Det låter som en gammal Sommarlovsteater hemma hos oss med alla tickande klockor i kanon. Det radiostyrda vägguret är det enda som har vett att hålla tyst.
inte tyst!
Mattias tycker det är som att bo hos mormor, å tja… jag är nog benägen att hålla med. Men, det är lite mysigt med allt ticktackande också. Hemtrevligt liksom på nåt vis!
Jag gillar tickandet! För det mesta. Har satt en tick-tack-klocka på Ingrids rum, tänker att hon ska vaggas till sömns av den…vet inte om det funkar dock.
Först: Hallå!! Va skoj att se dig här!
Jamenvisst är det lite mysigt? Hemtrevligt liksom! Tycker säkert Ingrid också 🙂
Jag har ett par som tickar, men så svagt att jag inte lägger märke till dem. Är dels van, dels hör jag inte höga ljud så bra längre.
Det jag syftade på är att jag lägger märke till vad som ger många kommentarer både på facebook och i bloggen. När jag skriver att jag har ont i huvudet eller är snuvig, då får jag määäängder med kommentarer. Eller om jag skriver om nåt språkligt spörsmål. Oj, vad aktiva och pratsugna folk blir då. Men när jag skriver om det mitt hjärta är fullt av, nämligen det jag skriver och får utgivet. Då blir det tyst. Möjligen nån enda nära vän som tycker att det är roligt. Men inte följdfrågor. Och om jag skriver om roliga saker jag varit med om… då finns det inte mycket till intresse. Så jag brukar nästan slå vad med mig själv om hur många som ska kommentera.
Det var igår 100 extra läsare på min blogg, och bara de vanliga trofasta svarar (de andra svarar inte på fb heller). Jag har inte så mycket tid att blogga eller läsa bloggar nu när jag har haft så himla många skrivuppdrag (det kommer ut 5 låtar på Stora Förlaget till jul, och 22 på ett något mindre)men jag vill ändå inte lägga av. Har fått så många goda vänner.
Men jag börjar fundera på om jag ska rensa bort de ca 200 på fb som aldrig nånsin kommenterar, och som inte ens ids svara på mina kommentarer hos dem.
Näe, nu börjar jag visst låta bitter… och det vill jag ju inte.
Sov gott – jag ska pröva på att lägga mig tidigt ikväll. Har alltid fullbokat de tre dagar i veckan som jag jobbar i skolan.
Haha! Eftersom jag missat din kommentar på fejjan blidde den här kommentaren rätt obegriplig men NU fattar jag och JAAA jag håller fetmed!! Som du vet ;D
Jag fattar inte hur du orkar hänga på så som du gör? Men det är klart, sånt som är skoj (som ditt skrivande) och får uppmuntran och kredd kanske är lättare än att bara lunka på i vardagen med jobb upp över öronen? Hursom är jag så STOLT över dig Mari… öh, Bloggblad! Och glad!! – även om jag kanske inte heller hinner kommentera och läsa lika mycket som förr :/
Krams!
blir galen på tickande klockor, morauret fick ju parkera sig i garderoben utan pendyler för jag stod bara inte ut, ens om det stod på ett annat våningsplan! Sedan hela jag svullnade under graviditeten för en si så där 8 år sedan har jag inte heller längre klocka på armen, det har faktiskt gjort mig gott på många sätt 😀
Det är nog en vanesak kanske då?
Under perioder, bl a när jag ammade, har jag gått klocklös och det funkar ju. Oftast har jag ju dessutom mobilen med mig så jag är inte helt lost om tiden. Men… hellre ur- än mobillös!