Det började med EmmaLi. Jag låg i hängmattan och hon lagade efterrätt av vatten, sand och kottar. Plötsligt skriker hon till. Sen gråter hon så jag tror hon ska tappa andan. I foten sitter den kvar, orsak och förklaring till det onda. En tagg. Hon har trampat på en geting. Tror jag. Xylocainsalva, plåster och antihistamin och flickstackarn sitter i mitt knä en lång lång stund.
En timme senare ska jag flytta trädgårdsmöblerna när… AJ!! Jeflarivarmtställe vad ont det gör. Jag lyfter på foten och tittar. Jodå. Där sitter den. Taggen. Det gör så ont att jag faktiskt knappt kan andas för en sekund eller så. Det lilla flygfät kravlar sig förnärmat upp ur gräsklövern och vi blänger ilsket på varann. Jag för att han sticktes mig, och han för att jag trampat på honom. Det var en konstig geting, hinner jag tänka, och sen linkar jag in.
– iaf tills klövern är bortklippt eller överblommad.
Förr om åren har vår gräsmatta varit full av mossa. Mjukt och gosigt blir det ju förstås av den där mossan men den torkar ju också mycket snabbare än gräset, så från att ena dan vara fluffig och grön är den nästa torr och gul. Nå. Förra året hände det nåt. Mossan blev av sig själv utbytt mot klöver. Fine, gulliga små bolliga blommor istället för ullig mossa. Nå. Det finns alltså en fördel med mossa har vi märkt idag. Klöverblommor drar till sig såna däringa djur. Såna som pollinerar och har sig. Såna som sticks. Om man trampar på dom.
Vad var det för en konstig geting då? Njä. Det var ingen geting alls. “Bi” kallas dom visst, dom där lite brunare och mindre som låter taggen sitta kvar…!
epilog: jag måste skriva att jag är verkligt imponerad av min tappra lilla dotter. så fruktansvärt ont det gjorde, och så lugn och samlad hon var. själv ville jag skrika och gapa och kasta trästolar omkring mig men hon satt bara lugnt i mitt knä – grät så tårarna sprutade, jo, men trygg. och väldigt väldigt liten.
Bi-ets ilskenhet kan ju bero på att ett stick är lika med en dödsdom 😉 Skor på låter som en bra grej! Hälsa tappra lilla E från oss att vi tänker på henne!
Han såg pigg och fräsch ut när han kravlade sig iväg, men, tja klantbina skulle la inte ha stuckit oss då? ;p
Jag ska hälsa liten! Hon var verkligen superduktig (eller hur jag nu ska uttrycka mig utan att framstå som en fånig förälder…).
Barn är ofta otroligt tåliga. Du vet när de ramlar och slår i munnen och näsan och vi vuxna blåser lite och sen säger att det är bra nu? Inte! Jag ramlade med cykeln en vinter för några år sen. Det gör verkligen skitont att slå sig där. Eftersom man använder munnen så mycket stramar och spricker sårskorporna ofta. Barn genomlider för det mesta detta utan att gnälla. De är mina idoler!
Ja jisses. Jag fattar inte hur de fixar? Är det för att de inte “lärt sig” bli sjåpiga än, eller för att de helt enkelt inte får lika ont? Imponerande är det iaf.
Herregud, förstår inte ens hur ni vågade utan från första början… Jag har extrem geting/sticksakfobi… Skulle aldrig våga vara utan skor;)
Jag har aldrig blivit illa stucken förr i egen trädgård så jag har faktiskt inte tänkt på att de luringarna kan gömma sig i gräsmattan… nu tänker jag annorlunda! Iaf ett tag… tills jag glömt ;p
Både bi- och getingstick kan göra ruskigt ont. Jag drabbades som vuxen av en smärtchock av ett getingstick. I kombination med stark reaktion på själva bettet inte kul alls, det hotades med helikopterambulans från Ven. Pinssamt! Men jag tänkte då verkligen på hur min mamma ignorerade de starka reaktioner av getingstick jag fick som liten. Händer och fötter som svullnade upp till dubbla storleken, våldsamma smärtreaktioner som avfärdades om pjosk och gnällighet. Jag kunde precis lika gärna ha strukit med om jag fått ett bett på fel ställe. Det är verkligen sant som Sol säger att barn är duktiga på att stå emot smärta, ofta alldeles för duktiga. Pojken bröt ju armbågen på dagis när han var tre år, hade så ont att han mådde illa. När han bara ville ligga i sin systers knä fick hon skäll för att hon pjoskade med honom! De tyckte inte ens det fanns anledning att ringa och be oss komma tidigare. Har jag berättat om förr men är ett exempel på när barns smärta inte tagits på allvar.
Den där förskolan var inte normal på nåt vis.
Men ojoj stackars er. Fy tusan va ont det ska göra!! Huga vill inte ens tänka. Och vilken duktig dotter. Skor låter som en bra idé. Ska oxå tänka på det…. 🙂
Tack snälla för omtanken! Ja, skor är inte dumt alls. Här kör vi flipflop för halva slanten, och crocs på döttrarna.
Med tanke på min allergiska reaktion måste det ha varit ett bi och inte en geting jag trampade på för femton år sen. Det gjorde ämäjsingly ont då, och lika jämrans ont den här gången. Som skrivits här tidigare; kidsen är grymt tåliga på många vis!