Nästa läskiga trappa att anfalla lilla Millan blev den ussligt smala ner i trädgården från altanen. Fem trappsteg föll hon och landade – av blåklockan att tyda – med tinningen rakt mot ett trappsteg. Nog med trill nu. Fast liten mår bra, värst mår/mådde nog syrran som var delaktig i leken som föranledde trappfallet…
Ikväll har vi varit alldeles spontant planerat hos nyfunna vänner i deras fantastiska hus! Barnen lekte otroligt bra och vi vuxna hade grymt trevligt! Millan kraschlandade snark bom på soffan bredvid mig på altanen vid halv tolv, EmmaLi och husets minsting höll ut lite längre och EmmaLi somnade nyss här hemma i sin säng. Nytt rekord! Hoppas det blir tangerat sovmorronsrekord imorron mä 🙂
Det var en verkligt bra kväll med grymt god och bra mat! Tacktack! Å sommaren är tydligen inte slut än? :p
Imorgon barnkalas för Maali å mig i Fbg! Tjohoo!
Men Milla då ! 😮
Den här åldern är verkligen “trillig” de vill mer än de kan, sötnosar….
Ses i eftermiddag!
Ja hon är helt galet trillig just nu. Landade med ryggen före på ett köksskåpshörn i förmiddags efter en alldeles vanlig och inte ens särskilt våldsam danspiruett!? Jisses. Hoppas det går över snart?!
Så skojigt det var idag! Och som alltid, trevligt att träffas!
Krams!
Tur att de små verkar rätt tjockskalliga! Vår son (som tydligen inte fick några men när det begav sig) smaskade i rejält flera gånger, mot olika underlag och av olika orsaker.
Men jag kan tala om att man blir betydligt harigare med barnbarnen. Med de egna vande jag mig vid plåster och blessyrer, med barnbarnet blir helt nojjig om det händer nåt.
Barn är tåliga, så är det bara!
Jag funderar på om det inte kan vara så att det handlar om att känna sina egna barn så mycket bättre än andras, även om det är älskade små barnbarn? Jag visste ju t ex att EmmaLi hade absolut noll balans när hon var liten och var därför i andra föräldrars ögon en riktigt harpalt när det gällde vad hon fick göra och var hon fick gå (jag visste ju att hon stod på näsan av ett gruskorn, att balansera på otillgängliga små stenar och berg var liksom inte vad mitt hjärta klarade av då) medan jag visste att Millan klarade mycket mycket mer och därför inte var ett dugg orolig när hon balanserade omkring i klättertorn flera meter över marken. Mormor och farmor däremot, de såg lika oroliga ut oavsett vilket barn de övervakade på lekplatsen 🙂
Huga, stackars liten. Lilleman var en ramlare som liten. Storasyster tog ett trappsteg i taget när hon trillade, han halva trappan. Han ramlade från köksbordet och slog ut tänderna på en tröskel. Jobbigt var det.
Ofta är det ju millimeterorättvisa som skiljer “tur” från “otur” i fallsituationer.
Men stackars liten! Usch, det är inge kul att trilla sådär.
Tack så mycket, ja visst är det “typiskt” att flytta precis när det är färdigt. Det tar emot ska jag säga (att lämna huset då). Det känns lite extra jobbigt eftersom Leya visat lite tecken på stress mitt i allt detta. Ens mammahjärta blir ju inte lugnare av det direkt.
Jag blev uppsagd pga min graviditet = krig ihop med facket mot banken som inte ledde särskilt långt. Jag blev iaf arbetsbefriad med lön i 3 veckor, det minsta man kunde kräva minst sagt. Men sista ordet är inte sagt än.
Ja vi har våra familjer och en massa vänner här så det känns skönt även om det mest är nervöst nu för om vi får sålt huset, till vilket pris och om vi hittar något till rätt pris här osv.. Men vi håller tummarna.
Stor kram
Men vänta nu!? Fick du sparken för att du var gravid?! INTE OKEJ Linda!! Kontakta en jurist (om du har den typen av skydd i din försäkring). Inte för att du ska få jobbet tillbaka – det förstår jag att du inte vill ha – utan för att du ska har korrekt upprättelse. Fifan. Vicken jefla bank var det här? Outa dom för böfvelen.
Tummar hålls härifrån i stora lass. Och vet du, jag är lite själviskt glad att ni flyttar norrut för då finns ju faktiskt en inte helt igenom omöjlig chans att vi ska få till en dejt!
Kramar massor!