Dagarna har förvånansvärt rullat vidare nästan precis som om ingenting hänt. Oerhört långa dagar på jobbet har lämnat lite tid över till annat än sömn och återhämtning. Och trots att det är pälstomt hos oss känns det märkligt nog inte i närheten av lika hemskt nu som när Schweppes dog från oss för nästan tre år sen. Whiskien var en förhållandevis gammal liten katt, och precis som med gamla människor är det “lättare” att acceptera förlusten av och sörja dem ♥
Har i dagarna varit på terapi hos psykologen igen och jag börjar – med hjälp av en mycket god vän – få fason på kbt som behandlingsmetod. Jag har ännu inte till fullo kommit överens med varken situationen, mitt problem eller mig själv och just nu är det nästan värre än i somras; fast på ett annat och rätt visset vis.
Jobbhelg stundar. Hoppas på många glada kunder i plåtlådan!
Kram!
Är det inte så att det måste bli värre innan det blir bättre? Att det liksom först blir värre när man sätter ord på det svåra och jobbiga, när det definieras och blir verkligt och konkret istället för att bara vara ett obehagligt muller som oftast kan hållas på lite lagom avstånd men blommar upp opåkallat. Se det som att riva av ett plåster. Det gör totalt sett mindre ont att riva fort än långsamt även om det just i stunden gör mer ont.
Klok du är min vän! TACK för omtänksamt pepp och att du sätter ord på hur det (såklart) är! – bara det att jag inte ser saker så klart iom att jag är mitt i dom… ♥
Jag kan ändå förstå frustrationen över att det blir “sämre” när man börjar hantera.
Det är troligen en naturlig reaktion? Och när jag blir mer van vid terapi-situationen kanske jag kan få mer hjälp från den också? Jag mådde förhållandevis bra efter att ha träffat allmänläkaren som skickade mig vidare till psykolog i somras – då fick jag uppmuntran och hopp – nu är det bara gräva-gräva-ställa krav-ifrågasätta utan minsta “medlidande” från en person som faktiskt i smyg gäspat två gånger under våra möten :p
Inte kul med gäsp, men det behöver inte bero på ointresse!
Jag tror det är bra för dig att gräva för att sätta ord på orsak – historia – verkan
Och på det viset hitta eget ansvar, släppa det som inte beror på dig, sätta gränser, dra streck och titta framåt.
Men kanske framförallt att behöva sätta ord och dra fram i ljuset och inte bara stoppa undan! Du är inte den ältande men vissa saker måste ältas för att kunna kategoriseras och läggas undan.
Nämen det är klart det kan vara ren trötthet (kl halv elva på förmidddan båda gångerna 😉 men jag tog ju upp gäsparna av en anledning… det finns fler “märkliga” indicier.
Oj oj, jag har svart bälte i ält! Det är därför jag känner att jag inte kommer någon vart: jag bara berättar för henom, rakt upp och ner, mycket få frågor som “leder” nån annanstans än framåt i historien om allt som hänt. Jag tror jag hade haft mer glädje av att berätta om jag förstått syftet? Det river och sliter och jag blir arg av alla minnen (hade ju glömt och förträngt). Min vilja är ju att gå vidare i mitt liv, inte avslöja sorgliga/elaka/olagliga/urgamla händelser inför en till synes helt likgiltig person? Särskilt inte utan att jag får veta varför?
Nu har jag skrivit ner många av mina funderingar och frågor så nästa gång ska jag ta upp dem! Allt vi gjort hittills har inte varit något annat än exakt vad jag gjort själv, i min outbildade ensamhet eller med två specifika vänner. Skillnaden är att jag via vänskapsterapin får lite försiktig tillförsikt och tröst (inget typ “det ordnar sig ska du se” utan mer innerlig och argumenterad förhoppning), det får jag verkligen inte på terapin som jag lämnar med en klump i magen av sorg, osäkerhet och otillräcklighet. Troligen (förhoppningsvis!) är det en felaktig känsla som ger klumpen och efter nästa gång har vi förhoppningsvis rett ut en del i själva tillvägagångssättet och förväntat resultat av terapin? Först då kan jag nog komma nånvart!
Bara kort försäkra att det inte är klappen på axeln eller ett okritiskt “du gör rätt” jag söker. Men, ett enkelt “vilken soppa, så jobbigt för er alla detta måste vara?” hade känts som ett erkännande/godkännande att det är okej att jag är ledsen!?
Ah! Man måste ha förtroende för den som hjälper! Eller metoden! Annars går det inte! För man måste förstå hur bakåt ska bli framåt!
Hoppas på många glada och positiva kunder idag!
Mitt kontrollbehov är det la som sätter käppar i hjulet igen 😉
Man ska ge det en chans, såklart, men inte heller vara rädd för att byta psykolog, eller metod, om man känner att det inte passar.
Det är också helt okej att fråga sin psykolog hur hen tänker, hur ser behandlingen ut, vad är syfte o mål osv
Själva situationen är ju självklart jobbig, man är usatt, man förväntas vända ut och in på saker som man knappt ens vågat tänka, dra slutsater, hitta vägar. Det är en lång resa och ingen quick fix.
Jag har själv lite svårt för just KBT, klassisk terapi passar mig bättre, men KBT ska ju ge snabbare resultat.
I slutändan, vad är alterantivet? Gå under? Det finns inget bakåt, bara framåt, ena foten framför den andra, ett steg i taget, långsamt och metodiskt.
Du kan. Du orkar. Du kommer att fixa det!
*kram och kärlek*
Du hjälper mig tänka kritiskt och ger mig förslag på orsaker, lösningar och kompromisser. TACK för att du fångar! Mig alltså, och därmed också min familj!
Jag har skrivit ner mycket av det jag undrar eller behöver ventilera och förhoppningsvis tar det oss vidare. Samtidigt som det är skönt att bli ifrågasatt och ombedd att argumentera för min sak så är det sjukt jobbigt att riva upp alla gamla sår. Jag blir ju bara ännu mer säker på min sak: jag måste utesluta vissa saker (personer, situationer, händelser etc) ur mitt liv.
En sak som slog mig igår kväll: om det varit någon annan än en familjemedlem som betett sig illa hade jag aldrig behövt försvara mitt val att inte ha den personen i min närhet… men, pga ett icke-valt släktskap ska man/jag tydligen acceptera “vadsomhelst”?
Det finns någon bild av att blod är tjockare än vatten och en föreställning om att de man är släkt med får tåla mer och ändå finns kvar. Anar att det är en kvarleva från när man jobbade på ett annat sätt för sin överlevnad. Och att man då tyckte att de egna/gemensamma generna var viktigare än andras. Typ så.
Men ifrågasätts det verkligen?
Jag tror att det finns ett band mellan människor som delat samma livmoder på ett sätt som är svårt att förklara och som inte handlar om “blod och vatten” utan som är mer på ett känslomässigt psykologskt plan. Det gör att en syskonrelation inte så enkelt låter sig tryckas undan eller “göras slut på” – inte som man kan göra med andra relationer. Den gemensamma nämnaren som finns i att man delar föräldrar gör att man kommer att ha en form av relation livet ut antingen man vill eller inte, på samma sätt som föräldrar till ett barn har det. Man hänger ihop liksom, på gott och ont. Och jag tror att det är bättre att lära sig förhålla sig till detta snarare än att försöka “avsluta” något som inte går att avsluta.
Man behöver verkligen inte älska sina syskon förbehållslöst, eller ens tycka om dem, men de kommer att vara ens syskon livet ut antingen man vill det eller inte, och man kommer att ha en relation till dem, åtminstone så länge föräldrarna är i livet, och det måste man ha en plan och en strategi för.
*mera kramar och kärlek*
Jag är inne på Melkermammans spår: det är en gammal relik från förr. Ibland är reliker bra, ibland behöver de kanske ifrågasättas/moderniseras?
Som kvickt svar: ja det ifrågasätts. Och som tanke kring strategin: bara ilskan går över kan jag nog uppföra mig hyfsat igen…
Kram till er bästa tjejer!
Fast för att spinna vidare på delar av det Marina skriver så delar man ursprung och andra människor kan tvingas till ställningstagande de inte vill göra. Det är svårare att bryta med de närmaste just eftersom de har band till andra man är nära. Och de val man gör påverkar fler än en själv. Så du måste skapa en handlingsplan för hur dina val (som du vet att jag respekterar till fullo, mer än respekterar, äh du fattar, jag tycker du gör rätt) för hur du ska agera utifrån dina val för att undvika att tvinga andra att välja.
Du har helt rätt, och det är dit jag är på väg nu ♥ dvs, till dit där jag kan vara tillräckligt “obrydd” för att omgivningen inte ska drabbas. Å andra sidan… JAG är ju drabbad, så… :/ jag är varken stark nog – eller villig – att återigen bara låta det bero. Tyvärr. Än, vill säga!
Nu vänder du det åt fel håll igen, du får inte ta utifrånperspektivet! Du måste hitta en strategi för DIG som inbegriper att du kan leva tillsammans med de som du vill ha i din (och dina barns) närhet. Du är “drabbad” och du måste ta itu med det som finns inuti dig. När du gjort det kommer inte andras ståndpunkter att spela någon roll för dig, Salt i sår gör ont men salt på hel hud känns inte, när du har läkt dig själv så kan du gå vidare och inte “bry dig” på det sätt du gör nu.
Kram!
Kanske 🙁 Eller så uttrycker jag mig bara knäppt!
Nä, du ska inte sopa något under mattan och lägga dig platt! Du ska hitta dina gränser! Så du vet vilka eftergifter du kan göra för andra berördas skull,, som inte skadar dig. Men du ska också bli så trygg i dina val att du inte blir sårad över att dina val ibland kan göra vissa situationer besvärliga. För dig, men också för andra. Men det är OK!
Jag tror jag uttrycker mig klantigt/fel för när jag förstår hur det tolkas stämmer det inte riktigt med hur jag menar! Är tydligen inte så bra på att uttrycka mig som jag kanske trott 🙂 vill inte ligga platt, bara hitta tillräcklig styrka (i mig själv) för att klara att inte bry mig så mycket/klara hantera möten och situationer utan att reagera känslomässigt negativt! Typ.
Har uppdaterat mina funderingar och mål. Ni hjälper mig framåt genom att lämna nya infallsvinklar och argument. Jag försöker verkligen tänka ur ett “egoperspektiv”, men… jag får ofta kritik för att jag är självisk så det har liksom blivit svårt för mig att veta när det är okej och när det är fel att sätta mig själv först…
KRAMS!
Just nu, där du befinner dig ska du BARA tänka på dig själv! När du har landat, kan du börja fundera på hur du ska hantera din reaktion på andras känslor. (Observera dock att du aldrig ska hantera andras känslor)
Att gå i terapi har varit väldigt bra för mig, jag gick jääääättttelänge hos min (som har flyttat till Småland nu, tyvärr). Först av akuta behov, sen för att peppa och våga göra alla mentala bungy jumps som jag gett mig in på. Och för att gräva i barndomens flyttningar som jag länge hade förträngt.
Men – att gäspa behöver inte alls vara tecken på ointresse. Jag är en gäspare av stora mått, men pratar jag med EN person, brukar jag be om ursäkt och tala om att det inte är av ointresse. I kören flinar dom åt mig, där gäspar jag en gång i minuten, förmodligen för att jag slappnar av. Fast jag gäspar inte medan jag sjunger, bara när jag väntar.
Alla terapeuter passar ju inte alla… för hemskt många år sen gick jag några gånger hos en som jag inte alls gillade. Kände det lite som att hon såg ner på mig.
I KBT brukar terapeuten ställa fler frågor och vara aktiv, men i “hmmm-terapin” väntar terapeuten bara ut klientens egna tankar. De var så min första var, jag blev görnervös på att inte få någon respons.
Det är kanske en blandning av hmm och KBT jag är på då? Hmm. Visst är det lite märkligt att jag inte vet? 🙂 Tack massor för input om egna erfarenheter: jag är ju en sån som suger åt mig av andras råd och upplevelser så oj så viktigt/roligt/intressant sånt här är för mig att läsa!
Kanske ska be terapeuten sjunga lite så får vi se om din teori håller? :p
Kram! ❤️ Det där med psykolog hade jag också behövt, men får inte tummen ut att ta mig så långt…
Jag har tänkt ta tag i det så länge så när jag fick en panikattack i somras förstod jag att det var dags ♥
Kram vännen!
Kram<3
Detsamma vännen!
Tack!
Gör det! Vore ju kul att se… Eller fråga om hen inte har sovit ordentligt? Eller om det är syrebrist? öppna fönstret?
Jag har – hade, vi har inte setts på säkert 15 år – en väninna som utbildade sig till psykolog, vi diskuterade ofta vilken metod som var bäst. Hon utbildade sig alltså till hmm-versionen och förklarade alla fördelar. Den jag gick hos, sa att hon körde en blandversion som hon tyckte funkade. Och det gjorde den. Lite frågor och tankar: vad händer om… etc.
Haha! Om det gäspas nästa möte också måste jag nog fråga 😀 försöker ju jobba på den biten att inte engagera mig eller tvunget lämna respons på allt i min närhet, men… jag har inte kommit dit riktigt än :p
Jag ska absolut fråga om min psykolog är hmm eller kbt! Kommer nog låna dina formuleringar! Om inte annat måste jag ju veta vad det är för typ av terapi jag går på?! Fast nu är vi där igen… “måste”… måste jag verkligen? Hujedamej så svårt!