Med viss självdistans är det surt i soffan när Ralf Edström uppenbart favoriseras framför Gunilla Hammar Säfström i trötta På Spåret. Det är en sak att det hjälps ojämt och skojas med poäng (typ som i Så ska det låta) så länge det inte styr utfall och resultat, men när matchen blir oavgjord och det ena laget fått orättvis behandling bli spelet inte roligt att se på. Fast det var länge sen På Spåret var sevärt, tyvärr. Spänningen och glädjen är liksom borta? Och när inte ens programledarna orkar hålla skenet av intresse uppe är det mycket begärt att vi tittare ska gilla?
ps. fast jag tog Jan Guillou efter fyra sekunder, max! mest sur är jag för att jag missade två av pappfigurerna från Tintin. det är rätt pinsamt, tintinifierad som jag är: Nestor kallade jag Nelson, och Rastapopoulos kände jag överhuvudtaget inte igen – troligen eftersom jag mest lyssnat på historierna istället för läst dem :/
Nu hat inte jag sett på spåret men det låter inte klokt att ett lag får orättvis behandling på det viset. Nej fy!! 🙁
kram! 🙂
Det kanske var vi som misstolkade, men eftersom laget vi tycker fick orättvisa beslut mot sig innehöll bl a Peter Wahlbeck (som är en ofavorit på flera vis) så känns det som att vi ändå inte kan ha sett helt fel!?
Min chef har bott granne med ovan nämnd Peter och han ger mig ärligt talat rysningar. Chefen är lite säregen själv, men
Haha! Nu måste jag ju fråga om det är chefen eller Peter W som ger dig rysningar? ;D
Jag missade gårdagens avsnitt. Jag tycker trots allt det är lite kul att man rätt ofta får ha mer koll än de tävlande.
Jo det förstås. Men det är inget skitkul program längre. Inte ens ledtrådarna i resmålen känns äkta eller roliga längre 🙁