Önskade idag en kund [aka jämngammal bekant] krya på sig eftersom han lät ganska hes. Fast. Det var ingen förkylning fick jag veta. Historien hen berättade var otäck på flera vis:
Efter att ha varit med och avstyrt ett bråk på stan – en ung kille blev attackerad för att han “skulle lägga ner att vara en Eric Saade-kopia” (han hade en röd skinnjacka…) – blev gänget med civilkurage en kort stund senare påhoppade bakifrån, och min kund blev då bland annat sparkad på halsen. HERREGUD!?? Händer sånt här? En vanlig helgnatt? I en småstad?! Är folk verkligen så här sjukt skrupelfria i sitt våldsbeteende? Snälla!! Säg att detta bara var en högst ovanlig händelse i min närhet? “Bara”… Sparken gjorde turligt ingen värre skada än en svullnad som satt sig över stämbanden. Därav kundens hesa röst. Och min chockat tappade haka.
Det känns väldigt väldigt bra att våra små älskade barn bara är tre och fem år gamla. Plötsligt fick jag en sniff av verkligheten som konstant orolig tonårsförälder. Det luktade inte gott. Skräck gör ju sällan det… fyfan.
Jag önskar jag kunde säga att det ‘bara’ var en högst ovanlig händelse, men då min Viking blev oprovocerat nedslagen i vintras och en vän till mig blev lika oprovocerat nedlagen bara två månader senare tror jag inte längre att det är så. 🙁
Kram
Men… JAG VILL INTE!!!
Fick en flashback till när jag läste om hur din V blev nerslagen. Det är så ruttet. Och JAG VILL INTE det ska vara såhär!!
Nej, det är hemskt att utvecklingen leder åt det hållet istället för att vi upplysta och moderna människor faktiskt lärt oss något om vad som är viktigt i livet. 🙁
Nu menar jag inte att alla är som de som slår och förstör, men det är ändå konstigt att vi blir mer omänskliga ju mer information vi får om hemskheter som sker i världen. Det är som att vi blir avtrubbade och skiter i allt. Fortfarande generellt, alltså. Vi samlar in pengar till behövande i Afrika, jordbävningsoffer på Haiti, skickar volontärer till krigsdrabbade/fattiga länder, engagerar oss mot fattigdom och omänskliga förhållanden osv och sen vänder vi bort huvudet mot det som händer i vår närmsta omgivning. Som om det inte är minst lika viktigt. Jag förstår inte.
Jag håller med dig i allt klokt du skriver!
Men frågan är ju: har mänskorna blivit mer barbariska eller är det här våldsbeteendet en spiral i cykler? Jag menar, för bara hundra år sen hade folk över hela jorden en rätt rutten människosyn. Idag ser vi oss som upplysta och civiliserade? Är vi det?!
Alla barn är egoister (eg harmlösa små psykopater) av naturen – tills deras föräldrar “lär” dem leva empatiskt (istället för djuriskt). Är det föräldrarna till folk – i fallet med min bekant ungdomar – som misslyckats, eller är det samhället som förändrats och tagit över rollen som uppfostrare?
För ett tag sen läste jag att “ett barn måste uppfostras innan fyra års ålder, sen tar kompisarna över och föräldrarnas roll blir mer obetydlig”. Det var lite läskigt att läsa det där, och nog borde det finnas faktorer som personlighet och förhållande barn/vuxen som väger upp eller ner? Men faktum kvarstår ju: oskyldiga, vanliga hederliga mänskor blir varje vecka oprovocerat misshandlade i Sverige. 2013. Var är vi 2023? Låt oss hoppas att “trenden” ska vända!
Du är inte ensam om att “inte vilja”.. jag känner samma skräck och fasa inför de kommande tonåren och ändå är det så många år kvar. Jag vill inte heller!
❤ Låt oss tillsammans kämpa för att vi ska ge våra barns generation ett liv utan våld! Endast såsom vi själva beter oss, så kommer våra barn att bli och vara!