dem…
Man är så fruktansvärt sårbar. Jag är livrädd för eld. Har rökvarnare i trappan och skumsläckare vid sovrummen… men, är det tillräckligt? Och ytterligare ett bevis på att jag suger i akutsituationer fick vi igår kväll. Jag darrade som ett asplöv i nästan en timme efteråt. Kan man öva sig i att hantera nödlägen? Naturligtvis utan att utsätta sig själv eller andra fara på vägen?
Hemskt! Jag brukade alltid fråga min man “vad gör jag om bilen börjar brinna?”. “Det gör den inte” svarade han varje gång. Tills en gång när jag vaknade till vid 17, insåg att jag nästan missade barnens kör – kastade in oss i bilen – tyckte att det luktade konstigt (och jag blir lätt hysterisk av bensinlukt inne i bilar) men hittade inget konstigt. Startade igen – och då slog det upp meterhöga lågor från motorhuven. Det var mörkt, så de syntes! Fort ut – ut med barnen – SPRING – skrek jag och rusade in till närmaste granne och ringde brandkåren. Och maken.
Halva bilen hann brinna upp… men den exploderade inte. Det är bara på film, sa brandmännen, det måste brinna rätt länge så att det kommer till tanken först, och det tar tid.
Det hände -95, men känslan vaknade direkt när jag läste ditt inlägg. Sen fick jag stålsätta mig för att våga köra igen. Och törs inte ens fråga vad som händer om jag tappar ett däck under färd… t.ex.
Dagen efter i skolan berättade eleverna om bilbranden de hade sett… fast de tyckte bara att det var coolt att det var min bil.
Men va!!? Kan den börja brinna av sig själv?! Nu blev jag inte lite nojjig!!!
Att bilar inte exploderar förutom på film (eller med väldigt lite bensin i tanken) har jag hört många gånger förr. Alltså ser jag till att aldrig filma min bilkörning, och ha rätt mycket bränsle i bensintanken 😉 Dock small det till rejält igår kväll/natt, men det gissar jag var luften i däcken som blev för varm fick dem att explodera? Jag är inte så hajj på fysik… ;p
Vilken verkligt otäck historia. Två läskiga historier du delat med dig av på mycket kort tid nu Marianne. Jag hoppas verkligen du inte har fler att bjuda på?!
ps. förstår att ungarna tyckte det var häftigt med din brinnande bil. det tyckte nog en del av grannarna igår också…
Jisses, läskigt! :S
Ja fy tüsan. Värsta Brunnsan juh… ;P (det var väl en liknande händelse där för inte länge sen alls?)
Man kan träna sig 🙂 Vi fick gå en brandskyddsutbildning på jobbet som var jättebra! Där fick jag bla lära mig att man ska ha en brandvarnare i varje rum som avskiljs med en dörrpost så det har vi (nästan), vi fick testa att faktiskt släcka en brand med en brandsläckare (och så fick jag lära mig att brandsläckaren ska stå vid en ytterdörr för det är dit man alltid först ska springa om det brinner för att där bestämma släcka eller fly – man kan tydligen inte som jag trodde “släcka sig fram” genom t.ex. ett rum som brinner?? och så tyckte han att det räckte med små släckare för om det är en brand som är så stor att den kräver en sån där tung sak så är det garanterat så varmt att du ändå inte kommer tillräckligt nära för att släcka… risken med en tung släckare är att du inte orkar bära den /släpa den dit den behövs…
Här är det dåliga samvetet att vi inte har någon brandstege på utsidan av huset, men jag hänger fast i halmstrået att jag har en del bärsjalar där uppe som ju är 5-6 meter långa och till nöds knyter jag den i fönsterposten och hissar ner ungarna och sedan mig själv…
Jag har en känsla av att jag är en sån person som funkar som gamla hundar, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Mitt kontrollbehov skulle aldrig tillåta sånt som att inte blindgå vägen till nödutgången på hotell, flygplan osv men därifrån till att verkligen fixa biffen när det gäller. Njä. Jag är skeptisk. Faktiskt. Och tyvärr. Men, jag lever på hoppet att jag aldrig ska behöva låta mitt förvirrade akutsituationsjag komma till dager… det vore liksom säkrast, för alla…
Krams och tack för tips (ska lägga lite gamla rep på balkongen vid vårt sovrum, där kan de ju ligga å skräpa utan att nånsin behöva användas!! och det där med flera små släckare var riktigt bra, särskilt vid ytterdörren) och pepp å sådär!
Puhu, här har du en som alltid kollar brandföreskrifter på hotell och var närmaste nödutgång finns.
Eller hur? Hellre safe than sorry…
JAg har jobbat en gång på stor mässa då vi fick utrymma för bombhot. Sen har jag varit med och tömt en lägergård också när brandlarmet gick. Det är skönt att ha fått öva på riktigt och veta hur jag reagerar. Efter som båda dessa situationerna visade sig vara falsklarm. JAg vet att jag blir otroligt rationell av adrenalinet, paniken komer när akuta krissituationen är över.
Har för mig vi har pratat om det där? Du får gärna vara i min närhet vid katastrofer!
Jag tror att om jag kommer först till en anonym olycksplats skulle jag säkert (också) vara värdefull med min organisationsförmåga och känsla för överblick och logistik. Men. Så fort det handlar om människor jag känner… eller jag vet att nån annan kan “ta över”… då blir det blankstopp. Typ.