Jo, det ligger i åldern, men när älskade fyraåetthalvtåringen förtvivlat inser att hon inte kommer hinna få på sig ytterkläderna före lillsyrran på morronen övergår tårarna i ilska när pappan pedagogiskt försöker förklara att glädje över annans vinst är något man måste lära sig. JAG KOMMER ALDRIG LÄRA MIG! vrålar hon med sån emfas att två föräldrar måste uppbåda allt pokerfejsande i hela världen… å sen måste vi hålla igen för att inte pussa fina lilla vinnarskallen till mer yl.
Hujedamej va vi älskar dig lilla tävla-på-mina-villkor-bara!
Haha. Härligt! Jag tycker mig känna igen mig själv i det där beteendet också… Ja, från när jag var liten, alltså. 😉
Kram!
Hehe, säääkert…!! Från att du var liten alltså 😀
Krams vännen!
*ler igenkännande* 😀
Skönt att läsa!
Underbart att höra 🙂 När AllisBrallis är så där sjujädra envis och man håller på att krevera så försöker jag tänka att en dag, då kommer den där envisheten att ta henne långt. Något annat kan jag inte tänka mig. Älskade barn!
Och jag hoppas att allergin gick över häromdagen 🙂
Kram till er!
Jag försöker tänka precis som du men ibland är det svårt att motivera sig till pedagogisk föräldraskap när det känns som att envisheten i huvudsak handlar om att få sin vilja igenom, inte egentligen att klara ett problem. När det gäller just problemlösning är mina älskade små barn egentligen ganska lika den jag var för några år sen tror jag; de ger upp när det blir för tufft. Det är DEN typen av envishet jag försöker uppmuntra, även om vissa avarter av motvilja – som den i inlägget – är himla gullig och svår att motstå såklart 😉
Krams tillbaka!!
ps. joo… det gjorde den, men jag har lärt mig misstaget att inte läsa din blogg på bussen ♥