Tar upp en gammal tråd och fortsätter älta kläder-efter-kön 🙂
Jag fick en tankeställare när jag tidigt i våras läste om bemötande, kläder och genus hos Ketchupmamman, för äntligen förstod jag argumentet flickor ska inte ha flickkläder! Fast… så läser jag igen. Och förstår att det ju ändå inte är kläderna som klär fördomarna? Och inget är så lätt som 1+1.
Min “stora” dotter EmmaLi (4 år i november) har väldigt sällan klänning eller kjol. Det har liksom bara blivit så. Antagligen delvis för att hon var sen med att lära sig gå (sexton månader): hon var länge vinglig och trillig och jag ville inte hämma henne med kläder som inte tillät full rörelsefrihet.
När jag läste Ketchupmammans inlägg förstod jag alltså. Lite grann. Det är klädernas förtjänst att min dotter idag är skuttig, balanserande och ganska klättrig. För hade hon haft klänningar eller tajtare brallor hade hon suttit still i gungan? Hmm. Nää, så enkelt är det ju inte. Hade jag inte stått bredvid och uppmuntrat skuttandet och modet hade det inte spelat nån roll om hon varit klädd i bergsbestigarplagg. Eller hur? Och hur andra bemöter henne beror till lika stor del på hennes verbala och kroppsliga respons som hennes kläder? En modig och social flicka i rosa blir väl inte “sämre” bemött än en i blått?
Det är klurigt det där med klädseln förstår jag. Och känsligt. Flickmammor måste försvara sina klänningar och pojkmammor sina mysbrallor. Jag är övertygad om att det sunda förnuftet måste få styra. Lite prins och prinsessa är inte fel. Precis som vi har regnkläder när det regnar kan vi ha kostym och finklänning när vi ska sitta still. Eller? Måste det ena utesluta det andra?
Hur möter då vi vuxna barn? Hur lär vi våra barn att bemöta andra? Naturligtvis tänker jag att jag kanske gör Emmi en björntjänst i sina unisexkläder? På förskolan t ex: blir hon sedd som annorlunda där? Hon har ju så himla sällan “flickkläder”… Fast frågan är när det vänder? OM det vänder? Får hon välja själv är det alltid brallor och tröja. Idag.
Mitt stackars lilla pojkflicksbarn. Leker bara med pojkar på dagis. Klättrar och balanserar minst lika bra som många av sina kompisar. Det har hon nytta av nu, men knappast när hon är fjorton…
Största problemet hos oss är bemötandet, för sätter jag på dottern en klänning och tofsar (som hon tjatar om varje dag, men kanske får var 14:e dag) så blir hon behandlad som en ömtålig liten docka.
“Och oj – ska hon verkligen leka i den fina klänningen?”
I garderoben hemma är det väldigt blandat. Ibland klänningar, ibland mysbyxor. Men aldrig kläder som inte är lekvänliga, det tycker jag är det viktigaste!
Du har så jäkla rätt. Jag ska erkänna att jag är – eller iaf har varit – sån att jag tänkt “oj ska hon verkligen leka i den fina klänningen?”. Men jag tänkte också “ska han verkligen leka i dom snygga brallorna?” eller “ska dom verkligen leka i sina dyra jackor?”… Detta var i huvudsak under min tid som föräldra-rookie, nu har jag blivit varmare i kläderna och undrar iofs fortfarande ibland om ungar verkligen ska leka i så fina kläder, men nu är det min kladdfobi som spelar in (som jag inte blivit av med till fulllo, trots att jag kämpar) och inte min snuttinuttiga oro för dyra klädernas skull.
Däremot är det ju så att “fina” kläder ofta är svårlekta i. Men det är kanske inte så konstigt kanske, och vi sätter det under kläder-efter-situation 🙂
Vi försöker hålla garderoberna lekvänliga här hemma också, och vissa köp (över Tradera i huvudsak) har visat sig inte vara så lyckade som jag först trott!
Men där gör ju ni precis så som jag menar att man bör för att bredda världen! Man väljer att reagera på en flicka som de flesta skulle bemöta en pojke!
Faktum är att jag har ALDRIG mött den där attityden faktiskt. Att flickor och pojkar bemöts annorlunda. Att små flickor i söta klänningar uppmanas att sitta still osv…
Kan vara så att jag omges av smarta människor som inte ser till kön eller kläder utan ser människor inte vet jag. Jag har inte engagerat mig så värst i genus grejen. Gör det som känns bra helt enkelt bara.
M
Problemet där är att ju mer man börjar titta, dessto mer ser man. Det är så lätt att tro att man behandlar barn utifrån vilka individer de är, vilket ju är vad man vill göra. Ett mjukt barn ska bemötas med mjukhet, ett blygt respekteras, ett fysiskt mer framåt tillåtas vara det osv. Men det är bara det att redan som bebisar lägger vi vuxna olika betydelse i samma reaktion beroende på om det är en pojke eller flicka som uppvisar beteendet. I större utsträckning betraktas skrik hos bebispojkar som ilska eller upprördhet, medans samma beteende hos flickbebisar oftare bemöts med att de är ledsna eller rädda. Vi vänder flickbebisar innåt och kommunicerar med dem medans vi vänder pojkbebisar utåt och visar dem världen. Därför är barnen redan ganska formade av vår bild av pojkar respektive flickor när de blir så stora att de verkligen har en personlighet att bemöta.
Jag tänker som du Melkermamman. Jag tyckte nämligen inte heller jag hade sett några skillnader i bemötanden men ju mer jag spanar ju mer ser jag och ju mer har jag att uppröras över. Om det nu är nåt att uppröras över, iofs? 🙂
MEN, jag tror också det är olika i olika situationer (och även samhällskikt). Om jag tydligt visar att jag uppmuntrar min dotter att klättra och hoppa i vattenpölar så bemöter också andra henne som ett “tufft” barn. Om jag som förälder peppar efter att hon stått på nosen så står inte folk runt omkring och “stackars å ojjar sig” (oftast). Kanske är det därför varken Linda eller jag mött på så mycket duttiduttande med våra tjejer? Det är en teori, men jag tror att den kan hålla rätt långt?
Förhoppningsvis Ullis, så kommer dotra när hon är fjorton fortfarande ha glädje och nytta av att hennes självkänsla bottnar i aktivitet och inte i utseende! I övrigt är det ju så att vi tyvärr lever i en värld där pojkflicka är “finare” än flickpojke. Melker kommer att vara mycket yngre när han förstår att han är pojke och inte kan ha tofsar.
Det är ju också mycket mer tillåtet för flickor att ägna sig åt “pojkaktiviteter” än tvärtom. En kvinna som väljer ett mansdominerat yrke är modig, duktig och tuff, en man som väljer ett kvinnodominerat yrke betraktas som lite udda.
Men jag tror att det bästa vi kan göra för våra barn är att så länge som möjligt ge dem lite av båda världar. Att visa dem på möjligheter och inte hinder. Att försöka hjälpa dem att utvecklas til sin fulla potential och kanske jobba lite extra hemmavid på det som de får mindre av i stora världen. Och vara beredd på att oavsett om man utvecklas til en urtyp för sitt kön eller en person med mer nyanser som kommer man att mötas av motstånd någon gång.
Du skriver så bra melkermamma 🙂
Håller med Marina! Kan oxå meddela att min tjeja vägrar klänning/ kjol för till fället, tror det kommer gå bra för henne oavsett klädsel!
Melkermamma!! Du är så klok och så uppmuntrande min fina vän att jag blir lite ögonallergisk!
Å så fångar du på pricken det jag försökt skriva i många kommentatorsfält i många bloggar: det är “lättare” att vara förälder till flickor eftersom vi ska “uppmuntra”, pojkföräldrar ska “hålla tillbaka”.
Min målbild som förälder till mina älskade små döttrar är att ingjuta tillräcklig kärlek i dem – till sig själva och till andra – att de känner sig starka nog att stå emot det värsta i samhället. Det kan gälla allt från andras elakheter till egen osäkerhet. Att VÅGA stå för sina EGNA åsikter, utan att stampa på någon annans: det är så jag själv försöker leva mitt liv!
@Marina och Kallelin: puss på era nosar och era fina ungars diton!
Jag tycker du tänker helt rätt. Men fan va svårt det är. Skrev just precis ett eget inlägg om att min son nu har ratat färgen rosa för första gången.
Håller med melkermamman att man får försöka ge av båda världar.
Tack! Ja, det är helt galet svårt. Och som Melkermamman skriver så blir det svårare ju mer man försöker tycker jag…
Det ska bli så spännande att se vad det är för en liten filur din fina pojk ska bli storasyskon till!
Skummade barackommentarerna men hos oss har Leah alltid varit en pojkflicka i yttervärldens mening. Hon började gå när hon var 9 mån. Trots klänningar som jag ibland klädde på. Mest hade hon unisex kläder. Men sedan 4 års ålder började hon bestämma själv och då var det mest klänningar hela tiden. Vilket har inneburit att hon gått till dagis och röjt i sin finaste kalasklänning många gånger. Den är trasig nu men hon älskar den ändå. Och det är som tidigare nämndes inte lika svårt med en tjej. Hon har erbjudits alla typer av kläder alla typer av leksaker och uppmuntrats ta för sig. Och fast Viggo bara är knappa 1år så känner jag redan nu att det kommer bli svårt att ge honom samma möjlighet som Leah. Jag önskar dock att klädkedjorna kunde bidra lite och ta bort alla puffärmar!!!!!!!! Jag skulle gärna ge honom en hello kitty tröja om det inte vore för puffarna. vilket fö är fula på tjejer oxå. Men hur som jag undrar om jag hade fått Viggo först hade jag verkligen erbjudit samma leksaker? Hade jag grävt fram mitt gamla barbie och my little pony? Nå nu finns allt redan här så det ska nog lösa sig. Så länge man är medveten om hur man agerar så är det lättare att vara kritisk och ändra på sig själv.
EmmaLi såg ut som en pojke tills hon fyllde två ungefär, då fick hon plötsligt lite hår och kläddes lite mindre i blått å svart.
Jag tror du har fångat en viktig detalj. Dels är det skönt att få medhåll om att det är “lättare” med en flicka, men också att du fångar med ord det jag många gånger funderat på: för den som bara har söner måste det ju kännas mindre motiverat att köpa läskiga barbies och my little ponies? – om man nu vill ha sånt? Själv har jag alltid varit urkass på att leka med dockor men ganska bra på att bygga tågbana å lägga pussel… inte helt otippat att min äldsta dotter blivit lite likadan va? 😉
Ropar med dig i ditt upprop mot klädkedjorna! Ta ert samhälleliga ansvar och lägg ner pojk-/flickavdelningarna! Polarn o Pyret gjorde det för trettio år sen, fast nu verkar de har trillat i samma fack som alla andra?