Den här har jag lånat från Ludmilla, det var det mest läsvärda jag sett på länge!
En gammal kvinna satt vid vägkanten utanför en stad. En vandrare kom förbi och frågade hur människorna i den här staden var. Den gamla kvinnan svarade med att fråga:
– Hur var människorna i den staden du var innan?
– De var misstänksamma och elaka, sa vandraren.
– Då kommer du att se att människorna i den här staden kommer att vara ungefär likadana.
Några timmar senare kom nästa vandrare förbi och ställde samma fråga, och kvinnan svarade på samma sätt:
– Hur var människorna i den staden du var innan?
– De var snälla och omtänksamma, sa vandraren.
– Då kommer du att se att människorna i den här staden kommer att vara ungefär likadana.
Jodå. Precis så är det!
Den är helt underbar denna historia! Man får oftast vad man förväntar sig…
Ja. Eller iaf vad man ger till andra.
Jag har en bekant som varje gång vi träffas berättar om hur dålig chef han har (och han har jobbat på några olika ställen) och hur missförstådd han blir, kommer inte till sin rätt, får inte gehör… Men jag är finkänslig nog att inte fråga hur det kommer sig att han alltid råkar hamna på såna ställen.
(Men viss kan det vara olika. Eftersom mina elever slutar och nya börjar på andra skolor, måste jag flytta med, och visst är det otrolig skillnad på atmosfären, då tänker jag att det inte alltid hänger på mig.)
Det är en balansgång. Jag har själv funderat på hur stort ansvar jag själv har i relationen med andra, både på jobb och privat. Och jag anser att om jag försöker vara liite trevligare än jag förväntar mig att bli bemött så borde det bli okej?
Han har det nog besvärligt, din bekant. Och det är jämrans svårt att vara den som “avslöjar” hemligheten… 🙂
Krams!
Det är en tänkvärd historia som rymmer mycket visdom. Man har ofta stor del i hur man uppfattar omvärlden.
Ja! Tänkvärt, klokt och hoppgivande tycker jag.