11/5 – om en fläskläpp och en stjärna till kund.

Lillasyster följde med EmmaLi och pappa på superettafotboll idag och krönte sin supporterpremiär med att störta nerför ståplatsläkaren. Med huvudet först. Rejäl fläskläpp blev resultatet och på måndag blir det besök hos tandläkaren. Det gick fint att både äta och borsta tänder nu ikväll, men man vet ju inte…?

Under tiden Millan lekte läktardykare konfronterades jag på jobbet av en mänska som viftandes med en Garmin kartuppdatering högljutt förklarade att “ingen köper såklart dyra kartuppdateringar när man kan ladda hem dom gratis på nätet”. Jag vet inte riktigt vad han ville med sitt utspel? Livstidsuppdateringen han höll i näven kostar 790:- vilket är ett facilt pris för tillgång till senaste kartmaterial i sin gps-navigator (tills gps:en går sönder) tycker jag. Om han nu inte var villig att betala dessa knappa åttahundra; varför stoppa produkten under näsan på mig och hånfullt förklara att han kan sno den gratis? Varför inte bara låta bli att köpa den? Vad jag tycker om fulladdning är ingen hemlighet, och eftersom kunden inte ville sluta diskutera fick han efter ett inledande försök att hålla igen från min sida också veta denna icke-hemlighet. Jag antar det var bristen på förväntad respons som fick honom att gå till attack. Men han sköt bredvid. Jag är varken rädd för kritik för min ovilja att acceptera olaglig fildelning eller för att jämföra programvarustöld på nätet med traditionell stöld i butik. När hans argument tog slut – eller alltså, han hade ju aldrig några; förutom att i falsett gala om att “vi konsumenter blir lurade” och att “det är så jäkla dyrt” och att han “kanske är miljonär och har en Porsche i garaget och jag har en cykel”… det där sista var ett verkligt slagkraftigt argument i fildelardebatten! 😉 – gick han istället igång på “att en artist tar 250tusen för en spelning!” och drog nån parallell till Michael Jackson som jag aldrig förstod för förutom att Michael Jackson är död har jag sjukt svårt att tro att just han ens som femåring tagit så lite som en kvarts mille för en spelning?! Nåväl. Till slut kände jag – och han? – att vi att vi inte kom nånvart och eftersom han redan från början gjort klart för mig att han absolut inte tänkte handla nåt försökte jag avsluta och gå vidare till nästa kund. Men den här mänskan har följt med mig ända tills nu. Alltså. Är det verkligen så socialt accepterat att fulladda att det inte ens behövs vettiga argument längre? Och finns det verkligen behov av att propagera för sitt beteende i butik? Ajm stannd. Och en smula beklämd. Menmen. Jag kan väl inte kämpa emot på arbetstid kanske. Får väl nöja mig med att argumentera på fritiden? Typ som nu 🙂 Om det inte är så att jag blir påhoppad på jobbet och inte kan komma undan! Som typ idag!